10 kvinnor på vandring i fyra dagar, på 4600 meters höjd som högst. Häftig natur med vattenfall, frukter, träd, djur och blommor. Häftigt väder med regn och sol om vartannat. en del samtal med framförallt egna funderingar då det blir något meditativt över att fortsätta ta ett steg till och ett till. Träffat urbefolkning från både regnskog och berg. Människor med helt andra liv och kulturer. Vad är det som säger att våra är de bästa?
Vid ett tillfälle hade det gått en stor stenlavin så vägen blev helt oframkomlig. Vips blev alla i bussen med någon som helst erfarenhet av raserade vägar, tillsammans med alla andra som också ville fram, vägarbetare och bilputtare. Rätt spännande, det var inte tal om att ringa kommunen där inte... Ta din egen spade och kom liksom... Och inte att vi bara skulle sticka direkt sen heller bara för att vår buss lyckades ta sig över först. Ayni gör att alla får vänta och man fortsätter hjälpa varandra.
Chauffören berättade att för något år sedan åkte han hemifrån en morgon och kunde inte köra hem igen på tre månader då vägen rasat ner i floden...
Fattigdom, ett helt galet system, miljöförstöring så att man baxnar men också väldigt mycket respekt, tillit, kraft och glädje fann vi under vår resa.
Värmen i familjen sen jag kom hem är både bokstavlig och bildlig (hög feber hos alla barnen). Det gör ingenting, det är övergående. Det är skönt att vara hemma igen. Kram på er
6 kommentarer:
Välkommen hem! Så häftig resa du gjort. Och ja, se något annat ger perspektiv på det egna livet och på andras.
Så härligt! Vilken fantastisk resa ni måste ha haft. Jag antar att det kan ta lite tid att smälta alla intryck efter en sådan tur. (Hoppas familjen kryar på sig snart)
Tack Mammahäxan, det var en riktigt häftig resa men det är skönt att vara hemma igen också, med de nya perspektiven :-).
Mm, Marina, det tar lite tid att smälta allt, nästan så att det känns lite overkligt men vardagen nu är ännu bättre när man haft en paus vänt på den ett kvarts varv :-).
Kram
Det låter som en väldigt spännande resa. Både det att resa iväg så långt och att komma hem med nya ögon. Det är väl det som på något sätt är det fina med att resa att få se syn på sitt eget liv i nytt perspektiv. Kram Kersti
Precis Kersti, aldrig har jag varit så tacksam o "hemmasjuk" som efter Peru :-) kram
Precis Kersti, aldrig har jag varit så tacksam o "hemmasjuk" som efter Peru :-) kram
Skicka en kommentar