Ibland känns det lite mycket. När alla ska byta om o vi ska ta oss iväg någonstans tar allt minst en miljon år innan vi äntligen sitter i fordonet för den obligatoriska vem-ska-sitta-var diskussioner. När man ska på liten nätt middag eller bara hälsa på någon kan det kännas som om vi är en invasion av bufflande babblande babianer, framförallt om vi är lite glada/ retsamma/ nyfikna/ hungriga/ trötta... (och säg den gång inte minst någon i sällskapet är det;-))
Det är som jag brukar säga, att ha en stor familj kräver en del is i magen o tålamod.Även att man inte förväntar sig att allt alltid ska fungera som planerat. Den stora belöningen är att man troligtvis kommer att ha roligare än genomsnittet. Dalarna o oron är större men också topparna. Och håller man sig i skogen så kan man ju buffla o babbla hur mycket man vill. Delar man dessutom familjen lite temporärt känns det plötsligt som en liten familj.
Just nu åker jag tåg med Storebror o Storasyster. Urmysigt, även om jag just fått storstryk i Chicago. Kram på er allihopa <3
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Ingenting är bättre när jag tittar i mitt livs backspegel än alla dessa färder med en vild glad barnaskara!
Vad härligt att höra Eva Swedenmark och på något sätt så tror jag dig... Om inte för något annat så blir nog Bloggen ett sätt att titta tillbaka och le :-). Kram
Skicka en kommentar