Så hände det som inte fick hända. Goa grannen, 39 år, förlorade igår natt kampen mot cancern. Ett varmt hjärta har slutat slå, ett härligt leende har slocknat och två vackra busiga blå ögon har slutits. Kvar är underbara kämpande frun och två tappra söner på 11 och snart 13 år. Så jävla orättvist rent ut sagt.
Goa grannen och frun skulle ju bli gamla tillsammans. Sönerna skulle ju få ha sin pappa. Stora garaget byggdes ju för att ägaren skulle ha gott om svängrum för att grejja med saker. Hallå, då får cancern liksom inte komma och sno honom nu, mitt i livet. Mitt på parkeringen stod pojkarnas mormor och sa att hon gärna hade gjort ett deal om att han där uppe kunde ta henne istället eftersom hon kände sig klar.
Sorgen är oerhört stor. Krisvännerna har förlorat sin pappa. Omistlig. Goa grannen kommer aldrig mer att skoja, skratta eller krama sin familj. Orden tar slut. Så orättvist, varför just han?
Vår familj sörjer men i lite olika grad och på olika sätt. Storebror och Storasyster var inte så nära men har ändå en massa minnen som bubblar fram. För Lillasyster har han verkligen alltid funnits eftersom de flyttade hit innan hon föddes. Hon tycker absolut att det borde ha varit regn idag. Lillebrors sorg är nästan fysisk. Han är barndomskompis med deras yngsta. Han står inte ut med att goa grannen inte finns längre. Kommer att bära med sig Goa grannens glädje och bus i hjärtat hela livet. Barnen tacklar sorgen på olika sätt. En del gråter högt, andra funderar och sörjer mer i stillhet. Vi kramas och pratar en hel del.
Själv är jag som en levande sprinkler. Försöker backa upp goa grannfrun med lite mat och sånt men gråter så det skvalar mellan varven. Gråter, pratar och doppar mig i havet. Orättvist är ett ord som ofta dyker upp.
Livets lotteri kan inte beskrivas som annat än orättvist. Det har varit en ynnest att få lära känna Goa grannen och vi får bära honom med oss. Men ändå, han gick på tok för tidigt. Värst är det förstås för hans familj då de verkligen skulle ha behövt honom ett bra tag till. Det borde inte få hända men det hände ändå. Man ska vara tacksam ju färre nitlotter man får i livets lotteri för en del får en hel bunt och man kan aldrig vara säker på hur nästa lott man drar ser ut.
Det absolut enda man kan trösta sig med är att Goa grannen inte har ont längre.
Ta hand om varandra kram
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jävla cancer!! Finns många sorgliga sjukdomar men cancer drabbar så många! Huvva. Fint att i outgrundlig sorg ha stöttande grannar.
Mm, det är helt vansinnigt Mammahäxan. Det känns självklart att göra vad man kan. Läste någon klok som sa att vi svenskar är lite konstiga när det gäller sorg, vi håller oss undan. I många andra kulturer packar man ihop mat och åker till den sörjande familjen och sörjer tillsammans. Sorg ska levas igenom och ska ut. Dessutom vet jag att goa grannarna hade stått där för mig om det varit tvärtom. Rätt lätt att finnas lite för grannar, kvista förbi och surra lite... Kram
Det här inlägget gör verkligen ont att läsa Jenny, för man vet att det är verklighet och den drabbar SÅ hårt när det blir så här, kan bara instämma - jävla cancer...
Mm Anna/notonmusic det gör ont men det bara måste gå ändå. Och som en av sönerna säger så har de haft en riktigt bra pappa även om de mist honom och det är inte alla som har. Enda trösten är att han inte har ont längre. Kram
Skicka en kommentar