Angående Julfrid

Inte en enda julklapp är inhandlad, pepparkakorna är snart uppätna, inga julkort är skickade och granen står inte på plats. Det är inte så mycket annat heller som är på sin plats. Ändå känner jag lugnet. Det står tomtar överallt och vi spelar julmusik. Nu har jag vilat mig i form. Jösses, vi kommer att lösa det på något sätt. Antagligen innan den 24:e också till och med, vi har ju 10 dagar på oss.

Julfrid är en kille som inte kommer när man jagar honom. Han dyker upp när man minst anar det och oftast är han bara på blixtvisit i Kaosfamiljen. Jag har lärt mig leva med det. Och på något sätt är det lite magiskt. När man tänker att allt ska bli precis som man tänkt sig och bara måste måste bli det så vägrar Julfrid alltid att dyka upp. När man lossar förtöjningarna och tänker att äh, det blir som det blir och det blir jul den 24:e hur som helst så:

-Nä men hej Julfrid (och tänker man att han bara är på blixtvisit kan han stanna lite längre till och med)!
Kram på er Bloggvänner och stressa inte ihjäl er

Hejdå kramar och fredsideér

Lillasyster skulle sova hos kompis. Packade och laddade till tusen. Klädde på sig och stod i hallen. -Är det någon som vill ha en hejdåkram? En hjord människor kommer och kramas. Storasyskonen ger så många kramar att Lillasyster måste säga att kramarna tagit slut innan hon kan gå ut genom dörren. Vilken tur vi har som har så många att krama. Det är häftigt med stor familj, det bara lite tid att komma sig ut genom dörren ibland...

Igår hoppsade jag en hel korridor med en frustrerad arbetskompis. Hon verifierade min teori om att man inte kan hoppsa och hata samtidigt. Och då tänker jag att min kompis som ordnat gruppen 10 hoppsasteg för en bättre värld på face-book egentligen borde få fredspris. Över 500 pers är medlemmar. Sen kunde Barack Obama få lektioner i hoppsasteg och sen kanske få fredspriset när hoppsa-stegen gjort verkan (det är nog fler än Obama som borde hoppsa oftare).
Och så en fredstanke till. Har ni tänkt på att det är stört omöjligt att sjunga Bä bä vita lamm flera gånger efter varandra och fundera på att mörda någon samtidigt då? Jag tror personligen inte att det går... Efter ha sjungit ett par gånger med arga rösten blir man automatiskt mildare i tonen...

Nu tänker jag gå och höja besöksstatistiken på badhuset. Kram på er

I väntan på...

Svärmor och svärfar var planen egentligen att göra en röjning. Vi får se hur det blir. Nu har Mannen och jag i alla fall gjort upp en arbetsfördelning som vi båda är nöjda med. Möjligtvis kan vi eventuellt göra ett litet ryck imorgon men troligtvis inte. Eftersom jag har känt i stort sett alla känslor under veckan så blir min uppgift att stå och se sliten ut. Det kommer inte att bereda mig några som helst problem. Mannens uppdrag blir att sitta med näsan i någon studiebok. Han har nyss börjat en ny kurs med massor av litteratur så det kommer att bli en smal sak för Mannen. Barnens uppdrag blir att vara studsande välkomstkommité och sen svansa runt Farmor och Farfars ben, visa dom saker och pladdra oavbrutet. Det kommer barnen att göra helt naturligt och med stor frenesi. Hur många tror att Farmor och Farfar kommer att bry sig om om vi har städat?

Väck knäck

Att göra knäck och kola med ett gäng ungar är värdelöst. Var snälla och påminn mig om det nästa år...

Varje år samma miss. Vi laddar för att koka knäck. Barnen blir helt till sig i trasorna och vi vuxna blir allvarsamma. Knäcksmet är massor med hundra grader varmt och lämpar sig inte att göra med studsiga barn. Knäck är orimligt kladdigt och dessutom måste man vänta och vänta och vänta... När man väntat och väntat och väntat måste allt ske blixtsnabbt, just nu och direkt utan att någon har ett finger eller en pannlugg ivägen...

Om vi ska koka knäck nästa år har jag några idéer på hur det kan gå till. Varenda idé innehåller antingen silvertejp, sele, betong runt fötterna eller sovande barn. Koka knäck kan de göra när de flyttar hemifrån... Knäcken ska väck, tacka vet jag mandelmassegodis, det kan man ha roligt med...

Och så här i den perfekta högtidens värsta tidevarv, ni har väl inte glömt Kaosutmaningen. Jag tror att det är fler med mig som ibland vill läsa om annat än vita-ulligull-jösses-vad-vi-är-lyckade-och jag-är-redan-klar-med-julklapparna och gärna läser om ert Kaos (om ni har nåt men det tror jag de flesta har mer eller mindre).

Jakten på den perfekta julen

Hade förmånen att få göra studiebesök idag. Ett lussetåg med små barn skulle gå av stapeln. Det var inte mina barn som skulle styras ut så jag kunde bara lugnt titta på.

Bredvid mig var det en liten familj som fixade med sin lilla tjej som väl var ungefär sex år. Det var håret, klänningen, bandet i midjan och glittret... Mamman hade en absolut åsikt om hur det skulle bli perfekt och pappan kämpade på... Mamman sa älskling (med den där jösses vad du är dum i huvudet tonen) till pappan hela tiden. Dottern ville helst springa iväg till sina kompisar men hejdades ständigt eftersom glittret inte satt som det skulle och det röda magbandet inte var slätt. Till slut var tjejen gråtfärdig...

Säkert var detta kloka och trevliga föräldrar men vad gör jul och stress med oss? Vad händer i jakten på den perfekta julen? Någonstans skulle man vilja säga (framförallt till mamman i wannabe perfekt familjen) "spela roll om hundra år", tror ni det är någon utom ni själva som bryr sig om magbandet inte är helt slätt? Och så undrar jag om vi vet om att det finns barn och föräldrar som lever i krig, som inte har mat för dagen och tak över huvudet när vi tror att livet hänger på om vi fått upp julstjärnorna i tid?

December borde inte behöva vara en panikmånad. Visst är det mycket som händer men vi borde kunna sitta ner och ta det lugnt. Njuta av advent. Nästa gång någon frågar hur det är ska jag säga att det är lugnt för det är det egentligen. Det blir julafton om 19 dagar oavsett vad. Bilden ovan är Tomtemaraccasen som jag skrev om för någon dag sedan. Den är gjord med kärlek och en stor portion kreativitet...

Ofunka veckan vs vänliga veckan

Först tänkte jag att jag kanske är en liten aning misslyckad och förvirrad eftersom veckan varit lite speciell. Men allt handlar som vanligt om perspektiv (en parkering kan, som ovan, vara vacker med rätt förutsättningar). Nu har jag kommit på andra tankar, jag har bara haft en vecka där jag varit ovanligt generös och givmild, rent ut sagt rar även om jag kan erkänna att det ibland tagit sig underliga uttryck.

Det där att jag tappar massor med vantar och mössor är ett exempel. Det innebär att jag ständigt fixar nya och någon annan blir varm gratis. Snällt till tusen, en variant av anonymt bistånd kan man säga. Att vara gravid, amma dygnet runt, bära ett barn genom magsjukor och snornätter för att sedan erbjuda enskild vårdnad till fadern är väl också rätt vänligt. I måndags fick Mannen hela bilen och idag ska han få en sån där vacker pappersjulstjärna (som jag inte kan få ihop utan hammare och spik) som sin alldeles egen. Och så har jag bjudit min omgivning på ett gäng gapskratt. Bland annat så förgyllde jag en kassörskas dag när jag gjorde slut med bilen in public och försökte ringa utan kontanter på kortet...

Shit, nu får jag nog byta approach, det går inte att att vara så här snäll för då riskerar jag att få massor med julklappar till ett hus som inte behöver en enda pinal till. Inte tror ni väl att Tomten löper amok bara för att man råkat vara lite snäll. Är det någon som i så fall vet vart man överklagar?
En cyberkram till er (om ni lovar att upplysa Tomten om att jag svär som en bortbindare och har uruselt tålamod)

Snabb rapport om jul-läget

Pepparkakorna är bakade. Barnen bakade i stort sett själva i söndags, det har sina fördelar med äldre barn och deras kompisar... Sex barn flög runt med tomteluvor och trixade och fixade. Det snabbröjdes lite ställen så vi kunde tomta till det och sen blev det tomtar till tusen.

Däremot ser det lite kärvt ut på julkortsfronten. Först rök barnen ihop om vem som skulle ha den tjusigaste tomteluvan. Efter en stund löste de problemet med att klä ut Storasyster till julgran och Lillasyster i luciakrona. Det var jättekul en hel liten stund.. Sen var det ett evigt bekymmer att alla skulle stå stilla utan att peta någon i örat eller göra grimaser (i såna här lägen känns fyra barn oändligt många). Det blev rätt sent men vi kämpade på... Vi har tappat bort en vanliga kameran så vi tog mobilbilder... Eh, det blev väl... sisådär... varenda kort är antingen ohjälpligt suddigt, har för få deltagare, tre av fyra ser inte kloka ut eller också ser man smockan hänga i luften...

Så, jag tror att vi ritar julkort i år och låter de som vill ha julhälsningar själva komma och hämta..