Kvinnodagen, slutet på en känslo och tänkar-resa...

Firat internationella kvinnodagen som sig bör med några kvinnor. Klart att vi ska fira den, vi behöver ju inte var emot något, vi kan ju vara för...

Annars har det varit en ytterst händelserik vecka. Fjällresa med effektiva vännerna. Vi hann ikapp dom och kom för en gångs skull fram samtidigt. Har aldrig hänt förr. Har inte hänt förr att vi haft en ungdoms och en vuxenstuga heller. 7 barn mellan 9 och 16 år. Förutom lite trassel om disken fungerade det riktigt bra. Ganska lugnt i vår stuga med 4 vuxna kan man säga.

Direkt från fjällen gjorde Mannen och jag en roadtrip på sisådär 200 mil. En walk down the memory-lane och begravning. Mycket tankar, känslor och prat. Tog avsked av fina vännen som betytt mycket för oss och kramade om andra som också betytt mycket. Utbytt minnen och historier, skrattat och gråtit lite igen.

På minnesstunden var det en kvinna som sa att muslimer, i motsats till oss, tänker att själen lämnar kroppen när den är färdig med sitt uppdrag. En mycket intressant tanke. Dock tydligen inte helt riktig då jag kontrollerade saken med min praktiserande muslimska vän men jag behåller tanken ändå. Det är vi som är kvar som sörjer, själen har gått vidare för att den behövde det.

Och när det gäller att gå vidare så behöver man göra schyssta avslut. Knyta ihop säckar för att kunna lämna dom bakom sig och öppna upp för nya saker. Förlåta både sig själv och andra för allt man lärde sig när man gjorde misstag och taskiga avslut. Mycket tankar om livsval dyker också upp när man gör en walk down the memory lane. Om inte om hade varit så...

Även om det gjorde ont ibland och inte blev som man tänkte sig kanske allt blev som det skulle helt enkelt. Det enda vi kan bestämma är vad vi ska göra av den tid som har blivit given till oss... Kram på er