Men precis som våra andra sexåringar är han också alldeles underbar mellan varven. Idag erbjöd han sig att hjälpa till med maten. Han skalade potatisar, skar och stekte, helt själv för första gången... Vi lyssnade på hans musik och dukade fint. Massa ljus igen... Och akta er så stolt han var. Det fanns inte en som missade att det var han som bjöd på världens godaste potatis... Jag tror han växte en decimeter...
Lilla tonåren brukar proffsen kalla sexårsåldern. Är det så kan det tänkas att vi klarar det, till och med fyra gånger. Så länge det finns stjärnstunder så kan det funka... Sov gott på er Kram
2 kommentarer:
Jo, jag kan säga att tonåren litegrann är som du beskriver, galenskap och guldkorn men en del är rätt lugna också. A-K
Låter hoppingivande A-K, tack Kram
Skicka en kommentar