Pax inte...

Ibland behöver man lite perspektiv på tillvaron. Igår, efter att ha jobbat över lunchen, sprang jag ut och grabbade mig en hamburgare och hastade in på leksaksaffären för att köpa något till ett barnkalas.

Där inne var det hjorder av barnfamiljer med barn som tjöt över att dom ville ha saker. En familj hade en bebis, en fyraåring som lekte med allt och en fullständigt rabiat två-åring som de försökte övertala att åka hem.

Och akta er så glad jag blev över att det inte var just där som jag skulle tillbringa tiden fram till 16, 17 eller 18.00. Tänk att stå där dagarna i ända och höra föräldrar resonera med barnen om man ska leka/ slicka på grejerna innan de är betalda eller inte. Fullständigt främmande barn som gallskriker i en massa decibel utan att man kan ringa facket och hota med strejk. Att titta ett barn i ögonen och säga, lilla dumbom, förstår du inte att allt det här småtjafset bara kommer att gå sönder och drälla runt hemma hos er, skulle ju vara direkt kontraproduktivt. Antar att det inte skulle vara passande att bli ofrivillig Nanny och be föräldrarna säga blankt nej och hålla kvar nejet heller. Att avbryta föräldrarnas pedagogiska diskussion genom att bära ut det okända gallskrikande barnet vore väl kraftigt tjänstefel antar jag. Silvertejp eller att skrämma barnen lite lätt vore förstås ännu mindre att tänka på.

Jösses vilken tur att jag aldrig tänkt tanken att ha jobb på en leksaksaffär. Jag kunde lugnt konstatera att vi nog redan hade något hemma som funkade som present och gå ut igen. Sen skrattade jag hela vägen till mitt jobb och log hela eftermiddagen. Efter gårdagens bråkmiddag började jag läsa boken Ängeln i Groznyj. Vi har både väggar och tak och inte är det någon som skjuter på oss heller. Sånt ger också perspektiv.