tisdag 14 februari 2017

Har Kaosmodern blivit ett trygghetstroll?

Det där med förändring kan ju lekande lätt skrämma livet ur en märker man. I förra veckan var jag i flera faser av Prochaskas förändringshjul. Osäkerhet, gör jag rätt, är det verkligen det här jag vill o kommer jag att klara av det? Ekonomiska, sociala o praktiska hinder radade upp sig. Katastroftankar... Kanske bäst att gå tillbaka till det gamla trygga...

Men, så behöver man vända på medaljen. Vad skulle hända med en utan förändring? Kvar i det vanliga trygga, det som man kan o kanske skulle kunna göra i sömnen. I vilka lägen är stagnation bra? Är inte tanken att man ska bli äldre o mer erfaren o erfaren blir man väl av nya saker, inte samma gamla. Har man varit hm i 20 år eller 1 år 20 gånger?

Jag passerade testet o har tagit mig en bit in i universitetsdjungeln med en grov skiss som karta. Det är ännu roligare att plugga när man är äldre o verkligen vill lära sig saker. Kul att ha litteratur som man är nyfiken på o läsa när man har ett berg av praktisk erfarenhet att fästa det på.

Lustigt i sammanhanget är att en av kurserna jag läser handlar om migration. Jag har samma hus, samma familj, flyttar inte ifrån en enda av mina kompisar o har till o med mitt fasta jobb att gå tillbaka till, ändå blir det småkris att göra en liten förändring. Tydligt är att jag är en 46 årig kvinna som inte är van vid så mycket andra förändringar än att barnen växer. Och så finns det människor som sätter sig o sina barn i gummibåtar...

Så framåt kamrater. Det enda två sakerna som är säkert i livet är att allt kommer att förändras o att vi alla ska dö. Men alla andra dagar ska vi leva o låt oss göra det så vänligt, kärleksfullt o utvecklande som vi kan. Kram på er

tisdag 7 februari 2017

Det där med teknik...

Jag har alltid tillhört den där delen av samhället som får hjulen att snurra. Inte för att jag shoppar mycket utan för att jag har talang för att paja saker. Inte ser jag hur saker ska sitta för att fungera heller utan vänder helst saker bak o fram. Så innan jag träffade maken var jag en guldgruva för reparatörer av alla de slag. Kompisar med bara lite syn för det där har alltid kunnat känna sig som stjärnor bredvid mej. Och då har vi inte ens kommit till tekniken och hur dåligt det går ..

Bloggen har blivit 300% tråkigare då jag inte längre kan beordra nya smarta telefonen att lägga ut bilder. Datorn hittar inte längre hemnätet så den är jag rejält osams med.

På jobbet har jag lyckats installera ett program som vill hjälpa mig med "alla mina problem". I praktiken har det inneburit att min vikarie fått skriva ut åt mig då "The trouble maker" tar över varje gång jag ska skriva ut minsta pappersbit. Ifrågasätter dispositionen på enkla brevmallar och ställer en massa andra konstiga frågor om jag verkligen vill göra si eller så. Aagh, get lost problemlösare,  du skapar mer problem...

Universitetsstudier kräver att man går in i ett nytt system. Nya användarnamn o lösenord. Blipp blipp blipp. - Användarnamnet eller lösenordet är fel. Ja men va hurra. Kan man inte få en liten ledtråd? Så att man slipper gissa ihjäl sig bara för att få ut sitt schema? Och vad är det som gör att allt blivit så hemligt? Vem i hela världen kan rimligen vara så intresserad av min litteraturlista så att den behöver vara hemligare än fort knox?

Bara för att meddela skolan att Lillasyster ska till tandläkaren behöver man vara ingenjör numera. Försäljningen till klassresan ska så klart läggas in på nätet med speciella koder. Kanske inte så förvånande att jag säger nej varje gång någon föreslår att jag ska gå med i en klubb med plastkort o nya lösenord för att se sina erbjudanden och inplastad tidning.

På jobbet behöver lösenorden ändras var 3:e månad, gaaah. Min hårddisk är för liten, inte uppgraderad. Lär jag mig ett enda lösenord till kommer jag antagligen att glömma mitt förnamn.

Så med detta i bagaget ska jag idag försöka lista ut hur universitetspluggandet ska gå till. Jag är redan förbannad. Wish me luck. Kram på er