Man kunde ju tycka att det skulle räcka med att man kysste varandra och sen levde man lycklig i alla sina dagar. Fick man dessutom några barn ihop så borde det ju vara ännu mer "lyckosäkert". Näppeligen... Ständigt är det en balansgång för att få till det. Mannen som Vännen, Mannen och Lekkamraten till mig. Jag som Vännen, Kvinnan och Lekkamraten till Mannen. I perioder hittar vi den perfekta balansen, andra stunder har vi skev balans där det ena väger över och vissa gånger hittar vi ingenting. De gånger vi inte hittar någonting måste vi båda två på något sätt jobba för att övertyga varandra och oss själva igen. En ytterst svår utmaning att ta sig an bland möglande tält, bråkande barn och Faulkorv till middag IGEN...
Hm, men om man vänder på det kan man också undra varför skulle det vara enkelt? Det är nog inte meningen. Mannen utvecklas, jag utvecklas och barnen likaså. Vi upplever alla saker både inom och utom hemmet som påverkar oss. Så med jämna mellanrum är vi "nästan som nya" för varandra. Inte så att vi behöver presentera oss för varandra varje morgon förstås men ändå, det händer saker hela tiden med oss. Det är inte konstigt att det är en sådan utmaning att leva ihop. Vindlande på livets krokiga stig ge vi oss i kast med utmaningen att gå tillsammans. Tillsammans är allt värre och svårare men också mer spännande och häftigt. Livet är inte enkelt men härligt. Hoppas ni har någon att krama, i annat fall skickar jag en cyberkram för i Kaosfamiljen står livet sällan stilla, vi bråkar en hel del men kärlek har vi gott om och kärlek blir inte mindre för att man exproterar... KRAM
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag håller med dig. Vi har inte varit tillsammans så länge, tio år, och vi har ännu inte varit i ingenting-land, tack och lov. Jag har en väninna som i många år drivit ett företag med sin man och jag har flera gånger sagt:
- Jag skulle aldrig klara av att jobba tillsammans med min man.
Fast efter någon gång när jag sagt det kom jag på att det gör jag ju. Varje dag. Numera ser jag oss som företagspartners. Tillsammans och med lika stora andelar äger och driver vi företaget Familjen. Hitintills har det gått förbaskat bra måste jag säga. Och eftersom vi är fem stycken i företaget så vore det konstigt om det vore enkelt, precis som du skriver. För varje gång som någon av oss utvecklas så innebär det en förändring som påverkar hela Familjen. Det är det som gör det så spännande. Och ibland så svårt. Och ibland så härligt hissnande.
Så brukar jag också tänka Bina, familjen AB där Mannen och jag har alla rollerna. Vi är inte heller i ingenting-land speciellt ofta. Jag tror att det är tack vare tekopparna på kvällen. Kram
Skicka en kommentar