Och ibland blir man bara lite utslut...

Fotbollen går åt skogen. Tjejerna förlorar och förlorar. Gör bra matcher men får inte siffrorna med sig. Och då tappar alla nacken lite och så blir det än värre. Inte för att fotboll egentligen är hela världen men när man är tonåring så kan man behöva vinna lite. Medvind och sol i ryggen, lite mål bara...

Så vad gör man då som tränare? Nu när jag har tränarkollegor har man ju någon att lägga pannan i djupa veck tillsammans med. Fler träningar? Skälla lite? Teori? Vila?

Det enda jag kan komma fram till just nu är lite hederlig kärleksbombning. Att berätta för tjejerna vad de gör för bra saker. Vad man behöver när saker inte går som man tänker sig är ju folk som tycker om och peppar. Som vuxen får man ju ta ansvar för det själv. Ställa sig i hallen och efterlysa kramar när man haft en dålig dag. Berätta för Mannen att man vill höra att man är vacker (och tro honom när han säger det). De flesta tonåringar funkar inte riktigt så. De har inte lärt sig vad de behöver när livet kör ihop sig.

Så, imorgon ska jag och fina tränarkollegorna titta lite på fotboll och peppa varandra så att vi kan peppa tjejerna för det är de värda.

Har ni lite tid över så föreslår jag att ni lyssnar på Jason Diakité, Timbuktu, troligtvis ett av sommarens bästa sommarprogram. Jag ångrar att jag skrev blogginlägget om rasist javisst. Rasism är något annat än lite skepsis mot "främmande". Även om det är vettigt att vrida på begrepp så är det något annat. I höst ska jag och Lillebror se Timbuktu igen. Sköt om er, kram