Ensamstående...

Det är bara att inse, en förälder på fyra barn är på tok för lite, med dagens mått alltså. Min morfarsmor och morfarsfar uppfostrade 11 barn och det blev folk av hela bunten. Två vuxna på 11 måste ha varit för få vuxna kan man ju tänka men kraven var annorlunda då. Morfarsfar var borta för veckorna och morfarsmors roll var nog mycket att se till att alla var mätta och hade kläder på kroppen (bara det måste ha varit en dryg heltidssysselsättning). På något sätt är det ännu mer imponerande att vara ensamstående idag med alla krav. Ord som kvalitetstid var inte uppfunna när mor Hildur trätte upp sin unghop och gick ut i ladugården. Och när man tänker på hur de flesta generationer haft det så slår mig tanken att det där mamma och hemmafruidealet som vi ibland jämför oss mer är en historiskt sätt mycket liten parentes.

Ikväll när jag stuvat i säng alla barnen och rannsakar min ensamstående kväll varit känns det skönt att tänka på Hildur. Jösses, tänk hur vi dagens föräldrar krånglar till det, egentligen. Vi har ångest över att barnen är för länge på dagis/ fritids, vi funderar på hur vi ska kunna göra våra barn lyckliga, aktiviteter, kompisar, duktiga i skolan osv osv. Nu tänker jag titta på hockeyreprisen. det är nämligen inte förenligt att titta på hockey och ha en liten med febertopp, en som klämt sig och två barn till. Inte med den föräldrastandard man önskar ha i dag. Å andra sidan behövde mor Hildur aldrig fundera på det hon missade på TV.

Jag är imponerad av alla som är ensamstående med barn. Jag tänker att det är bra att släppa iväg varandra för att göra egna saker men akta er vad jag inser att det är viktigt att det fortsätter vara Mannen och jag. Vi människor behöver varandra, att prata med, dela vardagen och skratta ihop. Ha en trevlig kväll