tisdag 30 november 2010

Usel sen och stressad...


Vad är motsatsen till good eunough mother? Tänker att jag som motvikt till alla perfekta vita hem med leende äppelkindade lussekattsbakande lugna vackra familjer kan beskriva min kväll. Håll till godo. Planen var busenkel... Ja men nu kunde väl ta mig ... ingenting gå fel...

Jag skulle ju:
Sluta tidigt, ungefär runt halv fyra från jobbet. Hämta Lillebror och Storasyster. Strosa runt på Lillasysters Vernissage på dagis. Hem och äta restbuffé med potatis som Storebror kokat. Lugnt och beskedligt skjutsa Storebror och Storasyster till trummorna respektive dansen. Ta med mig Lillebror och Lillasyster till affären och storhandla och sen hämta de stora barnen. Hem, kvällfika och så en liten chokladbit till mamman på kvällskvisten.

Så här blev det:
Naturligtvis började min arbetssituation löpa amok klockan tre. Ringde sista jobbsamtalet i bilen på väg hem från jobbet och sen till Storebror. Berättade för honom att det nog skulle bli pulvermos till middag. Han blev väl sisådär förtjust.

Ringde fritids och bad att de skulle be Lillebror klä på sig och gå ut. Ringde först till den av tre fritidsavdelningar där jag inte har ett enda barn. Börjar se att vi nog inte skulle hinna med något pulvermos och ringde hem för att meddela det. Storasyster svarade. Jag sa till henne att hon och Storebror skulle göra sig klara för att bli upphämtade om ett par minuter. Storasyster jublar när hon hör att min nya plan är att vi äter i "stan".

Lillebror gör det bra och går ut men vi går om varandra lite. Nåja, in i bilen och hem. Storebror sitter vid datorn men avslutar direkt och går ut och börjar gnälla om att vi har en skrotbil eftersom en del dörrar gärna fryser ihop. Idag måste man gå en omväg in om man ska till passagerarsätet. Storasyster håller på att klä om sig och söker tröja. -Skynda -Skynda... När alla barnen är ute kommer jag på att jag inte har riktigt koll på mina nycklar (typ borta). Storebror säger att han har sina i ryggsäcken. Ägnar dyrbara minuter åt att söka nycklar. Till slut måste Storebror krångla sig ut för att hämta nycklarna.

I bilen till dagis försöker jag att skylla ifrån mig och lägga skulden på någon annan men det blir så fånigt så jag måste ta tillbaka det. Detta är mitt fel helt enkelt, när jag erkänner det så håller barnen bara med, inget mer med det men de ser också fördelen med det här, att vi kan äta i "stan". Lyx... Ett par minuter innan hela vernissaget slutar sladdar vi in på dagis. Suck och förlåt förlåt...

Lillasyster strålar av glädje och personalen är underbar. Kaosmodern och hennes avkomma kikar på alla gubbarna, teckningarna, ljusstakarna och fikar av sockerkakan som världens bästa 5 åring varit med och bakat. Vi har ett tight schema men ett Vernissage kan inte ta hur kort tid som helst. I dagishallen bråkar vi lite och tjatar ännu mer. "Sluta hoppa runt, PÅ MED SKORNA!!!"

Storebror konstaterar surt när vi kommer ut till Skrotbilen att vi behöver tur med rödljusen eftersom vi brukar åka tidigare och hans trumlektion bara räcker i 20 minuter. Lillebror skrapar rutorna på insidan. Storebror och Storasyster blir rörande överens om att Lillebrors skrapande är det värsta ljud som världen hört och därför försöker de skrika för att han ska sluta. Lillebror känner att han har hittat sin livsuppgift. Lillasyster börjar sjunga på en julsång.

Halvvägs till Stan konstaterar Kaosmodern att vi inte hinner äta före dans och trummor.

Ah, nu jag börjar svettas bara av att beskriva eländet.. Det fortsatte så där ungefär... Ni som vill ha the extended version kan lämna er mailadress. Pizza som vi åt på restaurang en stund och sen tog vi resterna som vi inte hann äta upp i kartong... Men på något sätt så samarbetar barnen med en när det kör ihop sig på detta sätt... Och jag tänker att ibland är man inte ens good eunough... Ibland är man bara usel sen och stressad... Genom att erkänna att man är lite usel, sen och stressad, både för barnen och sig själv så blir man lite mindre usel sen och stressad. Det blir inte värre i alla fall.

Men, det är verkligen inte varje tisdag vi äter Pizza till kvällsfika så de glömmer de nog inte. Och den lilla chokladbiten, hm, ja det blev 100 gram... För jag är värd det...

Choklada mig mest när jag förtjänar det minst för då behöver jag det mest

4 kommentarer:

Mångmamma sa...

Fy attans vilken eländig kväll.
Tur i oturen att barnen faktiskt samarbetar.
Förstår precis hur svettigt och stressigt det måste varit.

2BarnsMamman sa...

Det var du verkligen värd efter en sån kväll! Visst är det märkligt att planeringen alltid spricker trots att den känns planerats så väl! Hoppas du får en lugnare kväll idag! Kram kram

Pia sa...

:-D

Så det kan gå - även för den bästa mamman - som du - eller jag ;-)

OCH - JAAA, du var värd vartendaste gram choklad!

Ha det!

KaosJenny sa...

Mm, det var en eländig kväll Mångmamma, svettigt värre...
Och Jo tvåbarnsMamman, alltid värd choklad men vissa dagar mer än någonsin...
Tack Pia Plupp också... alltid choklad
Kram på er