lördag 12 juli 2014

Avdelning hur tänkte vi där?

Först städade vi, sen åkte vi till en sandstrand och en stund efter vi kom hem tryckte vi i oss chips... Kan ju bara gå på ett sätt förstås. Nåja, det var rent i förmiddags i alla fall...

Barndomsvännen och jag har fått till några verkliga möten under veckan. Vi träffades för första gången när vi var runt 3-4 år och sen var hon dagbarn hos oss och sen gick vi i samma klass. Vi umgicks jämnt. Vi skrattade, bråkade, grät, blev sams och skrattade igen (i alla fall efter ett tag, hon var aningens långsint).

Det är i dagarna 30 år sedan hon och hennes familj flyttade ifrån oss. Hur långt som helst flyttade de dessutom. Stor sorg och ilska var det. Ännu större saknad efter flytten då vi verkligen varit "tighta". Ingenting blev sig likt. Trots det har vänskapen överlevt. Först via brev och någon träff per år (hennes pappa bodde som tur var kvar i stan). Sen blev förstås breven glesare och även träffarna. Dock har vi försökt träffas så ofta livet tillåtit och varje gång är det likadant, man bara kopplar upp sig och kör igång. Pratar om livet och tingen, sorger, skratt och allt däremellan.

Humor och stor ärlighet har varit viktiga för kvalitén i vänskapen. Ibland har vi till och med varit brutalt ärliga. Som den gången då jag utan någon vidare artig omskrivning konstaterade att den dåvarande nya pojkvännen var ett rikspucko. Eller när jag ringde och berättade att vi väntade Storebror och hennes följdfråga var: Tror du att du kan hålla sams med Mannen även om han dumpar dig för någon blondin om några år? Raka puckar som vår vänskap byggts starkare av. Och så ett stort skratt på det.

På något sätt känns det som att vi känner varandras personligheter i grunden. Det har flutit mycket vatten under broarna sen vi träffades för första gången för ungefär 40 år sedan men det funkar ändå. Kanske är det till och med nästan lättare än att syskonrelation eftersom vi inte har samma föräldrar att förhålla oss till. Det är liknande känsla som jag har med de människor jag har jobbat med på de känslomässigt jobbigaste jobben. Man har en stadig grund att stå på, man känner varandra, gillar varandra och vill att det ska funka.

Vi har kommit fram till att vi numera är tacksamma över flytten även om det tagit oss några år. Eftersom vi är så olika vet vi inte om vår vänskap hade överlevt tonåren annars (ett smart sätt att tänka då alternativet, hur skulle det ha blivit om... inte skulle vara speciellt konstruktivt). Då vi numera stenhårt prioriterar varandra när läge finns har vi inte varit så noga med att fösa ihop familjerna. Det där med att umgås familjevis kan ju vara lite speciellt, plötsligt funkar inte barnen eller männen eller så har någon blivit tonåring och bara vill hem och plötsligt får man inte ut det man vill av mötet...

Då vi hade vårt riktiga vi-möte tidigare i veckan gjorde vi familjeträff i alla fall idag. Alldeles underbart. Plötsligt låg hennes dotter och Lillasyster inlindade i en filt på stranden och bara fnissade... Så där som vi gjorde för ca 35 år sedan. Grabben flöt in i resterande flock som vi hade med oss, Lillebror, Storasyster och två trevliga lånebarn. Sandslott, strandtennis, fika, tagen och surr...

Med en sån här dag i bagaget så kan man inte annat än le åt sand och chips på golvet. Vi tänkte rätt och kan dammsuga igen. Det är inte alla som har ynnesten att ha en vän som man träffar och verkligen tycker om 40 år senare. Hoppas att ni har det bra allihop. Kram



2 kommentarer:

mammaxtre sa...

Vänskap av detta slag är värt så mycket! Härligt! Chips och sand.... Vem bryr sig om 100 år :-)

KaosJenny sa...

Precis mammaxtre. Kram