Suckarnas bro

Vår bro kvider, nästan ylar så det hörs. Det har den gjort i två år nu. Inte på det gamla vanliga sättet. Ni vet det där - Snälla röj undan alla filtar, blöta handdukar och badkläder, befria mig från kritstenar, blomvaser med svampar och gräs i. -Lyft ifrån mig bandyklubbor, trasiga blomkrukor och fina stenar innan jag viker mig under tyngden. Det är inte den gamla bönen som vi så ofint ignorerar. Den här är helt ny.

Den nya bönen handlar om överlevnad. Förra gången vi målade var sommaren -05. Lillasyster var bebis och det var jag som gjorde det. Arbetet blev oerhört dåligt gjort. Att jag helammade kan vara en förklaring till det undermåliga arbetet. Det kan också bero på att jag, som en kompis skrattande påminde mig om, hade 40° feber och tuggade Alvedon som en besatt. Snacka om taskig tajming att påbörja ett projekt...

Sen tillkommer slitaget på den arma bron. SLITAGET med stora bokstäver. Det klättras och klängs på bron. Den har även ofta varit regelrätt krigszon (JAG ska in FÖRST). För ett par veckor sedan gjorde Någon ett litet skutt och höll i sig i bron. Denna Någon har nog skuttat här förrut, enda problemet är Någon numera har storlek 43 i skor med tillhörande viktökning... KNAAAK lät det...

Så nu hörsammar vi bron och tänker ge den konstgjord andning. Som vanligt blir det ingen home-make-over, vi kör med make-up så länge det går. Även om i alla fall jag dör av tristess nästan redan innan jag börjat så ska jag skrapa skrapa och måla. Bra den här gången. Sen tänker jag lysa frid över bron och ha en TV-skärm med det gedigna regelverk som kommer att omfatta all vistelse på bron. Har inte riktigt löst straffskalan än. Den första tanke som slår mig, inrullning i tjära och fjädrar känns inte som ett vettigt alternativ...