fredag 5 mars 2010

Pax inte uppfostra några "riktiga" karlar

Ibland händer det saker som får en att tänka till. Två dagar åt att funderat och diskuterat vad det är med manligheten. Eller snarare har det nog handlat om vad det är med myten om manligheten. Ensam är stark, bra karl reder sig själv, att stå upp som en man, en karl ältar inte saker osv osv.

Jag tänker att det är skillnader mellan män och kvinnor (snopp och snippa) men att vi ständigt förstärker myter om manlighet/ kvinnlighet. Vad är det som gör att sexåringen kommer hem från skolan och berättar att han gjort illa sig men stolt konstaterar att han inte gråtit? Gråt som är så läkande...

Manlighetsmyten kanske funkar på skolgården och upp till gymnasiet men sen... I sin yttersta form stjälper man hellre i sig sprit än att prata, spöar hellre kärringen och barnen än gråter och visar sig liten, sitter hellre i fängelse än att misstänkas för feg och tar hellre livet av sig än att söka hjälp. Tjoho...

Som tur är så blir väl minst 98% av våra pojkar inte "riktiga" karlar på det sättet (hur skulle samhället då se ut?). Men det stör mig att mina pojkar kanske ibland kommer att bli ifrågasätta eller själva ifrågasätta sin egen manlighet utifrån myter om hur en "riktig" karl ska vara... Och därför hoppas jag att vi är fler som medvetet väljer att försöka låta bli att uppfostra mytens riktiga män.

Ha en trevlig helg Bloggvänner

6 kommentarer:

Evas värld sa...

Det var det jag tyckte var så sött med filmen Farsan - att Fares så effektivt punkterade hela manlighetsmyten och lät killarna var mjuka gråtare också. Men det verkade inga recensenter tycka. Jag tyckte det var jättefint med dessa mjukisar som grät, var mjuka och just därför också attraktivt manliga. På det nya sättet!

Bina sa...

Jag är en! Fast det är svårt! Lätt fram till dess de börjar förskolan, sedan kommer medvetenheten om vilka attribut och beteenden som är "tjejiga" och "killiga". Det är svårt att väga strävan för jämställdhet mot barnets eventuella påhopp från omgivningen.

A home far away sa...

Kikar in och önskar trevlig helg!

Kram Gunilla i Singapore

Z sa...

Jag försöker också. Nu har jag ju två små varav den ena fortfarande lyckligt nog inte formats. Än. 6-åringen har fattat och har även kompisar som påpekar att tex dansa är töntigt och tjejigt. Min linje är att outtröttligt bara påpeka att han är ett barn och att barn kan göra och gilla vad som helst. Oavsett om de har en snippa eller snopp. Och fast han kanske ibland tror på vad hans kompisar säger hoppas jag att mitt tjat sätter sig inne hos honom så han kan ta fram det den dagen han själv kan bestämma hur HAN är.

Ulrika sa...

Hej !

Min Son, 10 år rider på ett stall med bara tjejer. Ingen har retat honom i hans klass,han tar helt enkelt inte åt sig. Vet ej hur han har blivit så unik och stark. Men grabben lyser om självförtroende. Lagom grabbig, mjuk och snäll :)
Tycker det är svårare med vår dotter 6 år, hon är mer sårbar och känslig för omgivningen.
Att uppfostra barnen till att bredda sina könsroller är det tuffaste uppdraget som förälder. Men jag blir varm i hjärtat, då jag ser resultat. Tyvärr finns det så många skräckexempel där ute så jag blir mörkrädd.
Tack för din fina blogg
kram

KaosJenny sa...

Tack Eva, jag ska försöka se den filmen snarast. fram för mer mjukisar och mindre ensam man räddar världen ;-)
Bina, Z och Ulrika vad härligt att vi är fler som upptäcker att det är lite svårt men ändå strävar, vi kan bara göra vår lilla del men ju fler vi är desto bättre blir det :-)
A home far away... Hoppas din helg varit trevlig
Kram på er