Klockan är före tio. Ute är det regntungt. Mannen och jag sitter framför var sin dator. Tonårsvarning. Barnen hänger framför tv:n. Facebook svämmar över av människor som uppdaterar källarröjningar och andra underverk. Vi verkar inte vara nära att uträtta något dylikt. Vi tar tillfället i akt och tar det lugnt.
Drömde i natt att jag blev intervjuad av en tidning som frågade om jag skulle önska att jag var lite mer ordningssam. Jag sa ja, klart det skulle vara kul att vara en hejjare på att bringa ordning. Skinande diskbänk, trivselhögar insorterade på sina platser och inga sura handdukar. Vackert överallt, hela tiden.
Och sen vaknade jag, flinade och började fundera. Klart det hade varit praktiskt att vara mer ordningssam. Men OM jag hade varit kvinnan med kollen hade jag nog inte haft så många barn (de hade åtminstone varit yngre), jag hade antagligen inte tagit på mig att träna ett fotbollslag och troligtvis inte trivts med mitt knasiga jobb. Hade nog sällan bjudit hem någon helt oplanerat heller...
När jag tänker på saken så hade jag nog varit grymt nära utbrändhet om jag hade varit kvinnan med kollen. Det skulle krävas mycket "hårddisk" och energi. Jag tror inte att jag hade varit en så bra Kaospilot heller. Min styrka är att jag kan bli presenterad för ett problem och lösa det snabbt. Oavsett om det gäller konflikter, körlistor som havererar, snabbfixa fotbollsskor, utflyktsfika eller att dagens jobb kastas över ända så brukar det ändå ordna sig på något sätt. Ställtiden kan reduceras till ungefär noll.
Den stora anledningen till att jag inte bränner ut mig är nog förmågan att inte kräva underverk av mig själv hela tiden, det är ok att bara hänga. Dessutom försöker jag hålla oron stången och oroar mig oftast inte förrän saker är ett faktum. Klart att saker sällan går som man tänkte sig men det är oftast slöseri både med både tid och fantasi att innan försöka lista ut hur det kommer att köra ihop sig. Igår tog det till exempel mirakulöst nog ungefär tre timmar längre än beräknat att ta sig från stugan trots att vi hade minimal packning.
Så, när jag tänker på saken så är svaret nej. Jag tror inte att jag skulle vara mej och ha lika kul om jag "ordnade till mig" och blev ett koll-troll. Så jag fortsätter att göra politik av att jag är som jag är och så låter jag andra vara som de är. Hur skulle samhället bli om alla var morgonpigga, eftertänksamma, strukturerade, lugna och ordningssamma? Motsatserna behövs också, hejja mångfalden!
Hoppas att ni har det bra. Kram
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Tänk så trist det vore om alla var lika, hualigen så trist det vore!
Ha det gott
Jag håller med. För jag är likadan.
Men som jag förstått en och annan av de där som inte har kaos så kräver det inte så mycket energi av hen att hålla ordning. Att det liksom går av sig självt.
För att det finns nån sorts talang, tänker jag.
Somliga har bollsinne, somliga har gehör, somliga kan pillra med små små saker, somliga kan behärska kaos, somliga kan behärska ordningen.
Det är tur att vi är olika.
Precis mammaxtre
Ja du Cecilia, jag har också sett att för en del är det enkelt att lägga tillbaka saker där de tog dom till exempel, beundransvärt. Du har rätt i att vi alla har olika talanger. Tycker mig dock se att vissa talanger liksom inte är lika eftertraktade även om det är bra att de finns. Lite därför jag startade Kaosbloggen, för att slå ett slag för att ordning inte är det enda sättet ;-).
Kram på er
Jag har alltid varit en sån där tråkig präktig ordningsam jäkel där hemmet ser ut att vara som på en första sida på sköna hem! Nu har jag slappnat av lite. Både skönt och hemskt! Men det är enklare att ha ordning och reda när man har gott om pengar och hemhjälp. Idag är jag fattig och bor trångt=)
Kul blogg! Ska följa!
Präxist!
Ordning är inte enda sättet!
Kram Cecilia, skönt att vi är flera:-)
Skicka en kommentar