Att bjuda när man har är både klokt och vackert...

I ett bra tag nu har hemsituationen varit mer kaotisk än vanligt. Bara det att närvara på 4 föräldramöten tar tid. Sen har det varit fotbollsträningar, dans, karate och de vanliga hemma-måstena ovanpå det. Den där tiden när saker inte har slutat men det nya redan har börjat. Varenda kväll har vi kommit hem och glott på varandra som får: Har du någon matplan?

Med anledning av detta har vår tvättsituation börjat bli lite prekär. Panikköpte trosor på konsum och så kom vi på det här: Så klart att man kan torka fotbollsstrumpor i ugnen. Nåja, nu har vi haft en kväll utan åtaganden så nu är vi på gång igen.

Och på tal om på gång så blir jag riktigt glad av medelklassupproret (går tydligen inte att länka till men googla). Sorgligt är det att Kristian Gidlund avlidit. Här är hans vackra blogg och här (funkar tydligen inte heller men googla på landet jag lämnar) har han skrivit en mycket tänkvärd debattartikel. Frid över Kristian, må hans tankar finnas med oss jämnt.

Jag säger som Caitlin Moran, tax me hard. Det är möjligt att det beror lite på att när man som jag har fyra barn så blir man, om man tänker efter, otroligt medveten om vilken tid och vilka pengar det skulle kosta att ha barn om vi till exempel inte hade bra skolor med fri lunch (även om allt alltid kan förbättras). Sjukvård, tandvård och äldreomsorg. Såna där saker som man inte vill lägga alltigenom från egen ficka när det är dags. Bara det att vi fick åka ambulans när Lillebror svalde en tiokrona utan att det kostade oss en krona är värt mycket. Min glädje för att bli beskattad handlar inte heller om att min fasta lön kommer från kommunala skattepengar.

Svaret på varför jag gärna beskattas är nog ändå mest att jag tycker att det är rätt att dela med sig och att om alla som kan gör det får vi ett bättre samhälle. Det är nämligen så att de barn som inte får fotbollsskor/ kläder så att de slipper frysa/ läxhjälp/ sommarjobb via kontakter osv kommer att jämföra sig med andra och bli arga. Precis som det alltid har varit när någon blir utan...

Så, när någon kommer hem från kalas i Kaosfamiljen gör de klokast i att bjuda. Inte bjuda bort allt förstås eftersom det är de som har "varit på kalasjobbet ;-)". Men litegrann, för det är inte roligt att titta på när någon annan har massor och man själv ingenting. Eftersom det händer att barn inte vill bjuda frivilligt får föräldrarna (= staten) ibland gå in och övertala lite.

När jag ser mig omkring så är Sverige inte ett fattigt land. Vi har både med det ena och det andra (ibland lite väl mycket) och därför borde vi ha råd att bjuda också. Att bjuda när man har är både klokt och vackert.

Ha en trevlig dag allihop.