En som inte jobbar så där nämnvärt just nu är Storebror. Han skolkar som bara den från den där linjen på gymnasiet som han minst ogärna ville gå. Skoltrött sen i 8:an och vi sparkade honom genom högstadiet. Det klart att vi har grejat på med en hel massa föräldra-mumbo-jumbo. Dragit bort alla pengar, tjatat, gullbett, haft långa diskussioner, datorförbud, monologer, väckt, lockat, straffat, skojat, hotat, mutat, skjutsat, skrikit, skrattat, gråtit, struntat i det, bråkat, krävt dobbytjänster och allmänt slitit vårt hår. Det har gått så där kan man säga.
Det enda vi hittills inte har gjort är väl att ta tjänstledigt från jobbet för att bära pojken till skolan. Anledningen till att vi inte gjort det är nog mest för att det är så lönlöst att försöka baxa en 187 lång hyfsat vältränad ovillig 17 åring någonstans. Vi hade aldrig varit på skolan i stan innan 15.00 även om båda föräldrarna verkligen försökt "lägga manken till" (enligt min forskning på topp fem listan på vanligaste uppmaningen till skoltrötta klyftiga tonåringar och jodå, det sas även till mig när det begav sig). Resultatet av tjänstledigheten hade möjligtvis blivit att vi bränt ut oss, vilket man gärna gör om man försöker styra upp något som är ostyrbart.
Ödmjukhet uppstår när man inser hur lite man kan styra över, till och med av de saker som man verkligen tycker är viktiga. Lev och låt leva. Den unge mannen, jo med den ansenliga mängd hår på benen som han har så är han en man, kommer absolut att klara sig fint framöver. Han kan städa, tvätta och laga mat. Artig, hjälpsam och smart så förr eller senare kommer han att veckla ut sina vingar och flyga, troligtvis till och med bättre om han får lära sig att styra upp sig själv. Som det är nu har han en plan som han tänkt försöka sig på. Det enda vi föräldrar kan göra egentligen är att sluta oroa oss,hålla tummarna och tycka om honom. Så som det är med alla stora barn egentligen. De flesta människor har perioder då det blir hack i flytet.
Dags att äta lunch med den unge mannen och sen pyssla med Lillasyster på hennes skola. Hoppas ni får en fin torsdag. Kram
4 kommentarer:
Jag önskar att jag hade kunnat se så nyktert på sakernas tillstånd när det begav sig. Den unge mannen (för det ar en sådan även här) gick det program som var det han kunde tänka sig när vi tröskat igenom hela katalogen. Det var hotell och restaurang. Och visst gick han på vissa lektioner och visst har han godkänt på en del kurser men det blev liksom aldrig en hel gymnasieexamen. Vi gjorde allt det ni också gjort, utan att det förändrades ett dugg. Idag sex år senare jobbar han som kock på och trivs med det. han har arbetat på några av de bättre mellanklass krogarna i Stockholm och saknar aldrig jobb snarare så att han jobbar för mycket. Om han en dag skulle vilja göra något annat så kommer han att fixa det. Precis så som er unga man. Jag önska bara att jag hade haft vett att begripa det redan då för länge sedan.
Kram
Ibland får man låta dem flyga fritt. Har han en plan så har han en plan. Det är ju inte alla om vet vad de vill bli när de blir "stora". Jag fyllde 25 år innan jag kom på det... Vår gran är överfull. Vi lever efter tankesättet "more is more" :-))
Ha en skön lördag.
Kram K
Jag läste avsnittet om tonåringen två gånger, och försökte förstå om det låg något bra tips när man hotat och motat och inte längre vet hur man motiverar. Just nu pausar jag och håller jullov. Ibland tänker jag tillbaka på tiden när man introducerade mat till bäbisen och det största problemet var om dom åt broccoli eller inte. God Jul på er!
Tack Kersti, riktigt skönt att höra då vi tragglat fram och tillbaka. Det blir ju helt galet när det enda man pratar med den unge mannan om är skolans vara eller inte vara... Helt otroligt att man försöker sig på att göra mer av det som redan innan inte funkade och förväntar sig ett nytt resultat (och jag tycker ändå att vi är hyfsat intelligenta Mannen och jag, ändå kan vi fastna och har fastnat flera gånger med olika barn, svårast dock då de är så stora).
Precis kaatariina, dags att låta honom flyga fritt och en del kommer aldrig på vad de ska bli utan bara gör något...
Mm, Melanie Rydoff, det är riktigt svårt men helt rätt med jullov helt enkelt. Jag har inte något annat tips än det jag tänker försöka mig på nu, att släppa det. Fostran är slut, han behöver själv komma på hur han ska försörja sig/ vad han ska göra/ leva sitt liv. Motivera sig själv. Eftersom Storebror och jag är rätt olika så lär det bli på ett helt annat sätt än jag skulle ordna det men jag behöver känna tillit till honom och världen (vilket jag behöver prata med mina vänner om hur jag ska lyckas med för det är inte någon baggis när man vill så mycket...). Kommer du på någon glimrande annan idé så dela med dig :-).
Jättekram till er alla, tack för ert mentala stöd <3
Skicka en kommentar