Fin-VaB och Kaosredovisning...

Tre krassliga barn idag. Hosta, ont i huvudet och magen. Ingen är pyttis och det är inte några värstingsjukdomar så det är väldigt lugnt. Storebror har varit hemma några dagar och skulle nog kanske kunna tänka sig att spana in andra damer än syrrorna och Kaosmorsan men nej... Han är rätt grinig och imponeras inte stort av Lillasysters filmval. Dagens största problem, kommer inte ens upp i kategorin I-landsproblem... Läget är lugnt, VaB-livet innebär ju ofta att dra in handbromsen...

Desto mer har det varit i veckan och det har märkts. Jag har lyckats försnilla mitt passerkort, försökt handla utan varken visakort eller pengar, missat ett gäng bussar, glömt ett namn som jag kunnat hela hösten, beställt mat, suttit och pratat en stund för att sedan göra om min mat till take away och avnjutit maten på fotbollscup samt somnat som en stock vid tv:n (eller till och med rakt upp och ner, när jag pratat med någon) varje kväll. Så går det när man utvecklar sig, gör en massa avslut och böjer tid.

Lite stress är egentligen ingen fara. Det är naturligt. Det viktiga är att återhämta sig och nu är den dagen här. Motorn har gått för fullt, lite trimmad och med full gas så går det en del bränsle. Dags att gå in på depån och sse över maskinen, tanka lite. Göra ingenting, masa runt huset och ha lite halvtråkigt. Titta på gamla VHS filmer och bara ta det lugnt. Att stanna för att låta själen komma ikapp är viktigt för att behålla den mentala hälsan tror jag. Vad tror ni?

Kram Jenny

En halv dag i taget... med Dorisklubben...

Vanligtvis brukar man säga en dag i taget när det är mycket... En mycket bra taktik som jag just nu håller på och förfinar ännu mer. Den nya given är en halv dag i taget. Det får helt enkelt bli så eftersom jag just nu inte vill hålla mer i huvudet än en halv dag. Det är lagom när utvecklingströttheten slår till. Annars kanske man glömmer sitt personnummer, vart man bor, något av barnen eller något annat viktigt. Resultatet kan ju förstås diskuteras om man pratar planering och långsiktighet men det är inte det jag är ute efter nu. Jag vill bara att allt ska funka just nu och på ett ungefär i alla fall.

Funka ungefär innebär att man ibland får säga till folk sånt som: -Hoppsan, vilken tid det tog att prova pjäxor, och då har vi ju itne ens börjat med stavarna, vi hinner nog inte åka skidor idag men vi har ju skridskor... -Äter du lunch i pyjamas? -Nä men åh vad tråkigt, tyvärr måste du nog lösa det själv... Fika? Hm, det borde väl kanske finnas, kolla i skafferiet... -Ingen aning, det där får du nog fråga någon annan om... -Oj, jag får visst äta middag efter träningen då det är mer värt att ha hämtat nyckeln till lokalen... -Sorry, jag kommer inte ihåg lösenordet, kan ni vara hyggliga och skicka ett nytt åt mig.

Jag kramar gärna och pussar folk. Brottas, kittlas och skrattar också men mer avancerade saker än så försöker jag undvika. Det finns säkert en massa saker som kommer att trassla till sig framöver men eftersom jag agerar Doris så bryr jag mig inte ett spår. Jag har gjort det förr och fått det att fungera riktigt bra. Såg att det till och med finns en klubb. Nästan så att man blir lite rörd... Nu ska jag dricka en tekopp med en mycket tjusig karl som sitter i mitt kök ;-)... Nä men tjena, vad gör en så snygg kille som du här då? Kalla det mindfullness eller vad ni vill, Dorisminne regerar...

Vardagsmagi...

Kaosmodern har, av bara farten inmundigat en andra frukost. Ute är det ljust och kallt. Vackert. Vardagen är igång och helgen är här. Över hela huset sitter barn uppkrupna på olika ställen och läser eller blippar med telefon. Under förmiddagen har jag tänt ljus och läst lite högt. Håvat in kramar på lite olika ställen. Skrattat tillsammans med Mannen. Kittlat någon, pratat lite... Vardagsmagi...

Tänker, lönedagen till trots, ägna dagen åt att hitta mer gratis vardagsmagi. Den finns ju där överallt. De där små små sakerna som egentligen nästan inte räknas men som samtidigt är så stora. Och är det inte så vi människor också är? Små men samtidigt helt magiska. En kompis sa till mig igår att alla är 80% underbara och 20% utvecklingsbara. Det är en mycket intressant tanke. Det förklarar varför det ibland kör ihop sig men samtidigt att de vardagsmagiska händer oss hela tiden. Människor man avfärdat som lite korkade kan plötsligt säga glimrande saker (och tvärt om förstås). Utan att det innebär att det alltid är så. Det påminner oss också om vikten av att se oss själva och andra i rätt storlek. Ingen är varken bäst eller sämst. Ingen förtjänar världshäravälde och även den sämsta kan lyckas.

Egentligen är det nog ett rätt stort problem när man tänker på det. Oförmågan att se vardagsmagi och att se sin rätta storlek i sammanhanget. Vi är bara små kuggar i världsaltet samtidigt som att vi kan vara urviktiga. Att man bara är en liten kugge kan förstås göra en deprimerad men samtidigt kan man också välja att slappna av då. Hur vi tillbringar denna lördagkväll är antagligen inte helt avgörande för vår framtida lycka. Vill Lillasyster ha potatisburgare till lördagsmiddag kan hon få det. Vi äter nyttigare mat imorgon.

Magin finns både inom oss och nära oss. Kärlek till er alla vardagsmagiker och tack för alla kloka kommentarer. Det gör Bloggen levande och tar oss vidare i resonemangen... Kram

Personalfest i familjen AB

Borde förstås kolla upp lite logistik framåt, ordna och grejja, strukturera i hallen eller någon annanstans men nej. Här görs ingenting sånt där, punkt. Här processas helt andra saker och så tar vi allt som det kommer. Storebror missade trummorna i veckan. Strunt i det. Han hinner spela någon annan vecka.

Nu ska Mannen och jag öppna en Twistpåse, voila´ personalfest ;-). Kram på er

180 knyck, mammakoll och facebook...

Livet går i hundra åttio. Så där så att en vecka känns som flera. Så där så att man säger till folk, du vet när vi träffades förra veckan och de säger att det var igår. Jag har varit med om det förr och det funkar. Om man ser till att ta det EXTREMT lugnt mellan varven och inte låtsas ha koll. Fullständig öppenhet (fast med den fast-ställda tystnadsplikten). Berätta att det är otrolig snurr och att man inte har koll på allt just nu. Folk flinar och förstår. Helt enkelt.

Men lite kloka saker dyker ju på en förstås. Som det där att man som mamma får passa sig. "Det är inte så attraktivt med någon som pratar med morsan flera gånger om dagen och redovisar vad de gör." Intressant tanke. Och det klart, själv flyttade jag sisådär 100 mil när jag var 18, började jobba med "värstingar" och hörde av mig ibland, någon gång i månaden. Jösses vad man lärde sig mycket, både om sig själv och andra. Och snacka om att man blev vuxen... Gör vi våra mobilbarn till just barn längre än nödvändigt? är det inte meningen att unga människor ska göra lite misstag och sen lära sig av dom? Ringer man mamma finns risken att man får leva mammas liv med hennes begränsningar ;-)...

Och så facebook. Att folk jämför sig med alla sina bekanta och tycker att de själva har ett skitliv. Hm, slutar man inte läsa såna där åh vad vi har det vackert uppdateringar efter ett tag? Och de där hela världen är dum utom jag-grejerna tröttnar man också på... Jag tycker facebook är kul. Man kan ha den till vad man vill. Själv håller jag lite kontakt med långt bort kompisar och har kul. Att jämföra sig med andra brukar vara ungefär lika dåligt som dåligt samvete.

Nu ska jag titta lite på Sagan om Ringen med Storasyster. Kram på er allihop

Kaosfamiljen har liksom inte fått till vardagen än. Firar lite på kvällarna, är supetrötta på morgnarna. Inte hjälper det till så värst att Kaosmodern håller på att byta jobb så där lite rekordsnabbt. Spännande och utvecklande förstås men liiite trött blir man. Utvecklingstrött. Så nu görs det inte mång knop på kvällskvisten. Skulle kunna ha en skylt med tyst, utveckling pågår.

Och dylik skylt skulle nog fler i familjen behöva. Ett par stycken som har en massa funderingar, växer så det knakar och så. Då märks det på att det blir lite mer Kaoseri, men också mer hemma och ta det lugnt. Vi har någon som stack till badhuset med pjäxor i väskan i lördags. Och så har vi en annan som håller på att nöta ut ett par tjasa-runt-hemma-tofflor.

Just nu känner jag mig lite osäker men för en stund sen läste jag en krönika om att värna osäkerheten. Krönikören hävdade att de intressantaste samtalen utgår från osäkerhet. Det är naturligt att vilja ha kontroll, det är naturligt att vara osäker också. Ni är underbara! Kram på er

Månggifte, egentid och närhet?

Märkligt hur saker och ting går ihop. Var på trevlig middag med arbetskompisarna igår. Skratt och sång men samtidigt var det några diskussioner som började gnaga lite så där efteråt. Svårt att sätta fingret på men jag blev lite fundersam när en av kvinnorna med lite hysterisk röst sa sig vara beredd att göra vad som helst för att få ett vitt kök. Problemet var att hennes man verkligen gillade deras furu-kök. En annan kvinna sa sig ha lurat i sin man att han skulle få bestämma allt när det gäller toarenoveringen så skulle hon få bestämma allt i köket. Hon hade sedan med varsam hand styrt hans toaval men var nu våldsamt upprörd när han kom med köksförslag. De här paren har en massa barn tillsammans och har följts länge, lite förvånande att de tänker vinna eller försvinna på något sätt...

Lunchade med en kompis och pratade om relationer. Att de går upp och ner och att man i vuxna relationer behöver vara både stark och svag. Skifta, både ta hand om och bli omhändertagen. Vila hos varandra, vara ett men samtidigt åtskilda. Respekt. Få tycka och känna som man vill. Berätta om vad som är viktigt och sen resonera sig fram till saker, inte på bekostnad av varandra. Tänka efter på vad som är den kompromisslösa kärnan.

Gick in hos Kalebass där han skrivit om månggifte. Alltid intressant att se någon annans perspektiv på saker. Rent teoretiskt skulle det ju förstås kunna vara något om alla fick gifta sig med flera men praktiskt skulle det nog bli rätt trassligt. Svårt att få till riktig närhet också om man kan gifta sig med fler om det krisar. Och så gillar jag tanken på att efter femton år tillsammans fortfarande vara Mannens favoritfru ;-)...Kollektivliv med fler vuxna och fler barn vore väl inte så dumt. I dagens samhälle får man forma sin familj som man vill. Själv trivs jag ypperligt med att vara monogam men att ha en öppen familj. Idag har vi till exempel 6 barn som sover här hemma och jag blir uppriktigt glad när någon annan vuxen pratat med någon av mina barn om viktiga saker.

Och så funderar jag på där med egentid som alla småbarnsföräldrar pratar om också. Ibland blir det nästan otrevligt, som om barnen är ett jobb och sen behöver man fritid, så mycket som möjligt. Konstigt att vi gör problem av småbarnstidens närhet. Tror att dagens samhälle skulle behöva mer närhet, inte mindre. Är det inte egentligen ett underligt när man värderar ytliga bekanta och snygga hem framför kärlek, respekt och riktig närhet? Jag vet att man behöver ut hemifrån ibland för att inte bli hembränd men ändå... Varför måste vi bo på hotell för att mysa till det med Mannen/ Vännen/ Lekkamraten på kvällskvisten?

Ikväll bläddrade jag lite i en bok som jag läst under veckan. En bok om anknytning. Inte en sån där "all skuld till mamman bok" utan en bra bok. Hemligheten heter den och har en hemsida här. Den tar upp allas vårt behov av närhet och vår förmåga att skapa nära varaktiga relationer. Vänskapsrelationer i allmänhet men kärleksrelationer i synnerhet. Att vi går tillbaka till våra anknytningsmönster när vi hamnar i kris och lite sånt där smått och gott.

Kanske är svaret där. Rädsla för riktig närhet gör att vi tjafsar om kök, skaffar älskare och ylar om egentid när vi egentligen skulle behöva gå närmare andra människor. Relationer behöver inte hålla livet ut, de kan ju ha varit bra ändå... Är det rädsla som gör det fult med samarbete och närhet?? Vad tänker ni?