Pojkar är pojkar?

För sexton år sedan skulle strax ett nytt barn födas och ett nytt föräldrapar få sitt första uppdrag. Storebror. Killen som lärt oss (eller framförallt mig) så mycket om hur killar också kan vara. Så mycket mer än den här traditionella pojkar är pojkar grejen.

Jag visste att det finns killar som klokt nog bara tittar på när de andra små tjurarna leker herre på täppan och sen konstaterar att den där leken verkar man mest göra illa sig av... Jag har bara haft lite svårt att inte säga: Varför leker inte du och stångas med de andra små tjurarna? Jag känner en hel del trevliga grabbar som inte är beredda att retas, förstöra saker, vråla, slåss och kliva på någons huvud för att komma ett litet snäpp högre i hierarkin utan hellre går därifrån och gör något annat när kompisarna börjar bete sig. Däremot måste jag bekänna att jag inte trodde att det skulle landa en (eller närmare bestämt två) såna gossar hemma hos mig.

Jag har i perioder oroat mig över att Storebror (och Lillebror, fast oro i mindre grad) varit lugna Legokillar snarare än hårda sportkillar. Han sportade ett tag och tyckte det var kul men stod inte ut med allt jobba-då-skrikande, även från folk som inte själva jobbade. Sport funkade men inte "sportfasonerna". Som han själv beskrev det så blev en del kompisar helt "dumma i huvudet" på hockey/ bandy/ fotbollsplaner. Han valde att sluta istället för att vråla tillbaka eller börja fälla folk och veva med klubban. Han har hittat andra sätt att träna på egen hand som fungerar bra för honom.

Trots att jag inte är överdrivet förtjust i traditionella könsroller har jag ibland trillat ner i diket och tänkt att pojkar borde väl.. Och så har jag sagt till Storebror att han borde umgås i flock och säga ifrån. Storebror har lugnt tittat på mig och sagt: Mamma en del är inte så kul att umgås med när man är fler än två, tre stycken och säga ifrån är ju lätt för dig att säga som är mycket liten. En del av killarna är ju rätt mycket mindre, om jag skulle börja vråla åt dom skulle de kanske bli rädda och det vore ju inte så roligt...

Ju längre tiden gått och ju mer jag har tänkt på saken desto mer har jag kunnat le åt mig själv och tänka att pojkar ska väl också få vara som de är. Det är en rolig, lugn, hjälpsam, trevlig och eftertänksam 16-åring vi har. En riktig vän och en sån där som är som gjord för att bli vuxen. Jag tittar på Mannen och ser att Storebror också kommer att bli en Man som man kan gifta sig med och bli lycklig med resten av sitt liv.

Däremot måste jag säga att jag skulle ha blivit en odräglig människa om vi bara haft Storebror. Jag behövde nämligen lära mig tålamod som Storasyster lärt mig om. Att vissas barn inte kan stoppas, bara styras om som jag lärt mig från Lillebror. Lillasyster har lärt mig att man inte ska tro att man vet något om barn bara för att man råkar ha tre sedan innan. Tur har jag.

I höst börjar Storebror musiklinjen på gymnasiet. Han verkar beredd. Grattis till honom på födelsedagen men mest grattis till oss som fått låna honom. Kärlek till er alla.