Den där röjningen som nästan inte är klar än gjorde att jag kom på lite gamla grejer från tiden när jag jobbade med behandling. Hittade till exempel en intressant bild om praktisk och känslomässig balans. En familj ska ju gärna fungera både praktiskt och känslomässigt men det rör ju liksom gärna på sig. Det är tvätt, städ, matlagning och logistik å ena sidan och skratt, ilska, ömhet, bekräftelse och snack om livet och tingen å andra sidan. Lite förenklat. Ibland tar det praktiska överhanden och ibland tippar det över och blir mest känslor som hanteras. Egentligen tippar det över hela tiden men om man fastnar i något av "tippa över lägena" under längre tid fungerar familjen sisådär.
För min egen del är jag lite mer bekväm med, om det nu ska tippa över åt något håll, med att det blir mer känslomässigt än praktiskt. Hellre röra i huset än i relationer. Kanske är det därför jag är så emot renovering... Dygnet har fortfarande bara 24 timmar, vi har tillräckligt med praktiska saker som behöver ordnas redan och jag dricker hellre te än att måla lister. Vad tänker ni om det där med praktisk och känslomässig balans?
Kram på er, ha en fin helg allihopa!
5 kommentarer:
Jag håller med dig helt. Därför har jag valt att bo i lägenhet, för den ställer inte så mycket krav. Visst hade jag gärna velat ha en trädgård att sitta och dricka kaffe i, men jag vet ju att det är mer en dröm, inte skulle jag ha tid att sitta och njuta av solen många stunder...
En lägenhet måste också renoveras, men... jag tror man kanske har olika ambitionsnivå i olika faser i livet. När man är omgiven av barn med små och stora problem som ska lösas hela tiden känns renoveringsbehovet rätt avlägset.
Hos en del slår renoveringshysterin över helt, ibland får jag en känsla av att det är en terapi, man renoverar huset istället för att ta tag i de problem som egentligen behöver lösas. Men det kanske är fördomsfullt...
Håller med dig också även om vi renoverar en del också!;) Men mellan våra renoveringar, och även under tiden, pratar vi mycket och det är nog jag som stör mig mest på röran här hemma. Jag vill gärna ha balans i livet, men måste jag prioritera någon del av de du beskriver, så väljer jag självklart den känslomässiga biten.
Jag tror också, som FiaLisa skriver, att vissa renoverar som terapi för att slippa ta tag i de problem som finns. Vi har just detta i vår närhet och där i alla fall hon kan erkänna att hon städar och han snickrar när det är jobbigt hemma.
Kram
Jag borde nog diagnostiseras med någon avart av hypo-hypo-mani, eftersom jag alltid - verkligen alltid - har alldeles för många saker på gång.
Om det inte ska renoveras, sys, skrivas, vardagslevas (tvätt, disk, städ, barn, nattningar, läxor osv, osv), läsas och socialiseras 25 timmar per dygn, blir jag sjukt uttråkad och konstigt nog stressad!?
Borde nog skaffa mig lite lugnande ...?
Men annars - och som vanligt - har du helt rätt!
Kram
Jag håller med dig!
Hellre lite kaos i praktiken än i relationerna. Any time!
Låter smart Fia Lisa (vi bor i hus men håller ner ambitionerna...)
Fia Lisa och Grodmamman, Renovering som terapi borde väl inte alls funka i längden... man borde väl bli surare och surare bland allt det där byggdammet... och komma längre och längre ifrån en vettig lösning på grundproblemet som man ville renovera för ;-)
Skönt att höra att vi är fler som lutar åt det känslomässiga Grodmamman...
Ha Ha Mångmamma, jag känner igen det där, jag tror mer på att yngsta barnen ska bli 6 år och lära sig läsa, då behöver man inte vara hyrper hyper längre... Då kan man ta det extremt lugnt...
Och mm västgötskan...
Ni är välkommna hem till mig any time... Kram på er
Skicka en kommentar