Mannen, Lillebror och Lillasyster gjorde av olika anledningar svängar över dagen till grannstaden. Skulle vara borta till sena kvällen. Kvar var Storebror, Storasyster och jag.
Det var då Kaosmodern tittade upp i trappen som alla ordningsgudar glömde och fick en snilleblixt. Läge för att slänga ner allt från väggarna och fixa till lite. Sagt och gjort. Ner med gitarren, bandyklubborna, träningsväskorna, skolväskorna, ryggsäckarna, dataväskorna och handväskorna. Någon krok var trasig och ett par stycken är snyggare än de är praktiska. Satte Storasyster i jobb för att skruva ner krokar med Lillebrors skruvdragare.
Hm, ja men just ja, det var ju så det var. Krokarna har hängt länge och har liksom blivit en del av väggen så tyvärr lossnar tapeten när försöker sig på att ta ner dom. Skam den som ger sig. Nu skulle det ske. Storasyster hängde gärna med och vips hade vi förflyttat oss till grannbyn där man kan handla tapeter. (Och det är det här som är typiskt och anledningen till att det vore skönt att vara lite mindre sig. Ett projekt som sväller till oigenkännlighet utan att jag märker det utan fortsätter).
Tapeterna var beställningsvara men då bad vi bad om att få oss en redig målarburk. Storebror tittade imponerat (eh) på oss och bedömde projektet som fullständigt meningslöst. Nåja, han ordnade middag åt oss målare i alla fall. Inte en rät vinkel i hela trappen så det gick åt monumentalt mycket maskeringstejp. Tapeterna satt inte så bra längre så vi fick riva en del. En del bitar lossnade sedan vi börjat måla så då blev det ännu mer målande. Storebror skrattade högt och kom med såna där äckligt klämkäcka tillrop som han garanterat lärt sig av mig. Mannen flinade stort över förödelsen när han kom hem et gäng timmar senare och Lillebror konstaterade att han nästan inte märker skillnaden. Ah, Storasyster och jag har i alla fall haft riktigt roligt och hade vi förstått innan hur mycket jobb det var hade det inte blivit gjort...
För att göra en lång historia kort så har jag just nu, 02.45 avslutat projektet. Jag vet precis varför vi inte brukar renovera. Massa trassel och inte blir jag glad så länge så att det verkligen är värt det heller. Hoppas det dröjer innan jag startar något liknande projekt (men man kan u aldrig veta) och jag är så tacksam över att det finns andra som målar. Hade jag blivit tvungen att försörja mig med dylik syssla hade vi varit mycket magra och hade fått komplettera inkomsterna med tiggeri eller nåt.
Hoppas ni andra sover gott Kram
söndag 5 oktober 2014
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jamen det är ju så där det blir! Så det gäller att lägga band på sig från början ...
Hahaha, vilken underbar beskrivning! Det blir nog sådär ofta för många men det är inte så ofta man får läsa om det! Kram
Ja, det där händer ju ibland. Man ser det tänkta fina resultatet lite diffust framför sig.(i bästa fall). Någonstans på slutet inser man att det kanske rent ut var bättre innan.
Energin måste väl ta vägen någonstans, men man blir lite matt.
Precis Cecilia, och det är ju just det jag inte alltid kan. Fast det brukar ju ordna upp sig i slutet :-).
Tack Anna/notonmusic. Skönt att höra att det möjligtvis finns fler ;-).
Mm, kalebass, lite matt blir man men det löste sig och blev bra. Står dock kvar en stor påse tapeter i hallen, jag är inte världsbäst på att avsluta saker.
Kram på er
Skicka en kommentar