Frodo syndromet...

Jo men det är ju gärna så att en del människor tar på sig allt ansvar för allting. Fixar fika, skjutsar, håller koll och grejar. "Ja men det är ju bäst att jag gör det så att det blir bra gjort." Oftast funkar det bra. De som vill ta ansvar för saker blir glada av att vara hjältar och de som inte vill ta ansvar blir nöjda av att inte göra det.

Tyvärr blir det problem ibland. Hjältarna blir matta och bränner ut sig. Glömmer att lata sig hårt mellan varven. Lämnar aldrig över till någon utan fortsätter att "hjälta sig" tills man inte orkar ta sig ur sängen. Ändå fortsätter alla att vara överens om att av alla i "The fellowship" så är det bara Frodo som kan göra det, även om han bara är en liten Hobbit. Rimligtvis borde man kunna dela lite på bördan men nej då.

Känner kvinnor som på fullt allvar tror att deras vuxna män skulle svälta ihjäl om de inte fanns (till och med 90-talister, vars killar har väldigt nära till google och är läskunniga).

Det händer i familjer, på arbetsplatser och i hela samhället. Vi petar fram någon hjälte och blir själva utan personligt eget ansvar. Tänk bara på vilka vitt skilda viktiga frågor vi försöker skicka till Löfvén och hans gäng. Som om de ensamma kan se till att kriget i Syrien slutar, det plogas på vägar, blir bättre mat på äldreboenden, kvalitén på sjukvården.

Egentligen helt otroligt att någon ens vill ha "ringbärarjobbet" Stadsminister. Eller bara vanlig minister. Man går och lägger sig på kvällen och nästa dag kan man bli ansvarig för allt från skolungdomens omotivation till konsekvenser av andra länders krig. Jippie...

Mycket att göra på jobbet just nu men jag tänker inte bli en oumbärlig ringbärare. Nu är det helg och vårvinterväder. Dags att gå till gympan och roa ig genom att rasta familjen och lite andra tonåringar :-). Ha en trevlig helg på er <3