Ett speciellt dygn...

Innan vi åkte höll vi som vanligt på att bli galna. Den här gången var det vår sexåring som promenerade oss på nerverna. Han låg i hallen eller på köksgolvet och sjöng "skumtomtar är vi allihopa allihopa allihopa" i ungefär två timmar. Vi packade och han sjöng... Och så hade vi en sammandrabbning, lite paus och så började han sjunga igen. Det enda han sa att han ville med sin sång var att tåget skulle gå tidigare... Aghhh... Syskonens lösning på problemet var att de tyckte att de skulle reta honom /spöa honom till tystnad (och vips hade man börjat bråka med dom också). En lång stund var jag helt övertygad om att vi nästa gång vi åker någonstans kommer att spara pengar så att vi kan boka var sin helikopter... Mannen var mer inne på snålvarianten Silvertejp...

Väl på tåget fick vi med oss en fripassagerare. En tjej som hade plats i vår kupé fast dagen efter... Lite lätt skönt när vi utrett att hon var fel och inte vi. En sexpersoners familj stuvar man liksom inte bara in någonstans... Vi erbjöd henne att hänga med oss och att vi kunde knöla ihop oss men sen fixade konduktören en plats åt henne i en annan kupé. Det blev riktigt bra, säkert både för henne och oss. Även om hon var kvällens happening i vår kupé så var det skönt med egen säng.

Så varm i hjärtat man blir av att se sin morgonrufsiga familj titta fram på morgonen... Och att vi alla tar hand om varandra, busar, skojar och hjälps åt. Den enda missen vi gjorde var att ta X-2000 (påminn oss gärna om att det kan framkalla åksjuka). Det är riktigt häftigt att vara del i en hel flock... Visst, jag är drottning i Stökriket, Kaosmodern, men Kärleken till Mannen och barnen är konstant. Bra för att man har Kaos ibland och inom vissa områden gäller det inte alltid och alla områden... Kram på er Bloggvänner