Begravning och bad...

Barnens första begravning. Vi har haft tur och varit väldigt förskonade. Idag var det begravning av goa grannen. Mannen, Storasyster, Lillebror och jag var där. Massor med folk och alla var helt förkrossade. Det gick under omständigheterna bra även om näsdukarna tog slut och stunderna vid kistan blev väldigt korta (brukar bli det när det är en människa mitt i livet som gått bort).

Begravningar är bra. En ritual för det svåra. Ett körschema för avskedstagande. Livet är att mötas och skiljas. Jag är glad över att vi fått förmånen att bo nära goa grannen i 8 år och att Storasyster och Lillebror valde att vara med. Som Lillebror sa, man var jätteledsen där men det känns som bättre efteråt. Man blir liksom lite gladare även om saker aldrig kommer att bli likadant igen.

Sorg är kärlekens pris och tomheten efter goa grannen kommer att bli stor. Då är det rimligt att gråta och vettigt att ta sig ett dopp i närmaste hav eller älv. Prata är bra men som komplement har jag inte hittat något bättre sätt att "komma i ordning" och bli kvitt känslor som man inte vet vad man ska göra av än att doppa sig. Funkar ännu bättre när det blir kallare i vattnet.

Vid en del dödsfall, som det här, finns det inga ord. Borta, bara så där. Finns inte mycket en präst kan säga som tröst till 150 pers som vet att killen hade velat stanna med sin familj, sitt hus, sin hund och sina vänner. Den endaste lilla trösten som möjligtvis kan finnas är att han inte har ont längre.

Det är då det är som viktigast att verkligen gå på begravningen och att låta barnen också gå om de vill. För att "gråta om sig tillsammans" och kunna ta avsked. För att prata om det obegripliga och lära sig hantera sorg som ju också, tyvärr är en naturlig del av livet.

Ta hand om varandra och kram på er