oftast så brukar jag inte känna så och vi har åkt skidor och det var kul men ändå. I en familj med sex personer hinner man bli less på första april redan vid frukosten. Det skämtas om ALLT med ALLA hela tiden. Jag mår dåligt... det här är min plats... jag har kissat på mig... du är ful... jag vill inte äta frukost... den här mackan är min... jag tror jag har fått löss... kommer du inte ihåg att du gav bort ditt DS till mig igår... osv osv osv hela dagen till ända med tillhörande bråk när någon säger april april eller inte. Som final kan man ha: du är ful... vi ska kasta din favoritmugg... jag tänker inte borsta tänderna... jag har fått godis idag det har inte du... är inte trött... hittar inte min tandborste... mamma har lovat mig att sova i din säng ikväll... vägrar gå och lägga mig...
Giv mig styrka... Första april är en tålamods och tillitsövning. Känns riktigt bra att det är ett år tills nästa gång. Funderar på om vi möjligtvis skulle kunna rösta fram ett förbud... Vad tror ni oddsen är på det om jag lobbar mycket och tar upp det lite snyggt på ett familjerådslag? Visst borde väl demokratin segra? Jag tänker försöka (och i annat fall hävda vår vetorätt alternativt införa diktatur)! Kram på er
söndag 1 april 2012
lördag 31 mars 2012
Förhoppningsvis har vi tid...
Hur har du tid med fyra barn frågar folk ibland. Tid? Det är väl egentligen inga större problem, tid är ju något som alla har. 24 timmar på varje dygn som vi kan bruka på extremt många olika sätt. När jag tänker på saken så blir jag lite förvånad över hur vi funkar. Springer runt och försöker snabba oss. Klagar på att vi blir slitna om om det värsta vore att man blir lite trött och sliten ibland. Som om det var meningen att man ska vara pigg resten av livet?
Livet är att röras och beröras. Skratta, gråta och brottas. Möta människor och stråla mot dom, se att de strålar tillbaka. Känna det man känner och vara det man är. Låta andra känna det de känner och vara de de är. Tror vi att vi kan köpa lycka, operera oss till skönhet, träna oss till harmoni och hinna allt är vi fel ute. Livet är ingen tävlign och det är inte meningen att man ska hinna allt och dö helt oförbrukad. Att prioritera för att sen leva med de prioriteringar vi gjort. Göra "måstesaneringar". Förändra det som tar energi på ett dåligt sätt. Som Anna Kåver säger, sluta kriga med oss själva och varandra. Tid är det enda vi har och vi vet inte hur mycket. Elisabet Jönsson är en klok kvinna som inspirerar till att reflektera över livet.
Livet är också att hitta en plats där man kan bidra till världen på något sätt. I veckan har jag pratat med en man som efter ungefär 35 års missbruk och kriminalitet mirakulöst hittat en plats i tillvaron där han bidrar i samhället. Riktigt häftigt. Som jag ser det ska vi alla helst vara rynkiga och slitna men nöjda med de flesta av våra prioriteringar när vi dör. Dags att nyttja tiden, hitta ett barn att stråla mot, sticka ut på en liten cykeltur eller något annat upplyftande. Livet är här och nu. Tacksamheten sköljer över mig. Tack för att ni finns också. Kram
Livet är att röras och beröras. Skratta, gråta och brottas. Möta människor och stråla mot dom, se att de strålar tillbaka. Känna det man känner och vara det man är. Låta andra känna det de känner och vara de de är. Tror vi att vi kan köpa lycka, operera oss till skönhet, träna oss till harmoni och hinna allt är vi fel ute. Livet är ingen tävlign och det är inte meningen att man ska hinna allt och dö helt oförbrukad. Att prioritera för att sen leva med de prioriteringar vi gjort. Göra "måstesaneringar". Förändra det som tar energi på ett dåligt sätt. Som Anna Kåver säger, sluta kriga med oss själva och varandra. Tid är det enda vi har och vi vet inte hur mycket. Elisabet Jönsson är en klok kvinna som inspirerar till att reflektera över livet.
Livet är också att hitta en plats där man kan bidra till världen på något sätt. I veckan har jag pratat med en man som efter ungefär 35 års missbruk och kriminalitet mirakulöst hittat en plats i tillvaron där han bidrar i samhället. Riktigt häftigt. Som jag ser det ska vi alla helst vara rynkiga och slitna men nöjda med de flesta av våra prioriteringar när vi dör. Dags att nyttja tiden, hitta ett barn att stråla mot, sticka ut på en liten cykeltur eller något annat upplyftande. Livet är här och nu. Tacksamheten sköljer över mig. Tack för att ni finns också. Kram
torsdag 29 mars 2012
Trassel-torsdag...
Klockan 07.15 och bussen går 07.25. -Mamma, både mina vantar och skor är dyngsura och de gympaskorna är för små!! Shit... men åh... Efter ett par minuters febrilt sökande hittade vi två udda vänstervantar. Skorna fick Lillebror ha en dag till.
Sur som ättika satte han sig på cykeln. -Det är inte direkt de bästa grejerna jag har va Mamma, inte ens de näst bästa. Det enda som skulle ha varit sämre var om det var högervantarna istället, Då hade jag haft ett hål på hela handflatan och den andra hade jag inte haft alls för den är helt borta... Vi konstaterade att det verkligen var sant, det var kassa grejer vi lyckats gräva fram. Han flinade lite, vi kramades och sen skiljdes vi åt för dagen.
Efter ett riktigt ordentligt race med cykeln hann jag med den där sista möjliga bussen. Jag antar att jag, nästa gång någon frågar om jag tränar kan jag säga jepp, två gånger om dagen, fyra dagar i veckan. På morgonen cyklar jag jättefort, på eftermiddagen springer jag, också då jättefort. Jo oh vad jag motionerar, till och från bussen. När jag arbetade med behandling av missbrukande ungdomar pratade man ibland om att utsätta sig för tvingande situationer. Såna där situationer då man verkligen själv känner att man måste göra något och så utvecklas man av det. Lite så blir det med detta också. Träningsprogram är jag inte så mycket för men bussruscherna känns viktiga eftersom livet ofta kör ihop sig om man inte är tillräckligt snabb där. En verkligt effektiv sorts vardagsmotion. Och lyckas man bara ta sig upp på bussen så finns tid för återhämtning, ansvarslöshet, lugn och omkopplingstid inför nytt spännande jobbtrassel/ hemtrassel. Vårens första blåsippa har tittat fram. Mysigt efter allt det vita!
Kram på er och ha en fin fredag allihop!!
Sur som ättika satte han sig på cykeln. -Det är inte direkt de bästa grejerna jag har va Mamma, inte ens de näst bästa. Det enda som skulle ha varit sämre var om det var högervantarna istället, Då hade jag haft ett hål på hela handflatan och den andra hade jag inte haft alls för den är helt borta... Vi konstaterade att det verkligen var sant, det var kassa grejer vi lyckats gräva fram. Han flinade lite, vi kramades och sen skiljdes vi åt för dagen.
Efter ett riktigt ordentligt race med cykeln hann jag med den där sista möjliga bussen. Jag antar att jag, nästa gång någon frågar om jag tränar kan jag säga jepp, två gånger om dagen, fyra dagar i veckan. På morgonen cyklar jag jättefort, på eftermiddagen springer jag, också då jättefort. Jo oh vad jag motionerar, till och från bussen. När jag arbetade med behandling av missbrukande ungdomar pratade man ibland om att utsätta sig för tvingande situationer. Såna där situationer då man verkligen själv känner att man måste göra något och så utvecklas man av det. Lite så blir det med detta också. Träningsprogram är jag inte så mycket för men bussruscherna känns viktiga eftersom livet ofta kör ihop sig om man inte är tillräckligt snabb där. En verkligt effektiv sorts vardagsmotion. Och lyckas man bara ta sig upp på bussen så finns tid för återhämtning, ansvarslöshet, lugn och omkopplingstid inför nytt spännande jobbtrassel/ hemtrassel. Vårens första blåsippa har tittat fram. Mysigt efter allt det vita!
Kram på er och ha en fin fredag allihop!!
tisdag 27 mars 2012
Gosedjurstrauman och ute ur trollmorsträsket...
För sjuttio-sjuttonde gången springer Mannen och jag runt och söker ett gosedjurshelvete. Jistane mig så mycket vi höll på med det förr. Ugglis och nin, Nalle, kossan, tigern, vitros, svartkatt, Leia, fladdris, stornalle, lillnalle, nöffe, lille Ho osv. Vi ler lite och konstaterar att det inte alls är som förr. Då var vi sex personer och en miljard gosedjur i familjen...
Och mirakulöst nog har vi också lyckats ta oss ur det som en kompis kallar trollmorsträsket... Då när man läser sagor, sjunger sånger, hämtar vatten, ligger brevid och nästan (jo ibland på riktigt) hatar... Frustrationen när man försöker söva ett ovilligt barn kan väl möjligtvis mätas med att mata en liten vägrare... Någon som blåser ut maten, prompt ska äta själv eller bara kniper ihop munnen.
Det är de här sakerna människor som säger små barn små bekymmer och som vill låta påskina att de är extrema hjältar som har tonåring helt har förträngt. Antagligen har de också glömt vilken fröjd det är att slippa, skötbord, bilbarnstolar och barnvagnar. Tanken slår mig att jag aldrig ens funderar på om Storebror ska ramla, proppa saker i öronen, äta galltvål, stoppa fingrarna i eluttagen och sånt. Han verkar överleva alldeles fint ändå...
Och inte är vi lika bundna längre heller... Vilken lycka det är att kunna cykla iväg med barnen (eller utan). Sånt är vardagslyx... Nu skördar vi från våra tidigare hjälteinsatser. Jag har sagt det förr men säger det igen. Vår bästa tid är nu. Dags för tekopp med Mannen. Sköt om er alla fina, Kram
Och mirakulöst nog har vi också lyckats ta oss ur det som en kompis kallar trollmorsträsket... Då när man läser sagor, sjunger sånger, hämtar vatten, ligger brevid och nästan (jo ibland på riktigt) hatar... Frustrationen när man försöker söva ett ovilligt barn kan väl möjligtvis mätas med att mata en liten vägrare... Någon som blåser ut maten, prompt ska äta själv eller bara kniper ihop munnen.
Det är de här sakerna människor som säger små barn små bekymmer och som vill låta påskina att de är extrema hjältar som har tonåring helt har förträngt. Antagligen har de också glömt vilken fröjd det är att slippa, skötbord, bilbarnstolar och barnvagnar. Tanken slår mig att jag aldrig ens funderar på om Storebror ska ramla, proppa saker i öronen, äta galltvål, stoppa fingrarna i eluttagen och sånt. Han verkar överleva alldeles fint ändå...
Och inte är vi lika bundna längre heller... Vilken lycka det är att kunna cykla iväg med barnen (eller utan). Sånt är vardagslyx... Nu skördar vi från våra tidigare hjälteinsatser. Jag har sagt det förr men säger det igen. Vår bästa tid är nu. Dags för tekopp med Mannen. Sköt om er alla fina, Kram
söndag 25 mars 2012
Vacker frukost och nya idoler...
Om man vaknade imorse och det såg ut så här:
Kan man förstås börja svära och planera att flytta söderut... Annars kan man klä på sig och äta frukost i årets vackraste omgivning :-)
Ibland pratas det om att vuxna behöver lära barn/ ungdomar rätt och fel. Det tror jag är ett fullständigt feltänk. Här är en lapp som vår 6 åring skrivit och satt på skafferidörren:
Det klart att hon är underbar men hon är inte unik. Kliv in i vilken förskoleklass som helst och de vet vad som är rätt och fel (sen om de gör rätt eller inte är en annan sak). Egentligen skulle jag vilja hävda att 6 åringar på många sätt är klyftigare än 26 åringar, 46 åringar och 76 åringar. De flesta 6 åringar vet vad som är viktigt och och riktigt. De lever här och nu och låtsas inte. De strålar mot de personer som de gillar och räcker ut tungan mot resten (bryr sig inte om att kontakten med vissa möjligtvis kan ge framtida fördelar). De har vissa saker som är omöjliga att kompromissa om men struntar i en massa andra saker. De har nära till alla känslor och roar sig så ofta de kan.
Man kan bli rätt beklämd när man tänker på så mycket galenskaper vuxna gör som barn och ungdomar inte gör och så är det vi som fostrar dom. Plockar bort en massa bra saker, skrattar bort klokheter och ser till att de införlivar våra galenskaper. Tvärt om borde vi lära oss mer av barnen. Från och med nu borde vi ha våra barn och ungdomar som rättesnören istället för att fostra dom :-). Vad tror ni, kan man behålla sitt kloka barn inom sig och är det läge att skaffa sig en lämplig barnidol? Ha en bra kväll!!
Kan man förstås börja svära och planera att flytta söderut... Annars kan man klä på sig och äta frukost i årets vackraste omgivning :-)
Ibland pratas det om att vuxna behöver lära barn/ ungdomar rätt och fel. Det tror jag är ett fullständigt feltänk. Här är en lapp som vår 6 åring skrivit och satt på skafferidörren:
Det klart att hon är underbar men hon är inte unik. Kliv in i vilken förskoleklass som helst och de vet vad som är rätt och fel (sen om de gör rätt eller inte är en annan sak). Egentligen skulle jag vilja hävda att 6 åringar på många sätt är klyftigare än 26 åringar, 46 åringar och 76 åringar. De flesta 6 åringar vet vad som är viktigt och och riktigt. De lever här och nu och låtsas inte. De strålar mot de personer som de gillar och räcker ut tungan mot resten (bryr sig inte om att kontakten med vissa möjligtvis kan ge framtida fördelar). De har vissa saker som är omöjliga att kompromissa om men struntar i en massa andra saker. De har nära till alla känslor och roar sig så ofta de kan.
Man kan bli rätt beklämd när man tänker på så mycket galenskaper vuxna gör som barn och ungdomar inte gör och så är det vi som fostrar dom. Plockar bort en massa bra saker, skrattar bort klokheter och ser till att de införlivar våra galenskaper. Tvärt om borde vi lära oss mer av barnen. Från och med nu borde vi ha våra barn och ungdomar som rättesnören istället för att fostra dom :-). Vad tror ni, kan man behålla sitt kloka barn inom sig och är det läge att skaffa sig en lämplig barnidol? Ha en bra kväll!!
lördag 24 mars 2012
Praktisk och känslomässig balans...
Den där röjningen som nästan inte är klar än gjorde att jag kom på lite gamla grejer från tiden när jag jobbade med behandling. Hittade till exempel en intressant bild om praktisk och känslomässig balans. En familj ska ju gärna fungera både praktiskt och känslomässigt men det rör ju liksom gärna på sig. Det är tvätt, städ, matlagning och logistik å ena sidan och skratt, ilska, ömhet, bekräftelse och snack om livet och tingen å andra sidan. Lite förenklat. Ibland tar det praktiska överhanden och ibland tippar det över och blir mest känslor som hanteras. Egentligen tippar det över hela tiden men om man fastnar i något av "tippa över lägena" under längre tid fungerar familjen sisådär.
För min egen del är jag lite mer bekväm med, om det nu ska tippa över åt något håll, med att det blir mer känslomässigt än praktiskt. Hellre röra i huset än i relationer. Kanske är det därför jag är så emot renovering... Dygnet har fortfarande bara 24 timmar, vi har tillräckligt med praktiska saker som behöver ordnas redan och jag dricker hellre te än att måla lister. Vad tänker ni om det där med praktisk och känslomässig balans?
Kram på er, ha en fin helg allihopa!
För min egen del är jag lite mer bekväm med, om det nu ska tippa över åt något håll, med att det blir mer känslomässigt än praktiskt. Hellre röra i huset än i relationer. Kanske är det därför jag är så emot renovering... Dygnet har fortfarande bara 24 timmar, vi har tillräckligt med praktiska saker som behöver ordnas redan och jag dricker hellre te än att måla lister. Vad tänker ni om det där med praktisk och känslomässig balans?
Kram på er, ha en fin helg allihopa!
tisdag 20 mars 2012
Relationsteori...
Genom barnen funderar jag på vänskap och relationer i ännu andra perspektiv än mina vanliga. Oavsett hur man är och hur man gör så behöver människan relationer. Vänner kommer och går. En del människor träffar man en kort tid och andra fortsätter att betyda mycket för en över tid. Personer kan betyda oerhört mycket för en under en period och på något sätt är det naturligt även om det är alldeles nyligt jag börjat tänka så.
Syskon är den längsta relation man har och samtidigt måste man även som syskon välja varandra igen. Som vuxna kan vi, i motsats till när vi är barn, kapa de relationer som ger för lite eller tar för mycket energi (kan ju vara vettigt för oss som föräldrar att tänka på, vi KAN faktiskt bli bortvalda sen). Inga relationer varar för evigt... Nä men så klart, ingen av oss tar oss ju ur detta livet levande ;-).
Somliga personer har man de djuplodade utvecklingssamtalen med och andra bara trivs man med. Relationer går upp och ner, fram och tillbaka. Närhet och avstånd avlöser varandra. Ibland förändras balansen, man utvecklas åt olika håll och kanske är det så det ska vara, man kan inte hålla igång massor med bra relationer samtidigt. Ibland behöver man släppa taget lite för att kanske återkomma.
Livet är föränderligt, förändring utvecklar och utveckling förändrar. Om kärleken är störst så är vänskapen kärlek i sin yttersta form. Jag tänker att det egentligen inte kan vara kärlek värd namnet om det inte finns med ett visst mått av vänskap, att jag vill dig väl och du vill mig väl. Vänskap är vackert. Att personer strålar mot varandra, pratar ärligt med varandra och trivs är vackert. Vänskap kan i bästa fall utveckla, puffa framåt, stötta, få en att skratta, gråta och trivas med sig själv. Flera av er läsare som kommenterar har jag "känt" i flera år, häftigt med någon sorts "nätrelationer"... Jag läser just nu Ana Gevaldas Tillsammans är man mindre ensam. Mycket bra bok. Vad tänker ni och vänskap och relationer?
Kram på er vänner
Syskon är den längsta relation man har och samtidigt måste man även som syskon välja varandra igen. Som vuxna kan vi, i motsats till när vi är barn, kapa de relationer som ger för lite eller tar för mycket energi (kan ju vara vettigt för oss som föräldrar att tänka på, vi KAN faktiskt bli bortvalda sen). Inga relationer varar för evigt... Nä men så klart, ingen av oss tar oss ju ur detta livet levande ;-).
Somliga personer har man de djuplodade utvecklingssamtalen med och andra bara trivs man med. Relationer går upp och ner, fram och tillbaka. Närhet och avstånd avlöser varandra. Ibland förändras balansen, man utvecklas åt olika håll och kanske är det så det ska vara, man kan inte hålla igång massor med bra relationer samtidigt. Ibland behöver man släppa taget lite för att kanske återkomma.
Livet är föränderligt, förändring utvecklar och utveckling förändrar. Om kärleken är störst så är vänskapen kärlek i sin yttersta form. Jag tänker att det egentligen inte kan vara kärlek värd namnet om det inte finns med ett visst mått av vänskap, att jag vill dig väl och du vill mig väl. Vänskap är vackert. Att personer strålar mot varandra, pratar ärligt med varandra och trivs är vackert. Vänskap kan i bästa fall utveckla, puffa framåt, stötta, få en att skratta, gråta och trivas med sig själv. Flera av er läsare som kommenterar har jag "känt" i flera år, häftigt med någon sorts "nätrelationer"... Jag läser just nu Ana Gevaldas Tillsammans är man mindre ensam. Mycket bra bok. Vad tänker ni och vänskap och relationer?
Kram på er vänner
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
