Jo, jag tror att det är nödvändigt ibland. Ibland är det en förälders plikt att bli rasande och bära ut ett tjatande/ skrikande barn ifrån affären. Att bestämt säga att du får inte ta dockan av henne, hon hade den och sen ta av barnet dockan. Att leverera budskapet -gör vad du vill unge, det kommer ändå inte att bli så. Jag hör att du säger att alla andra får men jag tycker inte att det är lämpligt, du får inte. -Du får vänta lite, önska dig i julklapp...
Jag har sagt det förr men som jag ser det är det inte min uppgift att se till att barnen ständigt är lyckliga. Hemska tanke, vilka förväntningar går de då in i vuxenlivet med? Ibland är det tvärtom min uppgift att stå ut med att barnen är lite olyckliga. Trösta men inte försöka ordna bort allt. Det är kärlek att lära barnen att de klarar av motgångar och att de får ansvara för sina handlingar också.
Lillebror är sex år. Han är urmysig och superknäpp så som våra sexåringar brukar vara. Utbrott ett par gånger i veckan (barn med hett humör kan ha flera om dagen men då går de över snabbare). För ett tag sedan klippte han ett jättestort hål i sina favoritsockar. Han var arg och ledsen i flera timmar när jag kastade dom. Stackars stackars han men man kan ju inte ge sig till att köpa nya sockar till någon som klippt sönder sina. Så, det blir mycket tuff kärlek för Lillebror. Utbrott och så kramas, trösta och prata lite... När Storebror och Storasyster var i den här åldern kom de båda två hem och hävdade att de skulle äta godis till middag med var sitt efterföljande utbrott när nejet var ett faktum...
Och när något barn liksom "behöver" bråka lite extra, med föräldrarna eller med varann är det bra att ha jobbet där man kan vila upp sig, göra andra saker med andra människor. Då kan man leverera, inte bara tuff eller kärlek utan tuff kärlek. Kram på er
