Vi vuxna är som vanligt lite dumma i huvudet...

Varför söker inte 16 åringarna till de gymnasieprogram där jobben finns undrade vi vid lunchen på kursen. Vi ondgjorde oss en stund, så där som "gammfolk" gärna gör.  Sen började vi resonera om hur vi tänkte (eller inte) när vi själva var 16.

Själv ansökte jag till frisörlinjen i större grannstaden. Jo men för jag hade ju klippt ett gäng killkompisar i hockeyfrilla och de var jättenöjda. Ett stort plus var ju förstås att jag, om jag kom in, skulle få flytta till stora grannstaden.

Vilken otrolig tur att min kloka gamla "numera- rektor-kompis" från grundskolan inte fick som han ville så att jag pluggade en massa, då hade jag kanske kommit in på frisörlinjen. Hemska tanke.

Känner ingen som är så genuint ointresserad av hår och utseende som jag. En bröllopsuppsättning med mig hade blivit ett trauma för var blivande brud. -Om han inte gifter sig med dig oavsett hur du ser ut tycker jag att du ska skippa honom och hur ska du kunna ha kul en hel kväll i såna skor? Kundunderlaget på min salong hade nog snabbt börjat svikta...

Med ett barn som borde gå tvåan i gymnasiet o en som ska börja gymnasiet pratar man då o då med föräldrar till samåldringar. Folk som blir gråhåriga på hur deras barn ska klara skolan, fixa jobb o ordna lägenheter och gardiner till dom. Visst, det är svårt med skola jobb o lägenheter men det har det alltid varit.

Vi vuxna har inte redovisat muntligt sen vi gick i ettan och datorer och Ipads är inte något som vi umgicks med från barnsben. Vi kan inte tänka oss att flytta till en ny stad för att plugga, köra skrotbilar, dela lägenhet med fyra stycken som vi inte känner, rensa fisk eller dela ut tidningar men det är ju för att vi blivit gamla och stela. Det kan ju vara en god idé för en 19 åring ändå.

Även om vi låtsas som annat så har vi och våra föräldrar (och typ alla generationer innan), bott på konstiga ställen och haft knasiga jobb. Stor del av ungdomen har dessutom bestått av hopplös kärlek och att svika/ bli sviken av vänner. Det är en del av att vara ung och de knepiga perioderna och hur vi löste eller inte löste utmaningarna är det som har format oss.

Så istället för att ge ungdomarna var sin bostadsrätt borde vi ge dom budskapet att varje generation har sin utmaning och att det kommer att klara det. Fast, när jag tänker på saken så jublade inte vuxenvärlden åt alla mina beslut heller. Dagens ungdom kommer säkert att klara sig, även om vi försöker vingklippa dom genom att jaga dom med våra trygghetstankar i mobilerna ;-).

Nu ska Lillebror och jag till stora grannstaden för att lyssna på Timbuktu. Ha en trevlig helg på er <3