lördag 28 september 2013

65 mil i strilande hällregn...

Det har inte hunnit bli humor än att jag först skickade sponsorpengar till
Sj o sen ändå körde bil de 65 milen. En vacker dag kan vi säkert le åt att jag stod i spöregnet o försökte hålla bussen medans de tre barn jag skulle ha med satt fast i bilkö med maken.

Kanske kommer vi någon gång att nästan skratta ihjäl oss åt beskrivningen av hur jag
lånar en telefon av en tonåring (min var i fastköade bilen) o sen får den darlianta idén att flaxande springa iväg och försöka hitta bilen bland alla tusen bilar o vattenpölar.

Våra befängda uträkningar om chanserna för att köra ikapp bussen o sen när vi förstod att det var klippt börja om med samma beräkning om det där tåget som skulle gå från grannstaden skulle nog också göra sig som god historia i något slutet sällskap.

Att vi sen gav upp o tog bilen med risk för tinnitus från de skrapande vindrutetorkarna kommer jag nog själv att skratta högt åt framöver men det är inte idag. Det var definitivt inte igår.

Igår hade det varit bra att ha en flyttnyckel till ett varmt o torrt ställe... Molly Weasley, var är du när man verkligen behöver dig?


Mirakulöst hur många olika sätt saker gå åt skogen på. Vissa misslyckade saker.kräver distans för.att bli humor. Ha en trevlig helg alluhop (att posta saker från mobilen kräver också både humor o tålamod o det ärnågot jag inte lider av idag;-))

2 kommentarer:

Tessa sa...

Åh, suck... för min del finns det grejer som inte blir humor alls, faktiskt, inte ens efter flera år. Men däremot brukar jag i efterhand bli stolt över att jag klarade det (eller överlevde)!

Kram till er!

KaosJenny sa...

Mm, ett tag kändes det som vi aldrig skulle skratta igen och jo, vi är både stolta och nöjda med att ha överlevt :-) Kram Tessa