tisdag 17 februari 2015

Kärlekens pris...

Jag har haft förmånen att leva kollektivt med många vuxna och ungdomar i över sex år. Kollektivliv är verkligen en upplevelse. Ju fler människor desto mer av allt. En dag kan kännas som en månads vanligt liv. Man kan hinna gråta, skratta, vara riktigt arg och leka på en och samma dag. När man bor ihop i flera år lär man känna varandra och börjar gilla varandra, även om man kan vara väldigt olika. Man lär sig oerhört mycket, kanske framförallt om sig själv. En del människor som jag bott med börjar jag le brett över så fort jag tänker på. Glad över att de över huvud taget finns i världen (även om livet flutit vidare och man inte har lika mycket eller kanske ingen kontakt längre).

En av de kloka, fina, roliga och kärleksfulla människor som jag bott med gick bort i söndags. Vi hade fortsatt ha kontakt ibland och han var en sån där enastående människa som man, när man hade pratat med honom, alltid kände sig lite klokare av att ha pratat med. Motorsågen har stannat, samtalen tystnat, de kärleksfulla ögonen slutits och ett stort hjärta har slutat slå på tok för tidigt. Kärlekens pris är sorg. Sorg över att han fattas oss. Samtidigt finns det också en glädje i sorgen, glädjen över att han har funnits och att man kan bära honom med sig i hjärtat. Fortsätta hans kärleksgärningar på lite olika sätt...

Att sörja på distans är också lite speciellt. Att sörja någon som är viktig men inte är en del av vardagen. Fast jag börjar vara duktig på att sörja. Det enda sätt som funkar för mig är att gråta och prata, skriva lite och vara i vardagen och så gråta lite igen. Att vara lite av en levande sprinkler men det är ok. Tårar är inte farliga, det är de ogråtna tårarna eller att aldrig ha någon att gråta över som är värst.

Så, lyllo mig som känt en sån underbar människa så att jag kan sörja. Måtte träden i vår vän John-Åkes nya skog aldrig glesna. Lev i kärlek. Kram på er

5 kommentarer:

Katarina sa...

Så fint skrivet Jenny :) Jag tror att din vän kände hur mycket du uppskattade honom. Levande sprinkler :) humor fattas det aldrig hos dig. Kram Katarina :)

Anna/notonmusic sa...

Så himla ledsamt Jenny. Du beskriver så fint vad det innebär att leva nära många i storfamilj. Så sant, att det vore ännu sorgligare att inte ha någon att sörja... Att vara i avsaknad av nära och viktiga relationer... Stor kram kloka Jenny.

Cecilia N sa...

Jag är så glad att jag snubblat över din blogg och får läsa så många kloka inlägg.

Gråt i frid.

Kaatzi sa...

Klok som en bok...
Utan kärlek vore livet meningslöst.

KaosJenny sa...

Jo Katarina, jag brukade säga till honom att jag uppskattade honom så det visste han.
Ja Anna/notonmusic det är ledsamt att han inte finns i den här världen längre men jag är glad över att han funnits.
Tack Cecilia :-)
Kärlek får världen att bli lite bättre Kaatzi
Kram på er allihopa