Har funderat lite på det här med kamp och flykt. Våra två stora sätt att hantera problem eller försvara oss. De flesta jag känner, inklusive jag, använder lite mer av den ena eller den andra metoden. Ingen av metoderna är helt igenom bra utan behöver egentligen balanseras upp av den andra. Riktigt svårt är det och framförallt eftersom man oftast "lockar fram" det andra hos den andre. Och hur vanligt det är att man "silar mygg och sväljer kameler". Man krigar över saker som egentligen är helt oviktiga (eller sånt man inte kan göra något åt) och ger rackarn i att ställa ner foten och berätta hur man vill ha det när det gäller viktiga och eller stora saker som man kan påverka.
Och så funderar jag över oro. Att ha barn, eller att hå någon/ något som man bryr sig om innebär oro för att förlora det. Vilken extremt olönande sysselsättning oro är. Jag har sagt det förr men jag behöver påminna mig. 98% av allt man oroar sig för kommer aldrig att hända. 1,95% kan man inte göra något alls åt och de övriga 0.05% som vi ev hade kunnat göra något åt om vi vetat i förväg kan vi omöjligt räkna ut vad av allt som man oroar sig för som det skulle vara ;-). Här är några jag har grävt fram som inte oroar sig ;-).
Dags att slänga rädslan och oron åt skogen. Snyggare än så här blir vi inte, första dagen i resten av vårt liv ;-). Ha en fin helg allihop. Kram
6 kommentarer:
Ja man får väl liksom ta oron på köpet och försöka vara glad över att man har människor som man kan oroa sej över.
Men det är inte roligt när oron besannas, då är det som du säger en blandning av kamp o flykt som gäller.
Kram lisa.
Känner igen mig. Är också en "oroare" till min personlighet, men Sportfiskaren har faktiskt hjälp mig i min strävan att inte oroa ihjäl mig!
jag var mer oroare när jag var mer yngre, mamma brukade säga att han om jag oroade mig i förväg så fick jag antingen göra det i onödan eller en gång för mycket, vilket jag kommit på att hon har rätt i. jag kan förstås inte släppa oron helt men har lärt mig bemästra toppen av isberget i alla fall.
Jag oroar mig också en hel del.
Det tillhör liksom..
Ibland vore det skönt att slippa det men jag tror bara att det kommer att bli mer och mer ju äldre barnen blir.
Ha en skön söndag!
Kram
Intressanta funderingar. Själv är jag en katastroftänkare med positiv inställning till livet på mina braiga dagar.
De bipolära nedåtdipparna svänger mer åt de aldrig inträffade katastroferna :)
Ha en fin ny vecka.
Kram
Jag håller med dig Lisa, inte roligt alls när det oundvikliga inträffar. Njuta av det man har så länge man har det och kämpa och fly i lagoma doser, Kram
Bina, vad härligt att du hittar balansen med hjälp av Sportfiskaren :-)
Perny, väldigt smart, det där ska jag knycka till Storasyster som också oroar sig för allt massor... Skönt att det verkar ge med sig med åren :)
Mm MammaKatarina, oro hör nog till, precis som du säger o det är svårt att bemästra men jag tror att man tjänar på att försöka varva ner så mycket man kan när barnen blir större...
Mm Milla, det låter ju bra att vara en katastroftänkare med positiv inställning till livet, de andra dagarna verkar kämpigare...
Kram på er allihopa..
Skicka en kommentar