Storasysters lag, där jag är tränare, hade fotbollscup. Mannen jobbar. Jag hade planerat allt i minsta detalj. Smart som Sickan i Jönssonligan hade jag tänkt att Lillasyster skulle vara hemma hos räddarfamiljen. Hon leker jättefint med deras son och de var vidtalade. Lillebror skulle funka att ha med. Å så tänkte jag den där tanken som man aldrig någonsin ska tänka, Nu kan väl ta mej fan ingenting gå fel...
Helt plötsligt sätter sig Lillasyster på bakhasorna. Aldrig i livet att hon vill leka, hon vill vara med sin MAMMA! Så cykla till fotbollsplanen med tre barn. Särskilt nöjd var jag verkligen inte. Jag bet ihop tänderna och mumlade fula ord bakom stängda läppar.
Döm om min förvåning, inget blev som jag tänkte mig. Lillebror blev less på en blink så han följde med sin grannkompis hem. Lillasyster klarade fem timmar på fotbollscup. I fem timmar höll hon mig i handen eller i jackan. Stod brevid som ett plåster, men ändå, det funkade. Kanske blir man sån av vara ett småsyskon, van att hänga med, ställa om sig och trivas med tillvaron. Jag är mäkta stolt. När cupen var slut fick hon en välförtjänt godisrem.
Det blev för mig precis som det brukar bli för Sickan. Det funkade även om det inte gick riktigt enligt planen. Ikväll har jag sett ruskig teater och spelat lite spel. Storebror och jag hade en plan för kvällen. Nyss skickade jag ut Storebror och Storasyster i köket för att diskutera orättvisor och hur de vill att vi ska hantera sånt. Diskussionen går hög, förhandlingen är hård. Det ska bli spännande att se vad de kommer fram till. Ingen dag är den andra lik. Det är underbart med ungar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar