Hinner du verkligen med alla barnen?

Ibland får jag den frågan och den vållar mig alltid lite huvudbry. Det beror nämligen på hur man ser på saken. Tänker man att jag som mamma med stort M är den enda som kan "ge barnet allt vad hen behöver" så blir svaret förstås nej, jag hinner inte med att ge alla barnen allt vad de behöver. Mannen är på resa med jobbet ett par dagar och då hinner jag förstås med ännu mycket mindre. Som ensamstående med fem barn (en av barnens fina kusiner har gjort oss äran att komma hit) blir det mycket praktiskt pyssel. Men man ska inte förglömma att barn är lojala och att det i en flock barn nästan alltid finns någon som för tillfället kan tänka sig att ge ett handtag. Genom att knäcka några ägg, åka och handla nya ägg om de råkat hamna på golvet, baka chokladbollar, hålla koll på sina gympatider eller följa ett småsyskon till fotboll växer barn och utvecklas. Praktiska saker brukar lösa sig (eller inte men det brukar ordna sig).

Jag är imponerad av ensamstående föräldrar men tror att min urgamla tes när det gäller killar stämmer. Man kan för det mesta lugnt flytta ihop med en son till en ensamstående förälder direkt, om gossen bott med båda föräldrarna gör tjejen klokast i att låta honom bo själv en stund först innan sammanboendet om hon har önskan om hyfsad praktisk jämställdhet... Barn till ensamstående föräldrar blir ofta riktigt duktiga. Har funderat lite på hur det blir med varannan veckas barnen. Om båda föräldrarna tvättar, städar, lagar mat, umgås med vänner och gör roliga saker under de "barnfria veckorna" finns risken att de också behöver lite "karantän" i egen lägenhet ett tag när de blir stora...

Och så det där det pratas om ibland, att föräldrar pratar så lite med sina barn. Jösses, som om inte föräldrar redan har en massa dåligt samvete. Det klart, om det ser ut så här så bör man ju fundera över sina prioriteringar. Numera finns det fikamöjligheter i Kaosfamiljen nästan hela kvällarna. Först fikar Lillasyster, sen Lillebror, sen Storasyster och sist fikar Storebror. De kvällar man hänger i köket blir det snack ibland och ibland inte. Men jag är inte hela deras värld, den enda som kan ge något. De har kompisar, lärare, tränare, kompisars föräldrar, släktingar och internet. Det är bra att träffa lite alternativa vuxna, se andra familjer och relationer. Jag tror hårt på tesen "it takes a village to raise a child." Om ett par veckor ska vi låna ut Storebror till min syster med familj. Då får han vädra sina vingar och leva i en alternativ familj i en vecka. Prata om andra saker än vi gör, äta annan mat och träffa andra människor än de vi känner.

Så svaret på frågan i rubriken är nog att tillsammans hinns barnen med och i takt med att de blir äldre behöver de själva få bättre och bättre koll på vad de känner/ behöver/ vill ha och varför så att de kan ta ansvar för att för att driva sina frågor. Svårt som bara den men ju bättre man blir på det desto lättare blir det i relationer med andra.