Tjoho, nu är vi hemma. Lite mörbultade och trötta förstås men det hör ju till. Vi klarade oss utan sjukdomar även om Mannen var allt annat än pigg. Tidigt som ögat kom vi hem men tack vare mycket tillmötesgående konduktör blev det ändå inte helt mitt i natten. Att resa med barnen är speciellt. De är vana att resa så det funkar bra men det blir otroligt nära. Det leks, krigas, busas, myses och förhandlas mer än någonsin på resor. En Kaosfamiljen meny extra plus med ännu mer av allt och oftast på mindre yta. Rollerna byts i snabbare takt och alla är med om allt. Ibland lite väl häftigt men också hisnande härligt.
Och nu är vi hemma igen. Nu kan vi göra lite av de vanliga sakerna på våra vanliga ställen. Bara det att barnen kan ringa till en kompis eller dra sig tillbaka till sina rum är härligt och sånt man inte begriper att uppskatta om man inte har varit borta. På tal om att uppskatta saker hittade jag en tänkvärd länk här om att viss form av pessimism kanske inte är så tokigt.
Passiv pessimism, vilket ord. Trodde väl aldrig jag skulle anamma det... Hm, här det gäller livet har jag upptäckt att den "passiva pessimismen" faktiskt kan ha en riktigt god funktion. Det är inte naturligt att jag ska gå genom livet utan att något riktigt hemskt händer (att kräkas på tåg är inte riktigt hemskt). Att förbereda sig lite ibland på det värsta kan vara nyttigt tror jag. Även om det låter konstigt tror jag att jag har föreställt mig i stort sett alla mina nära och käras bortgång, det gör att jag njuter av de dagar vi har. Allt är inte självklart. Många saker blir i ett sådant perspektiv helt oviktiga.
När det gäller politik tycker jag också att den passiva pessimismen kan ha en god funktion. Nu pratar jag inte om att jaga utslitna och cancersjuka med blåslampa och att alla ungdomar vill bli rika på socialbidrag (det blir man inte). Jag tänker mer funderingen på miljön, hållbar livsstil och hur vill jag att samhället ser ut när/om något drabbar mig/barn /barnbarn till exempel sjukdom, död, arbetslöshet osv.
Ah, nu får det vara nog med passiv pessimism. Nu ska jag ta en lov i huset och titta på alla vackra sovande... Sov gott på er alla söta...
3 kommentarer:
Mycket intressant artikel i SvD! Tack för tipset! Fick mig en tankeställare.
Intressant men kan inte känna igen mig själ, kanske tyvärr?
Är född obotlig sprudlande optimist, tröttsamt för omgivningen stundtals!?
Fast visst finns det - och behöver få finnas - olika typer av förhållningssätt till vår omvärld.
Trist vore annat!
För övrigt; Tack till ord om min stora-lilla tjej!
(Och välkomna hem igen, alltid skönt att få landa i vardagen - tycker jag!)
Varsågod Bina, klart intressanta tankar ska spridas, det är väl därför man har en Blogg ;-)
Mångmamma jag är också en helt obotlig optimist (även om jag tänker mig det värsta värsta ibland) så där så att omgivningen bara himlar med ögonen. Jag tror att både optimister och pessimister behövs men jag tycker mig se att det inte ger ett dugg att försöka övertala pessimister, inte ens de som bara ältar (eftersom de oftast vill det). Däremot så är jag tacksam över att Mannen inte är lika optimistisk, jag kan se att det skulle leda oss ner i djupaste träsket, ofta.
Kram på er
Skicka en kommentar