Pratade med e kompis om det där med oro idag. Det där ni vet, som människor som tycker om andra människor så lätt kan ägna sig åt. Något man med jämna mellanrum behöver lära sig att hantera igen...
Tänkte att jag är en rätt garvad 4 barns-morsa. Vid middagen pratade vi om döden en stund. Vad som skulle hända barnen om både Mannen och jag dog. Sen gick jag ut på facebook och fick se en delning om att en tjej i omgivningen var borta. Jösses... Så klart att jag spann igång en aning. Tänkte på allt möjligt som kunde ha hänt och jösses, ska jag verkligen släppa ut mina barn nu...
En stund senare var tjejen hittad välbehållen (så klart, det är ju så det faktiskt brukar vara). Och då började jag skratta, jo men det är farligt att vara människa, det är riskabelt att ha barn. Vi tror att det är farligt att leva nu men faktum är att det alltid har varit det (vi vet bara mer om allt som händer överallt nu). Det var till och med farligare förr, både att vara tjej och kille. Föräldrar släppte ändå ut sina barn och det behöver vi så klart också göra.
Sen sökte jag lite här på Bloggen då jag har "lärt mig igen" att hantera oro och då förstås också skrivit om det ett par gånger, här.
Hoppas att ni får en lagom farlig helg och att ni har människor att oroa er över, det betyder ju att ni har några ni tycker väldigt mycket om. Kram på er
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Att förhålla sig till oron får jag alltid kämpa med - flyga fritt och inte vingklippa i förhållande omsorg och oro.
Min och min mans drömplats i livet har alltid varit Blomberg. Ibland när vi pratat om att vi vill lämna storstan och flytta till det mest fridfulla ställe vi kan tänka oss är det Blomberg vi hemnetsurfat på. Cafe Klostret besöks flera gånger varje sommar för att insupa frid och livsvalsalternativ. Nu känner vi oss omskakade när inte ens vårt drömparadis är skyddat från oron. (Mordet på Lisa Holm)
Åh, vad tråkigt för er att era drömmars trygga plats "förstörts". Jag har ofta blivit hjälpt av sannolikhets-tänk för att som du säger inte vingklippa. Kanske kan ni tänka sannolikheten att det ska hända där igen... O återfå lite av känslan igen. Det är tråkigt när såna hemska saker händer oavsett var det är men det ligger något i det du säger att man blir mer skakad när det händer någonstans där man tänker att det inte borde kunna hända... Och framförallt om man som ni varit där. Kram på dig Mifflan
Skicka en kommentar