Diagnos: Ryckvis

Haft semester en hel dag. Plötsligt står jag i köket och tokskrattar för mig själv. Jisses vilken tur att vi inte är två vuxna med diagnos ryckvis.

Fram tills klockan ett slappade jag helt och hållet. Sen har jag dampat runt både inne och ute. Pysslade ihop lunch, bytt lakan i Storsängen, sorterat barnens driva i trappen med skolsaker in i förrådet, satt om ett par blommor, röjt fram gästsängen, ryckt gräs i någon rabatt, puttat in Lillebrors karate diplom i en ram, tvättat lite, spelat kub med barnen, bakat baguetter och lagat middag...

Inte är det konstigt att man då, när man håller på med allt precis samtidigt, råkar se fel mellan vallmofrö och vitlökspulver så att det blev... ja, vitlöksbröd som luktade mer än de smakade.

Det finns dom som gör en sak i taget och avslutar dom. Och så har jag förstått att det finns dom som jobbar i ett lugnt och jämnt tempo. Sådan är icke jag. Min melodi är ryckvist tokjobbande och det är alls inte säkert att jag blir klar med allt jag börjat ordna med.

Säger som Storasyster sa när vi under dagen pratade om att kroppar blir olika. "Det är bäst att gilla sin kropp hur den än blir, man lär ju inte få någon annan." Lite så är det med personlighet också. Hur man än vrider sig kommer man inte att bli någon annan. Hoppas ni har det bra allihop. Kram