Nyårslöften

Förra året gjorde jag 10 nyårslöften och jag tror nästan att jag har hållit dom. Som vanligt beror det mest på hur man har utformat dom. Här är redovisningen:

1. Att försöka låta bli att ursäkta för att vi har stökigt, att göra politik av att det finns viktigare saker än ordning check

2. Att behålla mysmagen, dvs fortsätta att äta godis och glass när nöden kräver det check

3. Att välja roligheter så ofta som möjligt check

4. Att i möjligaste mån tänka på miljön check

5. Att sova på hotell / i egen säng så fort jag får en chans check

6. Se möjligheter och skratta så ofta jag kan check

7. Gå och lägga mig tidigt någon gång check

8. Vidareutveckla min förmåga som kaospilot check

9. Älska omgivningen och mig själv i den mån det går (inte känna skuld de stunder jag önskar att jag var singel utan barn) check

10. Att låta mig inspireras av Jean-Jaques Roussau som år 1754 sa:

Varje gång vi vill ha något vi inte har råd med, blir vi fattigare oavsett vilka resurser vi har. Varje gång vi känner oss nöjda med det vi har, kan vi betrakta oss som rika, hur lite vi än i realiteten äger. check

Jag tycker att dom var rätt bra. Jag tror att jag behåller alla utom nummer 1,5,6 och 7.
1. Att göra politik av att det finns viktigare saker än yttre ordning.
5. Att vara glad över att jag vaknar brevid en rufsig någon som tittar på mig med kärlek i blicken.
6. Att fylla 40 under året och jobba på att alla rynkor blir skrattrynkor
7. Dricka tekopp med Mannen så ofta jag kan

Där satt dom... Gott nytt år på er Bloggvänner... Kram
Ps. Jag måste nog lägga till ett 11:e, att snacka politik, jag står inte ut med tanken om att SD kan komma in i riksdagen... Det är inte mycket vi svenskar saknar och över 200 år sedan vi var i krig, så vi fattar inte mycket, vi skulle nog också fly... Ds

Show med avslutande modevisning på tåget

Vi gav alla utom Lillasyster åksjuketabletter när vi skulle åka X-2000. Det gick hur bra som helst... ända till Lillasyster hostade till litegrann i mitt knä... sen kom det något mer än bara hosta, både i mitt knä och över hela henne...

MANNEN!!! KRIS!!! Mannen är att även han en hejare på att styra upp Kaos, han vet hur en slipsten ska dras. Nästan osynligt halade han fram påsar och papper, lotsade Lillasyster till toan och sen ut för lite frisk luft. På rekortid var de gamla paltorna nertrollade i påsar och både Lillasyster och jag satt vackert nytvagade och ombytta i klart chicare dressar. Behöver jag säga att applåderna till vår lilla show helt uteblev? Som vi har lagt ner oss på den här showen, dagens tågpublik verkar väldigt kräsen...

När vi kom hem var huset nästan översnöat... Hur mysigt som helst... men väldigt mycket skottning blev det. Vädrets makter är härliga. Vi människor planerar och försöker ha koll. Gör listor och uträkningar och sen ställer vädret till det för oss. Vi har skottat tre gånger idag. Jag tycker att det är häftigt att naturen är som den är. Visar oss hur små och futtiga vi är och att vi inte alls alltid kan få som vi vill även om vi är aldrig så vuxna. Som ovan ser bilen ut ikväll... Det är inte någon vild gissning att säga att jag kommer att åka buss till jobbet imorgon... Kram på er

En God vit Jul

Det verkar som om jul-lagen
säger att man bode vara i stresstagen
men mina vänner kom då ihåg
att hemifrån vi åkte tåg
alltså är vi inte hemma,
det är inte vi som ska bestämma
angående klappar tänker vi som så,
de vi inte fixat gör vi en teckning på

Vi taggar ner och gör vad vi vill
vad ska vi med krav och stress till
att bygga häftig brandstation i Lego är skönt
sen tittar vi ut och det är inte grönt
bobben fram och skorna på
snart blir det julafton ändå

Natruligtvis måste jag länka till den här kloka tjejen som skrev det som jag egentligen tänkt skriva här. Hon gav mig förresten recept på knäck i micron också. Underbara människa. Ni är underbara ni andra Bloggvänner också, jag blir lika glad varje gång någon kommenterat. Sprid kärleken... Tänd juleljusen och ta er en svängom runt granen och tokskratta... Julen är till för att vi ska vila upp oss och ha det bra. Nu tänker jag göra knäck i micron, rimma lite och spela låten Fairytale of New York en massa gånger... JätteKram på er och God Jul

Ett speciellt dygn...

Innan vi åkte höll vi som vanligt på att bli galna. Den här gången var det vår sexåring som promenerade oss på nerverna. Han låg i hallen eller på köksgolvet och sjöng "skumtomtar är vi allihopa allihopa allihopa" i ungefär två timmar. Vi packade och han sjöng... Och så hade vi en sammandrabbning, lite paus och så började han sjunga igen. Det enda han sa att han ville med sin sång var att tåget skulle gå tidigare... Aghhh... Syskonens lösning på problemet var att de tyckte att de skulle reta honom /spöa honom till tystnad (och vips hade man börjat bråka med dom också). En lång stund var jag helt övertygad om att vi nästa gång vi åker någonstans kommer att spara pengar så att vi kan boka var sin helikopter... Mannen var mer inne på snålvarianten Silvertejp...

Väl på tåget fick vi med oss en fripassagerare. En tjej som hade plats i vår kupé fast dagen efter... Lite lätt skönt när vi utrett att hon var fel och inte vi. En sexpersoners familj stuvar man liksom inte bara in någonstans... Vi erbjöd henne att hänga med oss och att vi kunde knöla ihop oss men sen fixade konduktören en plats åt henne i en annan kupé. Det blev riktigt bra, säkert både för henne och oss. Även om hon var kvällens happening i vår kupé så var det skönt med egen säng.

Så varm i hjärtat man blir av att se sin morgonrufsiga familj titta fram på morgonen... Och att vi alla tar hand om varandra, busar, skojar och hjälps åt. Den enda missen vi gjorde var att ta X-2000 (påminn oss gärna om att det kan framkalla åksjuka). Det är riktigt häftigt att vara del i en hel flock... Visst, jag är drottning i Stökriket, Kaosmodern, men Kärleken till Mannen och barnen är konstant. Bra för att man har Kaos ibland och inom vissa områden gäller det inte alltid och alla områden... Kram på er Bloggvänner

En God Jul

Jo nu är årets godiskreationer klara. Julankor, julormar och julspöken. Bara fantasin sätter gränser...

Imorgon packar vi och äntrar tåget söderut. Ska fira julen i Skåne som till vår förtjusning verkar ha klätt sig i vintervitt. Härligt... Att packa är numera en smal sak för Kaosfamiljen. Julklappar, kläder och lite välling. Barnen packar i sina ryggsäckar. Det vi glömmer anser vi att vi inte behöver eller också köper vi. Annat var det när vi packade blöjor, skötväska och två vagnar. Att resa när den yngsta är fyra år och blir förolämpad om inte hon också får ha en egen ryggsäck är behändigt. Som vanligt ska det bli underbart att åka tåg. Billigare än flyg, smartare än bil, miljövänligare än båda alternativen. Barnen jublar och dansar runt över att få åka sovtåg. Folk är inte stressade på tåg. Vad som än händer så är det inte vårat fel om vi inte tar oss framåt.

På tal om miljö så tycker jag att det är trist att klimatmötet i Köpenhamn inte gav något. Men å andra sidan är det kanske bättre att alla får åka hem och skämmas än att man författat något fånigt luddigt dokument som alla signerat men ingen skulle ha praktiserat.

Vi får se hur mycket bloggande det blir på ett par dagar. Om vi inte ses så ha en God Jul kära bloggvänner, hoppas ni får det riktigt lugnt skönt och mysigt med människor som ni tycker om. Detta är det bästa jag läst om julen på ett bra tag och här är, även om jag inte håller med om allt, en tänkvärd artikel om perfektionism. Håll om varandra, tänd ett ljus och mys i mörkret, snart är vardagen här igen... Julkramar

Julklappar och julkort

Jajamän, nu har jag köpt den första julklappen. Hittade den på macken, en film som barnen kan fördriva delar av julafton med. Hittade tydligen dagens absolut bästa leksak också. Köpte rattmuffar för att skicka iväg till två kompisar som drabbats av snö och inte är så vana. Det som muffarna var uppspända på blev dagens grej. Lillebror och Lillasyster har lekt i flera timmar med "rattarna" i papp (se bild). Sprungit runt och gasat och lagt i nya växlar. Jösses, barn är egentligen nöjda med det mesta. Kanske är det vi vuxna ( i ca 87,2% av fallen vi kvinnor) som stressar, pressar och förstorar allt detta med julen. Funderar förresten också på i hur många % av världens länder som barn får lika mycket allt de pekar på.... Följdfrågan blir förstås, är det meningen att barn ska få allt de vill ha och hur skulle världen då börja se ut? Nästa fråga blir väl hur stor är rymden så jag stannar där men det underlättar att tänka så när man ska planera julklappsinköp.

Nu håller barnen på att göra julkort av glittriga tapetrester och diverse annat. Våra julkort skickades idag, bara en dag för sent. Det tycker jag är fläskiga vuxenpoäng och Mvg. De som vi skickar julkort till blir nog glada även om de får julkort i mellandagarna. Vi får hoppas de blir glada även om 50% av barnen tuggar på bilden och de övriga 50% ser trötta ut också. På tal om trött så sov i två timmar efter att jag lämnat Lillebror på skolan. Lillasyster lekte och lekte. Ibland behöver man bara vila. Nu tänker jag studsa ut och mysa i snön kära Bloggvänner. Kram

Angående Julfrid

Inte en enda julklapp är inhandlad, pepparkakorna är snart uppätna, inga julkort är skickade och granen står inte på plats. Det är inte så mycket annat heller som är på sin plats. Ändå känner jag lugnet. Det står tomtar överallt och vi spelar julmusik. Nu har jag vilat mig i form. Jösses, vi kommer att lösa det på något sätt. Antagligen innan den 24:e också till och med, vi har ju 10 dagar på oss.

Julfrid är en kille som inte kommer när man jagar honom. Han dyker upp när man minst anar det och oftast är han bara på blixtvisit i Kaosfamiljen. Jag har lärt mig leva med det. Och på något sätt är det lite magiskt. När man tänker att allt ska bli precis som man tänkt sig och bara måste måste bli det så vägrar Julfrid alltid att dyka upp. När man lossar förtöjningarna och tänker att äh, det blir som det blir och det blir jul den 24:e hur som helst så:

-Nä men hej Julfrid (och tänker man att han bara är på blixtvisit kan han stanna lite längre till och med)!
Kram på er Bloggvänner och stressa inte ihjäl er

Hejdå kramar och fredsideér

Lillasyster skulle sova hos kompis. Packade och laddade till tusen. Klädde på sig och stod i hallen. -Är det någon som vill ha en hejdåkram? En hjord människor kommer och kramas. Storasyskonen ger så många kramar att Lillasyster måste säga att kramarna tagit slut innan hon kan gå ut genom dörren. Vilken tur vi har som har så många att krama. Det är häftigt med stor familj, det bara lite tid att komma sig ut genom dörren ibland...

Igår hoppsade jag en hel korridor med en frustrerad arbetskompis. Hon verifierade min teori om att man inte kan hoppsa och hata samtidigt. Och då tänker jag att min kompis som ordnat gruppen 10 hoppsasteg för en bättre värld på face-book egentligen borde få fredspris. Över 500 pers är medlemmar. Sen kunde Barack Obama få lektioner i hoppsasteg och sen kanske få fredspriset när hoppsa-stegen gjort verkan (det är nog fler än Obama som borde hoppsa oftare).
Och så en fredstanke till. Har ni tänkt på att det är stört omöjligt att sjunga Bä bä vita lamm flera gånger efter varandra och fundera på att mörda någon samtidigt då? Jag tror personligen inte att det går... Efter ha sjungit ett par gånger med arga rösten blir man automatiskt mildare i tonen...

Nu tänker jag gå och höja besöksstatistiken på badhuset. Kram på er

I väntan på...

Svärmor och svärfar var planen egentligen att göra en röjning. Vi får se hur det blir. Nu har Mannen och jag i alla fall gjort upp en arbetsfördelning som vi båda är nöjda med. Möjligtvis kan vi eventuellt göra ett litet ryck imorgon men troligtvis inte. Eftersom jag har känt i stort sett alla känslor under veckan så blir min uppgift att stå och se sliten ut. Det kommer inte att bereda mig några som helst problem. Mannens uppdrag blir att sitta med näsan i någon studiebok. Han har nyss börjat en ny kurs med massor av litteratur så det kommer att bli en smal sak för Mannen. Barnens uppdrag blir att vara studsande välkomstkommité och sen svansa runt Farmor och Farfars ben, visa dom saker och pladdra oavbrutet. Det kommer barnen att göra helt naturligt och med stor frenesi. Hur många tror att Farmor och Farfar kommer att bry sig om om vi har städat?

Väck knäck

Att göra knäck och kola med ett gäng ungar är värdelöst. Var snälla och påminn mig om det nästa år...

Varje år samma miss. Vi laddar för att koka knäck. Barnen blir helt till sig i trasorna och vi vuxna blir allvarsamma. Knäcksmet är massor med hundra grader varmt och lämpar sig inte att göra med studsiga barn. Knäck är orimligt kladdigt och dessutom måste man vänta och vänta och vänta... När man väntat och väntat och väntat måste allt ske blixtsnabbt, just nu och direkt utan att någon har ett finger eller en pannlugg ivägen...

Om vi ska koka knäck nästa år har jag några idéer på hur det kan gå till. Varenda idé innehåller antingen silvertejp, sele, betong runt fötterna eller sovande barn. Koka knäck kan de göra när de flyttar hemifrån... Knäcken ska väck, tacka vet jag mandelmassegodis, det kan man ha roligt med...

Och så här i den perfekta högtidens värsta tidevarv, ni har väl inte glömt Kaosutmaningen. Jag tror att det är fler med mig som ibland vill läsa om annat än vita-ulligull-jösses-vad-vi-är-lyckade-och jag-är-redan-klar-med-julklapparna och gärna läser om ert Kaos (om ni har nåt men det tror jag de flesta har mer eller mindre).

Jakten på den perfekta julen

Hade förmånen att få göra studiebesök idag. Ett lussetåg med små barn skulle gå av stapeln. Det var inte mina barn som skulle styras ut så jag kunde bara lugnt titta på.

Bredvid mig var det en liten familj som fixade med sin lilla tjej som väl var ungefär sex år. Det var håret, klänningen, bandet i midjan och glittret... Mamman hade en absolut åsikt om hur det skulle bli perfekt och pappan kämpade på... Mamman sa älskling (med den där jösses vad du är dum i huvudet tonen) till pappan hela tiden. Dottern ville helst springa iväg till sina kompisar men hejdades ständigt eftersom glittret inte satt som det skulle och det röda magbandet inte var slätt. Till slut var tjejen gråtfärdig...

Säkert var detta kloka och trevliga föräldrar men vad gör jul och stress med oss? Vad händer i jakten på den perfekta julen? Någonstans skulle man vilja säga (framförallt till mamman i wannabe perfekt familjen) "spela roll om hundra år", tror ni det är någon utom ni själva som bryr sig om magbandet inte är helt slätt? Och så undrar jag om vi vet om att det finns barn och föräldrar som lever i krig, som inte har mat för dagen och tak över huvudet när vi tror att livet hänger på om vi fått upp julstjärnorna i tid?

December borde inte behöva vara en panikmånad. Visst är det mycket som händer men vi borde kunna sitta ner och ta det lugnt. Njuta av advent. Nästa gång någon frågar hur det är ska jag säga att det är lugnt för det är det egentligen. Det blir julafton om 19 dagar oavsett vad. Bilden ovan är Tomtemaraccasen som jag skrev om för någon dag sedan. Den är gjord med kärlek och en stor portion kreativitet...

Ofunka veckan vs vänliga veckan

Först tänkte jag att jag kanske är en liten aning misslyckad och förvirrad eftersom veckan varit lite speciell. Men allt handlar som vanligt om perspektiv (en parkering kan, som ovan, vara vacker med rätt förutsättningar). Nu har jag kommit på andra tankar, jag har bara haft en vecka där jag varit ovanligt generös och givmild, rent ut sagt rar även om jag kan erkänna att det ibland tagit sig underliga uttryck.

Det där att jag tappar massor med vantar och mössor är ett exempel. Det innebär att jag ständigt fixar nya och någon annan blir varm gratis. Snällt till tusen, en variant av anonymt bistånd kan man säga. Att vara gravid, amma dygnet runt, bära ett barn genom magsjukor och snornätter för att sedan erbjuda enskild vårdnad till fadern är väl också rätt vänligt. I måndags fick Mannen hela bilen och idag ska han få en sån där vacker pappersjulstjärna (som jag inte kan få ihop utan hammare och spik) som sin alldeles egen. Och så har jag bjudit min omgivning på ett gäng gapskratt. Bland annat så förgyllde jag en kassörskas dag när jag gjorde slut med bilen in public och försökte ringa utan kontanter på kortet...

Shit, nu får jag nog byta approach, det går inte att att vara så här snäll för då riskerar jag att få massor med julklappar till ett hus som inte behöver en enda pinal till. Inte tror ni väl att Tomten löper amok bara för att man råkat vara lite snäll. Är det någon som i så fall vet vart man överklagar?
En cyberkram till er (om ni lovar att upplysa Tomten om att jag svär som en bortbindare och har uruselt tålamod)

Snabb rapport om jul-läget

Pepparkakorna är bakade. Barnen bakade i stort sett själva i söndags, det har sina fördelar med äldre barn och deras kompisar... Sex barn flög runt med tomteluvor och trixade och fixade. Det snabbröjdes lite ställen så vi kunde tomta till det och sen blev det tomtar till tusen.

Däremot ser det lite kärvt ut på julkortsfronten. Först rök barnen ihop om vem som skulle ha den tjusigaste tomteluvan. Efter en stund löste de problemet med att klä ut Storasyster till julgran och Lillasyster i luciakrona. Det var jättekul en hel liten stund.. Sen var det ett evigt bekymmer att alla skulle stå stilla utan att peta någon i örat eller göra grimaser (i såna här lägen känns fyra barn oändligt många). Det blev rätt sent men vi kämpade på... Vi har tappat bort en vanliga kameran så vi tog mobilbilder... Eh, det blev väl... sisådär... varenda kort är antingen ohjälpligt suddigt, har för få deltagare, tre av fyra ser inte kloka ut eller också ser man smockan hänga i luften...

Så, jag tror att vi ritar julkort i år och låter de som vill ha julhälsningar själva komma och hämta..

Enskild vårdnad och nytänkande på tomtefronten

Igår erbjöd jag Mannen enskild vårdnad om ett av våra barn inom bestående äktenskap. Jisses Amalia så arg jag var. Och barnet i fråga sa bara blablablablabla och höll för öronen. Mannen sa att han gärna kunde tänka sig att ha enskild vårdnad om han fick välja barn... Eh... Det blev inget av med det men jag måste säga att det var lättare att vara smart, tålmodig och pedagogisk innan man hade barn. Lättare att tro att man är en god människa också.

Och så har det börjat rasa hem pyssel. Hujedanemej vilken tjusig gran vi kommer att ha. Och vilket drag det blir. Igår fick vi hem en tomtemaraccas gjord av en yogurtburk, äggkartong och något annat. Fantasin har inga gränser. Lillasyster har 38° feber, det kommer att bli en lugn helg men feber är övergående så vi kan vara skratta ändå. Hoppas ni får er många gapskratt i helgen. Kram på er Bloggvänner

Våga vägra julstress

På söndag är det första advent... och då måste man förbereda och sen ska man och efter det blir det till att... Eh, nä, jag vägrar. Det blir inga putsa fönster och flänga runt i år heller. Man måste inte putsa fönster, hittills har ingen myndighet kommit och kollat och jag har inte blivit bötfälld en enda gång för fönsterputsningsvägran. Några julgardiner blir det inte heller. Listan på INTE skulle kunna bli rätt lång.

Vi gör som vanligt. Går till förrådet och tar fram julkartongen och sen pyntar vi där vi har plats helt enkelt. Puttar lite blommor åt sidan och ställer dit ljusstakar. Röjer någonstans för julkrubban och ställer några tomtar där de kan stå utan att trilla ner. Den färdigköpta pepparkaksdegen är redan inhandlad och granen klär vi när andan faller på. Hoppsar runt till lite julmusik. Tar emot allt underbart julpyssel som drösar in från dagis och fritids med öppna armar. Ställer ut det också på lämplliga ställen. Med julklappar tar vi det lugnt. De flesta i detta hushållet har inget större behov av fler saker, alls faktiskt. Tjoho vad lugnt, lätt och roligt det kan vara med jul.

Jag tänker inte få julmagsår. Vi ska ta hand om varandra och ha det bra. Funderat på det här med att alla i familjen borde få vara både stora och små till exempel. Pratade med en kompis om det idag, vikten av att även de barn som håller på att bli lite större blir ompysslade ibland. Även vi vuxna behöver få vara små och rasa ihop lite ibland för att sen vara stora och kloka... Om det hällregnar imorgon ska jag och Lillasyster sitta under yllefilt och läsa sagor tills vi hämtar Lillebror, då drar vi in honom också under filten. Ta hand om er själva och varandra i julhysterin Bloggvänner

Ok, vi har en massa lister som inte är uppsatta. I syskonen Lills rum puttar vi Lego, bilar och allsköns bråte hjälplig in under loftsängen varje kväll. Tvättberget i källaren kräver snart klättersele för att bestigas och Storasyster har glömt göra sin läxa som hon har tills imorgon. Men idag bryr jag mig inte alls.

Sent igår kväll fick jag ännu en påminnelse om vilken ynnest det är att ha fyra friska barn... Jag hoppas att jag aldrig glömmer att allt annat egentligen är så helt triviala bagateller... Kram på er

Kaoslösningar och ljusterapi

Detta är ett typiskt tecken på att saker kan lösa sig i en Kaosfamilj eftersom det ofta finns ett visst mått av kreativitet (bilden är fel, men lägg huvudet på sned så kan du vara ickeperfektionist du med). Som bekant har Kaosfamiljen haft vattenskada och därför renoverat toan. Pappershållaren har inte velat sätta upp sig än men någon fixade problemet, om än lite okonventionellt.

Idag dök solen upp och vi kastade alla tankar på vad vi kanske borde göra åt skogen... Och åkte till skogen tillsammans med några vän-familjer och grillade lunch. Ljusterapi, umgås och äta lunch samtidigt... Strålande kan man säga. Så här i november är det ovisst när man ser solen nästa gång så det gäller att passa på... De där sakerna vi borde göra gör vi en annan dag, annars ordnar de sig väl på något sätt...

Som motvikt till alla vita vackra inrednings och jösses-vad-jag-är-lyckad bloggar gör jag härmed en Kaosutmaning. Har ni en Blogg där ni lagt ut något lite Kaosigt så kommentera det så kan jag länka till er. Låt oss sprida tanken om att lite Kaos inte är det värsta som kan hände en människa. Jag börjar med att länka till denna trevliga trivselhög och denna Kaoshistoria som lätt hade kunnat hända i ett hus nära mej. En cyberkram till er och ha en trevlig Lördagkväll underbara Bloggvänner

Häxan snortant

Kärlek hit och dit bloggade jag om för någon dag sen... Äh... idag är det snortävling, Mannen vinner förstås och jag är grinig. Vi tjatade ner barnen i sina sängar. Där ligger dom väl en stund, sen blir det trångt i Storsängen... Och idag är jag inte så där överseende och klok, alls... Idag upprör jag mig över följande saker, i varierande grad:

* Att det nästan alltid slumpar sig så att det är kvinnan som jobbar deltid, har dåligt samvete för långa dagis /fritidsdagar, lagar vardagsmat och håller koll på barnens ryggsäckar och aktiviteter..

* Att Fotbollsfrun läst att lesbiska är bättre föräldrar och funderar på om män blir överflödiga och undrar vem som tar papparollen! Men hallå, män blir väl inte överflödiga men kanske slipper lesbiska könsrollstramset och kan dela lite mer fritt och bara ta hand om hushåll och barn (jag ger mig på att detsamma händer i bögförhållanden, men det är väl ingen som vågar uttala sig om det)

*Att leksakstidningar är så otroligt könsrolluppdelade men att inredningstidningarna egentligen bara är en fortsättning, en variant av dockskåp på kort som stora flickor leker med och sen inleder den stora Mannen-nu-måste-vi-börja- jakten

* Att I-ländernas konsumtion och bilkramande förstör jorden för kommande generationer

* Att trafficking förekommer

* Att makten, maten och tillgångarna är så orättvist fördelade i världen

* Att vi är så upptagna av livstävlingar och att vara lyckade att vi inte känner igen stunderna av lycka

* Att det finns barn, även i Sverige som far illa

* Att vi lever i ett tryggt land med sånt överflöd men ändå inte tycker att vi ska ta emot flyktingar. Bara vädret här just nu borde ju tala om för oss att man inte emigrerar hit i onödan...

Men ändå, trött och snorig så finns den där, kärleken. Till barnen, Mannen, släkt, vänner och till er Bloggvänner... Det glädjer en snorig Kaosmamma att ni hänger med och kommenterar även om ni förstås inte alltid håller med. Hm, kanske ska jag köpa Vi-skogsträd för de 800:- som jag tänkte spendrera på en matta i hallen... Nu måste jag gå och snyta mig och sen kura ihop mig i Storsängen innan det blir för varmt och mysigt där... Kram på er

Tillökning

Jajamän, nu är det officiellt. Kaosfamiljen blir äntligen större efter många bedrövelser. Vi har fått yngel i akvariet och glädjen står högt i tak. Två stycken små yngel har överlevt sina artfränders attacker och stängts in i en "yngellåda".

Fiskar är de perfekta husdjuren för Kaosfamiljen. De kräver byte av vatten men är inte så kinkiga i maten. Motionen innebär aldrig att vi behöver bråka eller bli blöta, det fixar de själva. Veterinärkostnaderna håller sig klart inom budgeten. När någon Guppi blir sjuk försöker vi peppa den lite, sitter framför akvariet och tänker vackra tankar en stund. Dör den gråter vi en ordentlig skvätt, tar farväl, ner i toan och flush... Fantiserar lite om hur det ser ut i fiskhimlen... och så köper vi några nya och döper dom...

Så efter en rad tragiska dödsfall har vi nu äntligen fått tillökning. Vi bekantar oss med livets cirkel. Om inte ynglen hade varit så svåra att fånga på bild skulle vi ha satt in en födelseannons i tidningen...

Det blir lättare Kaos än ordning

Det säger sig ju egentligen själv... Om det finns ett ställe som är rätt för en sak så finns det i allmänhet minst nittionio ställen i ett hus som vårat som är fel. Det är alltså en på hundra att den ska hamna rätt. Ren matematik och sannolikhetslära alltså.

Men nej, även om vi rent logiskt vet om detta så knallar vi i stor sett aldrig runt och är nöjda med alla de sakerna som ligger på rätt ställe. Vi ser bara de som ligger FEL... Och så tycker vi att misslyckandet är totalt...

Konserten jag var på igår var med Niklas Strömstedt, 30 år i kärlekens tjänst. I dagens TV och datavärld är det häftigt att se människor och musik in real life. Rolig var han också. Det där med kärlek är viktigt, kanske viktigast av allt och att man sprider den. Det är ju samma fenomen som med ordning och Kaos. Mycket lättare att hitta negativa saker än positiva och vi kommer lättare ihåg negativa saker än positiva.

Skulle man kunna bli så galen på dåligt handhavande av leverpastej eller konstant öppna skåpluckor så att man till slut dumpar varandra? Hm, kanske, men lyfter man upp problemet innan det blivit jättestort och kan skoja om egenheter så funkar det. Kanske läge att försöka se alla rätt istället för alla fel (måste förstås gälla från båda parter). Som de sa i Australien "what goes around comes around". Så om vi alla koncentrerar oss på att hitta rätt både med oss själva och andra och poängtera det skulle vi få mer tillbaka och bli nöjdare och mer kärleksfulla. Så sprid det positiva... Kärlek till er Bloggvänner

Konsert på impuls och nattbakning

Ikväll smet jag iväg med en annan mamma på konsert. Livemusik... Mmm... att bara vara i mörkret, applådera och skratta. Det började halv åtta och jag fick tag på kompis tio över sju. Annars hade jag stuckit iväg själv...

Och kanske är det tur att man tillåter sig att ha lata dagar eftersom det är för få timmar på en del andra dagar. I själva verket finns det alltid minst en miljon saker att göra... Ikväll har Mannen och jag just avslutat vår nattbakning. Lite konstigt är det förstås att vi mest bakar till hockey-fikan. Och då är det inte konstigt att vi bakar på kvällen. Om vi skulle baka på eftermiddagen skulle barnen (läs gräshopporna) med kompisar anfalla direkt och då skulle det inte vara någon mängd kakor till hockeypubliken längre.

Den mesta bakningen som barnen är med om är med mormor eller farmor men det unnar jag både barnen och mormor/ farmor. Det är en ynnest att ha mor/farföräldrar och det måste inte alltid vara föräldrarna som gör allt. Om jag någon gång blir mormor/farmor så tänker jag också vara snäll jämt, bjuda på godis ofta och så tänker jag baka massor. Så fort barnen blir gnälliga eller behöver fostras lämnar jag tillbaka dom, det ska vara ett privilegium att vara far/ morförälder... Ha en trevlig helg Bloggvänner

Väntat så länge på just denna dag...

och det är skönt när den äntligen kommer... Väntar man tillräckligt länge så kommer den, dagen då energin bara finns där och inget känns jobbigt att ta tag i... Just idag är jag stark...

I och för sig påbörjar jag allt samtidigt, flyger runt huset så det blir väl en del som förblir halvgjort men något brukar jag alltid lyckas slutföra... och bättre påbörjat än inget alls gjort...

Lillebror säger just att han ska förbättra livet för mig. Han har bestämt att vi ska ha toafest på lördag. En fest för att fira att toan är klar. Tydligen firas den bäst genom att hela familjen sätter sig ner och leker med Lego. Vi får väl se hur det blir... Ha en trevlig kväll kära Bloggvänner och glöm inte att fira fredagen den trettonde genom att göra några hoppsasteg under lunchen. Livet är kort och på tok för allvarligt för att man inte ska fira/ leka eller hoppsa till det ibland... Kram

4 månader senare

Den är på väg in igen nu, toan. Idag är det fyra månader sedan vi upptäckte vattenskadan. Så man kan säga att vi liksom levt på undantag ett tag. Ni vet äh, det ger inget att vi gör det där eller det där än, snart kommer det hit hantverkare. Äh, det lönar sig inte att ... för snart river de golvet. Äh, det lönar sig inte... för snart blir det ju... osv osv

Jösses, vår bästa stök ursäkt håller på att försvinna och igår hade jag en smärre Kaoskris. Gick runt huset och såg bara jobb o jobb och åter JOBB. Hade samma känsla som Storasyster hade när hon var sex år och fick ett superduper utbrott -VARFÖR SKA JAG SPRINGA RUNT RUNT OCH FRAM OCH TILLBAKA OCH UPP OCH NER I HELA HUSET OCH ALDRIG FÅR JAG VARA LEDIG... Jag ville verkligen inte vara ett bittert offer men jag kunde bara inte hejda mig.

Idag känns det bättre. Jag skulle fortfarande kunna gå in i vilket rum som helst i hela huset och börja röja men det är ok. Jag väljer att inte göra det. Golvet vi valde i hallen är mer än vettigt ljust, allt syns, men det är också ok. Jag tänker inte att barnen ska titta på varandra som vuxna och säga mamma? Hade vi en sån? Hm, när du säger det så... menar du kanske kvinnan som stod i hallen och dammsög och skurade dagarna i ända? Mannen och jag skrattar åt att vi varit så korkade men bestämmer oss för att vi ändå är nöjda och att det ska vara lagom städat, inte fin-fint jämt där också...

Nu tänker jag gå ner i källaren och försöka avliva Foppatofflorna (de har fler liv än katter, studsar upp i hallen igen som gummibollar) och skrämma ner några urvuxna kläder i någon låda. Det måste vara dagens viktigaste, att se till att vi inte fryser så att vi kan fortsätta att vara friska och ha en värld full av liv. Stöket hör till... Kram på er Bloggvänner

Dela eller inte dela är frågan

Läser här om socialdemokraternas förslag om att dela upp föräldraförsäkringen med tredjedelar. Argumenten emot är förstås många. Familjerna ska själva få bestämma, staten ska inte lägga sig i osv osv.

Jag tänker att om staten inte skulle lägga sig i hade vi inte haft någon föräldraförsäkring ALLS. Om familjerna själva får bestämma så blir det som vanligt. Argumenten är många där också. Mamman tjänar så lite så det är bättre om hon är hemma mer. Mamman har bättre föräldrapenning så därför är hon hemma mer. Pappan har inget fast jobb så därför är mamman hemma mer. Pappan har fast jobb så därför är mamman hemma mer. Ok, jag raljerar lite men jag har hört alla möjliga anledningar med i stort sett samma resultat...

Min åsikt är att det vore häftigt med en tredelning och jag tror att politik kan förändra. Det har gjorts förr men även i modern tid. När FI ville in i riksdagen blev alla feminister. Pappamånaden var omdiskuterad men den fick stor genomslagskraft. Vi har fått fler föräldralediga pappor...

Intressant också att när man pratar barnens behov rycker man gärna fram någon mossig typ som säger att barnet behöver mamman, bara... I alla andra fall pratar man familjens behov och då att man ska få välja fritt. I det fria valet blir vi förvånande kollektiva och beslutar oss för att mamman är hemma mer... Varför pratar ingen om att det för barnet med dagens statistik när det gäller separationer antagligen kunde vara bra med vardagskontakt med både sin mamma och pappa... Mycket grundläggs från början när det gäller föräldraskap och jag tror att hela familjen tjänar på delning. Min erfarenhet är att även relationen föräldrarna emellan tjänar på att man delar...

Visst, jag vet att det finns familjer när detta inte skulle funka men sånt får man hitta en lösning på. Så, vad har ni för åsikt i frågan?

Ljuset återvänder...

Oj tänka sig så många saker vi borde ha gjort idag med detta är vad vi ägnat dagen åt... Fast inte bara, vi gjorde snöänglar och en ljuslykta också. Och så har jag träffat på allt från 4-åringar till 80+ som skrattar åt snön. Det är ungefär som hoppsasteg, man kan inte vara arg och hata när man gör hoppsa-steg. Och det påminner mig om något annat. När Storebror var bebis kom vi på sången som trick. Det går nämligen inte att vara rosenrasande över bebis som vägrar sova när man sjunger. Inte när man sjungit ett par sånger i alla fall...

Om livet känns lite trist och man lider brist på snö, kan man alltid göra ett par hoppsa-steg eller sjunga en sång för att pigga upp sig ;-) Nyss nämnda nöjen är dessutom gratis :-) Hoppas ni har en alldeles underbar Lördagkväll kära bloggvänner

Vaccinerad...

Och jajamän, jag har haft ont i armen och sovit nästan hela dagen. Dagen idag då jag tänkte uträtta underverk. Underverken kan vänta... Jag har läst bok och legat under filt, kännt mig krasslig. Med jämna mellanrum har det kommit in någon och myst med mig. Och så har jag ställt mig upp ibland, gjort något litet och sen gått och lagt mig. Min kropp sa till mig att vila och jag lydde. Kändes bra.

Hade en diskussion idag med Storebror om det är han eller jag som ska sy på namnmärket på hans hockeytröja. Han tycker att det är jag, hävdar att han inte kan... Eh, han som kan koka gröt och steka palt, kan översteg bakåt och har byggt väldigt avancerade Legogrejer i många år. Jag kan sträcka mig till att vi syr halva var...

Vad tycker ni? Och förresten i vilken utsträckning packar ni åt barnen och håller reda på deras aktiviteter och skolgrejer? Vore kul att veta hur ni resonerar...

Här är en härlig länk angående lösningen på livspussel, jag hade kunnat skriva något liknande. Kanske borde man spara artikeln så att sönerna och döttrarna kan läsa den när det blir dags... Ha en trevlig kväll underbara bloggvänner

Inte längre tjugo men hänger med och är tacksam

Även om man inte är tjugo så vill man förstås "hänga med". För många Bloggare har jag förstått att det är viktigt med inredning och kläder. Och jag vill ju förstås inte vara sämre. Tapetseringen i hallen är klar och nu har ni fått ett kort på dagens outfit... Design Lillasyster. På tal om tjugo så kan hon kan räkna till tjugitjugi också, hon kan räkna till tjuginitti till och med ;-)

Och annars, så här i flunsa-tider känner jag bara en enorm tacksamhet. Tänk att vi bor i ett demokratiskt land där vi betalar skatt så att vi vanliga dödliga inte behöver fundera på om vi har råd att låta vaccinera oss eller våra barn. Och förstås, varenda dag är det någon i Kaosfamiljen som har kvällsaktiviteter (+ bad, gympa och sånt i skolan) så jag känner mig också rätt nöjd över att de får skollunch. Tänka sig att planera någon sorts ta-med-sig-lunch till 3 barn varje kväll!!!

Och vår demokratiska fostran verkar gå av sig självt numera. Lillebror har kallat till Legorådslag imorgon. (första Legorådslaget hade vi 21/8). Ska bli kul att höra vilka Legoproblem de har nu och hur de kommer att lösas... Hoppas att ni har en trevlig kväll Kram

Hemsk mat, trevligt sällskap

Japp, vi gjorde en favorit i repris. Hemskt ris och farlig falukorvsgryta. Vi skar för glatta livet, alla som kände sig manade fick hjälpa till. Korv är ett mycket förlåtande material att jobba i när man ska göra monster... Hela helgen har vi haft trevligt, om än inte alltid så vackert sällskap...

På kvällen svidade Mannen och jag ut oss och gick på fest hos grannarna. Helhäxa, ahhh.... Jag tvingade ett tonårsgäng som gjorde godis eller bus att sjunga en Halloweensång. Sötnosar, det finns hopp för framtiden när tonåringar bestämmer sig för att klä ut sig och göra godis eller bus en lördag. Livet är en mycket allvarlig sak och 100% dödligt. Hoppas ni tar varje chans ni kan att busa och skratta kära Bloggvänner

Bebisar är underskattade

Det har varit diskussion om det här med pappor och föräldraledighet. De som är emot pratar gärna om anknytning. Anknytning till MAMMAN och bara till henne. Hon med stort M... Jösses säger jag bara. Stackars bebisar så underskattade de är, jag tycker att bebisar verkar kunna bra mycket mer än så. Det klart att om mamman ammar så knyter bebisen mest an till henne men min erfarenhet är att bebisen också knyter an till pappan om pappan bär bebis och grejar med bebis (som de flesta moderna pappor gör). Sigmund Freud som kom med symbiostanken föddes 1856 och då tror jag inte det var speciellt vanligt att pappor tog del av sysslorna med bebis.

Dessutom tror jag att de som funderat på anknytning och symbios har gjort en miss till. De har glömt att titta på bebisar som är nummer två, tre och fyra. Jag tycker att det har varit riktigt häftigt att se att våra bebisar även knytt an till syskon och dessutom snabbt blivit hejare på att skilja ut dom ifrån varandra. De märkte fort om det var den lite hårdhänta tvååringen eller den mysiga femåringen som ville gosa. Snabbt förstod de också att vrida på huvudet mot syskonen, för kom det ett syskon kunde det vankas häftig happening...

Och så tänker jag att det inte bara är bebisarna som knyter an, det gör föräldrarna också och då är det kvantitetstid som räknas. Att vara med varandra... Så frågar ni mig om en pappa kan vara föräldraledig med en bebis så svarar jag självklart, förutsatt att bebisen och pappan känner varandra...

Ha en hemsk Halloween/ mysig allhelgonahelg kära Bloggvänner

Sömnbehov

Jag brukar inte se på TV så där ofta men igår när jag skulle slå på bollibompa så fastnade jag i ett annat program. Barnen började gnälla, jag höjde bara volymen. Sömnforskning... på de minuter jag tittade konstaterade forskarna att 20% av alla människor tål sömnbrist rätt bra. Det blir inte så stor åverkan på deras psyke när de är trötta. Ja men det låter ju bra för någon som har sovit rätt avbruten sömn i tolv års tid... Sen konstaterade de att det är genetiskt... Jaha, då innebär det att om man förökar sig så är man 100% rökt hur som helst eftersom barn i allmänhet och bebisar i synnerhet rent ut sagt är kända för att sova risigt i perioder...

Äh, skämt å sido. jag tyckte att det var väldigt intressant och tänker faktiskt att jag tillhör de 20%, Mannen tillhör de 80% och det är ok. Respekt för olikheter... Däremot tillhör jag den grupp människor som alltid har lust att skylla på någon annan och klå upp någon när jag blir hungrig... Låt oss säga att Mannen har lärt sig att repektera det. Så om han är pigg och jag är mätt har vi det bra, annars...

Och då är det förstås intressant hur avkomman klarar det. Hm, jag tror att vi har alla variabler. Allt från den som blir precis knasig av både det ena och det andra till den som egentligen är rätt godmodig men tar ansvar för sig själv och tjatar om mat/ tar sig mat eller kräver att få gå och lägga sig när den tycker att det är dags.
Olikheter berikar... Kram på er

Krokdans i en värld full av liv...

Jo men o nu har vi golv som inte tar åt sig fukt i hallen och krokar. Vackert som ögat blev det. Ja men nuuu ska det väl äntligen bli ordning och reda i Kaosfamiljen. Alla kan komma hem till oss och bli avundsjuka och inspirerade... Drottningen i Stökriket blir ordningskvinnan... Å så levde de lyckliga i alla sina dagar. Eh...

Nä men det är ju fortsättningen som är intressant. Jag tror inte att 32 krokar, stor byrå och smart skohylla kommer att frälsa oss. Kruxet med allt det där är ju att någon måste se till att bibehålla ordningen och ingen av oss är intresserad av rollen som hallgestapo. Sisyfosarbete. Mannen och jag har konstaterat att det är vackert, NU. Innan vi har gjort klart och flyttat tillbaka allt. Sen blir det nog som vanligt och det är väl bra.

Vi kommer att fortsätta ha en hall som pulserar av liv. Mattan kommer förmodligen fortfarande att äta upp vantar och strumpor. Det kommer att ligga skor, bandyklubbor och cykelhjälmar i högar som vi "fotstädar" åt sidan. Vi kommer att skratta, gråta, bråka och busa vidare. Tio dagar utan räckte för att vidga perspektiven, är man ofta drygt 6 personer behövs det verkligen krokar i hallen. Några av krokarna är på plats, jag dansar krokdans... Och för all del, om ni skulle göra ett besök i Stökriket så hoppas jag inte att ni blir inspirerade till något inredningsunder. Jag hoppas att ni ser en värld full av liv och åker hem och njuter av era livliga hallar... Kram på er Bloggvänner

Jag vill inte käka lunch med Sven-Otto

Idag hade jag två mål för dagen. Det ena var att få upp några krokar i hallen, det andra var att lägga ut en blogg (jag har sagt det förr, det är de rimliga målen som är tricket). Det var nog tur att jag inte hade fler mål. Igår hade vi en vilodag och idag är Mannen sjuk. Detta innebär förstås att det blev ett och annat för undertecknad att styra med. Krokarna hjälpte Storebror och hans kompis till med. Att hänga upp jackorna blev Lillebror och Lillasysters projekt. Bloggandet fick vänta till kvällen. Jag är en stor beundrare av alla som är ensamstående. Som ordnar med allt och svarar på varenda fråga 365 dagar om året. Vi behövs, både Mannen och jag, alltid.

Och då kommer jag osökt in Sven-Otto Littorin. Om jag någonsin skulle ut på date (ryser) med någon så skulle det inte bli någon som tänker ens i närheten av Sven-Otto, inte ens i studiesyfte. Sven-Otto har tre barn men anser sig inte ha tid att ha dem varannan vecka. Nähä... Förr i tiden var det manligt att vara borta från hemmet länge, kunna släpa hem stora byten, kasta spjut, bära sten långt och sånt. I dagens moderna samhälle tror att det är fler med mig som tycker att det är väldigt manligt att komma hem, släpa hem mycket mat ifrån affären, kasta in tvätt i maskinen och bära febriga snuviga barn långt. Kanske kan en arbetsmarknadsminister gå i bräschen och gå ner i arbetstid eller... hm... dela jobben... och så kan vi ha två arbetsmarknadsministrar till priset av en... Med dagens teknik bör det finnas lösningar om man vill...

Nå, de stora förlorarna är förstås Sven-Otto själv och hans barn, eller vad vet jag, det kanske blir bra för dom men fenomenet kvarstår. Det är fler män än kvinnor som inte har tid att ta ut sin föräldraledighet. Vad vi kan göra är att dela på föräldraledigheten så att våra barn förknippar både kvinnlighet och manlighet med att ta hand om barn. Livspussel är en utmaning men det finns lösningar. Har man tagit ett barn till sig blir man förtrollad och får svårt att välja bort det för allt guld och berömmelse i världen...

Kaosgudinnan roar sig och tror på bråk...

Vi ställde in skärpan på våra ögon. Svetten lackade i pannan. Händerna på föräldraparet flög över tävlingsytan. PAR!!! PAR IGEN!!! (Shit, och jag som just hade handen på en av dom där rosa)... Spänningen var olidlig, vem skulle vinna. Tyvärr måste jag meddela att Mannen tjuvtränat och "pluggat" in sockarna. Han vann vårt sockmemory stort... Roligt var det i alla fall. Man blir lite mindre psykotisk av att sortera tvätt tillsammans... På kortet ser ni vår sockhög efter vårt lyckade sockmemory, lägg märke till påsen med de hopplösa sockarna...

Och så måste jag säga att jag precis som Terri och Skriet tjejerna tror på bråk. Bråk både med barn och sambosar/ äkta hälfter. Hur ska något kunna utvecklas utan lite tjafs och konflikter? Det är sällan två människor tycker precis samma sak och framförallt inte om vems ansvar det är att plocka bort den sura handduken/ feja toan / komma i tid till skolan. Om man tänker sig att grunden i en familj är att det SKA bråkas lite. Vi fostras allihop av att stötas och gnuggas mot varandra och förhoppningsvis blir vi klokare och klokare... Att veta vad man själv känner och vill och konflikthantering är en väldigt viktig kunskap för att klara sig i samhället... Kram på er alla duktiga ofrivilliga bråkisar

Å hej och hå

Nu har vi vind i seglen. Det blåser så vi får hålla i kepsarna, verkligen fart och fläkt. Jisses Amalia. Det är skjutsande och trixande, ordnande och fixande. Vissa planer fungerar ungefär på håret, andra går helt åt skogen. Idag hade Storasyster konsert men det blev bara jag och syskonen små som bevistade tillställningen. Storasyster vägrade i sten att hoppa ur bilen eftersom hon var för sen till sin samling på grund av att Kaosfamiljens största tidsoptimist (jag) planerat att alla skulle hinna allt under kvällen. Tyckte själv att det stämde på minuten. Det är lätt att glömma att det tar tid när en Kaosfamilj är i stan. Att oplanerade toabesök ibland behöver göras och att vi behöver äta middag VARENDA DAG och att det också tar tid. Sen var det ytterligare ett minus i vårt ofungerande schema att man inte bara kan kasta av Storebror i farten med trunk och allt till hockeyträningen. Allt tar en evinnerlig tid...

Tror inte att någon av oss får men för livet för att vi inte alltid får ihop det. Livet är sånt och jag tar på mig skulden för dagens fadäser. Storasyster for hem med sina nyinköpta fiskar och började döpa dom. Nu tänker jag fråga Mannen om han vill dricka te med mig. Det har blivit alldeles för lite tid för te i det här huset de senaste dagarna och det är lätt så det blir när man har praktiska problem, projekt och logistik att vecka sina pannor över. Så nu, en kopp te i lugn och ro så vi hinner komma ikapp oss... Kram på er

Tapeter, roligheter och mer tapeter

Här kommer den utlovade bilden från vårt compact living (med hall i kök/ vardagsrum).

Fredag kväll tapetsering. Det sägs att det är det ultimata testet för äktenskap. Jag vet inte det, jag tycker nog att föräldraskap är mer prövande. Däremot konstaterade vi snabbt Mannen och jag att vi hellre äter daggmask nästa fredag än att tapetsera.

Lördag födelsedag. 39 år gammal, äntligen. Halvt 78, känns bra, hur skulle jag annars ha hunnit vara med om allt jag har varit med om? Och tänk så mycket mer som finns... Det här är det sån underbar familj att fylla år i. Vilken lycka att ha en hel flock rufsiga sötnosar som sjunger födelsedagssång för en på morgonen... Och alltid intressanta presenter, halsband, teckningar och sånt... Och så släktfirande på det. Blommor, sjal, rosa rattmuff och rosa godisrattar. Det blev en hel del skratt i Kaoset och det behövs ju alltid...

Söndag mer tapetsering. Barnen är duktiga men krisar ändå ibland och sen hade vi skjutsning till hockeyträning. Det blir rätt lätt så att man glömmer måtten när man hjälpt Storasyster med läxan en stund eller skär fel när någon skriker till... Kanske är det inte så underligt att det tar tid.

Asch då, tids nog blir vi klara. Det vi inte hinner ikväll får vi vänta med. Veckan bjuder på en lång rad händelser som är helt oförenliga med fundering på tapetsering. Detta är ingen krigssituation bara lite Kaos. Om vi har målet att bli klara före min 78 årsdag kommer vi garanterat att kunna känna oss lyckade. Det är väl hela tricket med att känna sig lyckad, en rimlig målsättning. Kram på er Bloggvänner

Hallen blev till intet...

Nu har vi tagit bort varenda krok, alla hyllor, ja allting från hallen. Hallen är ett ingenting fast med väldigt mycket spackel på väggarna. Vi hade ju laddat till tusen och gjort förarbetet grundligt. Spacklat igen hål och sånt. Slipat så att det blev damm överallt. Tapeterna fanns inte på affären idag heller, fastän jag hade tagit på mig målarbrallorna. Min trogna tapetkompis farsan åker iväg i en dryg vecka imorgon. Vi får se hur det blir med tapetseringen. Nåja, vi har ju tak över huvudet. Shit happens... Kaoset är utomjordiskt.

Och tydligen har jag gått med i renoveringssekten. Spelar inredningsdomino. Ni vet gör man golvet är det lika bra att fixa väggarna och fixar man väggarna måste man ju måla listerna osv. Jag ska verkligen försöka hejda mig när jag börjar titta på nästa rum och tycker att det ser skabbigt ut jämfört med hallen (om den nu blir klar någon gång).

Imorgon kommer brorsan med sin fru och fyra barn. Vi blir tolv pers när vi träffas och det är jättekul. Då kliver vi upp ännu en nivå. Uppgraderat Kaos. Den här gången lär det bli utomgalaxiskt... Känns spännande... Vi vill ju träffas, det är det viktigaste, då kan man inte bry sig om såna här petitesser som en icke existerande hall... Kram på er Bloggvänner

" Den förbjudna tanken"

Jo igår var jag energirik och tänkte den förbjudna tanken, FLERA gånger. Hela familjen rev tapeter, det gick som smort, jag hade en plan och så tänkte jag den, den förbjudna tanken, NU KAN VÄL INGENTING GÅ FEL!!!

Tänka sig att jag hade fel redan där. När jag lämnade jobbet skulle jag köpa tapeterna. En ren formsak. Upptäckte vid rödljusen att jag glömt mobilen, passerkortet och almanackan på jobbet men om jag hade vänt skulle jag inte ha hunnit till tapetaffären. På tapetaffären får jag meddelandet att tapeterna eventuellt kommer imorgon eftermiddag. Ok, eller jag menar inte Ok. Imorgon var ju den beräknade dagen med stort B. Lediga dagen då vi äntligen skulle förlösas. Dagen då tapetjävlarna skulle upp och tre månaders fullständigt hallkaos åtminstone skulle börja vända. Det är bara att inse, det kommer inte att hända. Kanske blir det dags att transformera sig från vinterkläder till vårkläder igen innan vi har vanligt hederligt hallkaos igen (mattläggarna, rörmokarna, elektrikerna och snickarna har också rätt mycket kvar att göra).

Inget att göra åt och då får man anpassa sig efter det. Skriva av sig på Bloggen och sen släppa problemet på golvet och låta det ligga där bland alla skor, hyllor och uddavantar. Spela roll om hundra år, ett i-lands problem. Så fort jag får mobilen kan jag bjuda på ett Kaoskort från vårt vardagsrum :-).

Nu till något annat, vore det inte roligt om Pia Sundhage blev erbjuden jobbet som förbundskapten efter Lagerbäck? Kvinnan är ytterst kompetent men hon får nog aldrig frågan... Hoppas ni får en trevlig kväll. Själv tänker jag åka och köpa en fläskig godispåse!

Mmm, unikt mör...

Helgen var alldeles underbar och ändå känner jag mig unikt mör idag. Lite mycket på jobbet och sen önskar jag att jag skulle kunna springa runt med ett trollspö och bara ordna till allt lite blixtsnabbt här hemma. En ekvation som inte går ihop. Nåja, tids nog så ordnar det sig och är man mör så är man. Chattade med en kompis och skrev att jag var gnällig. Kom på sen att jag inte är gnällig, livet är underbart. Jag känner mig lite tom i huvudet bara och det är ok. Vissa dagar kan andra tänka, detta log jag länge åt.

Nu tänker jag dricka te med Mannen och sen smita till Hogwartz- där finns dom som har riktiga trollspön. Sen smyger jag kanske upp och riktar mitt trollspö mot hallgolvet och viskar (för att inte väcka hela Kaoshushållet) Reparo. Funkar det inte går jag och tar mig en macka så att jag bibehåller min mysmage och sen kryper jag tillbaka till min varma säng till mina sovkompisar. Jag ger mig den på att jag kommer att sakna mina varma små sovkompisar när de är finniga tonåringar. Bäst att mysa extra nu då och det är väl ungefär det enda man kan ägna sig åt när man är unikt mör men ändå tycker att livet är underbart. Vi är unikum allihop och bäst på att vara oss i vilket skick vi än är. Imorgon är en ny dag. Kram på er

Balanserad igen

Två dagar flykt till en stuga med en kompisfamilj gjorde susen. Inga måsten utöver måste-måstena alltså, att utfodra barn, blåsa på skrubbade knän och se till att barnen kom i säng. I övrigt har vi bara myst. Suttit i solen och surrat. Studsat på stenar. Gjort det vi har känt för och varvat ner. Grillat korv och pinnbröd till lunch två dagar på raken. Tipset att ha kanel och sockersmör på pinnbröden var en verklig höjdare... Mm, kanelbulle... Gått runt och tittat på frostformationer. Frost och is är vackert och varje liten isbit är unik. Det är vi också. Varje gång man känner sig kass kan man tänka att man åtminstone är unik. Det finns ingen annan som du och jag... Det är en rätt häftig tanke. Kram på er Bloggvänner

Nä nu...

Nu känner jag att jag blir helt rykandes galen... Igår var jag ungefär den kompletta idioten, ägnade mig åt att Tidsförstöring, rent slöseri. Jag, JAG stod inne i en tapetaffär, ett tapet-tempel och i typ 2,5 timmar och funderade på nyanser. Mina öron blir helt röda... Vad f-n... Det är krig och svält i världen, det finns barn som inte har det bra... och jag ägnar TID åt att bry skallen över tapeter...

Så Jepp, vi har blivit smittade av renoveringsinfluensan. Vi har börjat spela ordningsTetris (behöver jag säga att vi förlorar hela tiden) och tillfixningsDomino (ni vet, ordnar man till på ett ställe så ser resten skabbigt ut)... Jag blir så förb så jag nästan inte står ut... Jösses så XXXXonödigt. Kämpar för att inte svära hela tiden och skrika...

När man förlorat kampen är det dags för flykt. I helgen flyr vi fältet... Trevlig helg och Kram på er Bloggvänner

Finns det några gränser för vad man kan bråka om?

En helt rykande färsk forskningsstudie som jag gjort här hemma svarar rungande nej på den frågan.

När vi fikar har vi ett Lactosfritt smör som är Storasysters och Lillebrors. Lillasyster och resten av familjen har vanligt smör. Problemet är att Lillebror och Lillasyster har samma smörkniv som sin favvokniv som de inte kan leva utan och deras favvokniv är Storasysters absolut yttersta värsta. Om Lillasyster får som hon vill gråter Lillebror. Om Lillebror får som han vill blir Storasyster helt galen och Lillasyster gråter.

Det går att bråka om allt. (Bonaden på bilden hänger i ett hörn i köket, lägg märke till att vi nålat fast OBS HUMOR på den). Storebror och Storasyster ville båda sitta brevid fickan i cykelkärran. Lillebror och Lillasyster har däremot slagits om den plats som inte hade ficka. Vem som ska slå av TV:n har barnen bråkat om i omgångar i ca 7 års tid. Platser i bilar, båtar, flygplan osv. Listan kan göras oändlig och om vi föräldrar förhandlar och fixar så uppstår strax ett nytt område som man kan strida om. Vilket glas, tallrik osv osv. Det blir den oändliga historien...

Idag på lunchen med en kompis kom vi på några frågor som man nog skulle tjäna på att ställa sig lite oftare:
Är detta mitt problem?
Är detta något jag kan göra något åt? (Om det inte är det kan det löna sig att släppa det)
Behöver en lycklig barndom (eller ett lyckligt vuxenliv) innebära att man alltid är lycklig varje stund?
Jättekram på er alla mysiga Bloggläsare

Kaos ute Kaos inne...

och så lite Kaos på jobbet... men vi har inte Kaos i hjärta och i sinne. Det finns massor av kärlek. Små små saker som barnen gör för varandra. Som vi alla gör för varandra. Mitt i allt bråk och stök sägs det förlåt, kramas och olika konstellationer uppmuntrar varandra. Lillasyster tittar beundrande på Lillebror för att han kan skriva sitt namn. Storasyster applåderar när Lillasyster gör en liten dans. Storebror ger ledtrådar till Storasysters läxa. Storebror och Storasyster spelar sin bästa musik för varandra. Det är lätt att man missar alla de små vardagliga kälekshandlingarna...

På tal om delande har barnen diskuterat bilen igen, Wacko Wolfram. De tycker att det är jätteroligt att jag köpt bilen och Mannen däcken. Framförallt Lillasyster är förtjust i att berätta hur dåligt det skulle gå för mig/ Mannen om vi inte kan samsas. -Då får du försöka köra bil utan däck Mamma och pappa får försöka med bara fyra däck...

Och på tal om kärlek. Imorgon är det två år sedan vi försökte oss på att gifta oss. Det gick det lite sisådär. Med kyrkan, prästen, åskådarna, finstassen, musiken och löftena gick det bra. Bröllopstårtan var inte heller svårt att klämma ned. Med hindersprövningen gick det sämre. Nej vi är inte släkt och tur är väl det eftersom vi redan hade förökat oss, vi hade bara glömt att lämna in hindersprövningen. Det är en ynnest att ha någon att dela vardagen med, någon att dricka te med på kvällen och prata om livet och tingen. Någon som kan hjälpa en när man "råkat" bli ett monster... Någon att DELA föräldraskapet, ansvaret och känslorna med, även om man inte alltid tänker lika. Imorgon ska jag ut och äta med han som är Mannen, Vännen och Lekkamraten i en och samma person. Hej hopp, dags för tekopp. Kram på er

En dålig morgon

Jajamän, idag har vi haft en usel morgon. Alla har käftat med alla. Barnen har retats, slagits och sparkats och gråtit i omgångar. Mannen var inte heller riktigt slug. Det var bara jag som var klok (helt ödmjukt). Till slut hade alla de andra tjockskallarna sett till (Hm) så att jag inte blev riktigt klok heller... Vad är det som gör att man blir så galen av bråk mellan barn. Är det inte egentligen naturligt, vuxna bråkar ju också och barn är ju just barn och är därför otränade på konflikter. Man tror att man är en vettig och god människa, sen skaffar man familj... och beter sig ibland som en idiot och funderar på att klappa till hela bunten (även om man inte klappar till så finns tanken där, i alla fall hos mig).

Men sen händer det något och vi börjar skratta. Barnen börjar leka som aldrig förr... Höga berg och djupa dalar, det är kasten som räddar en... Ha en trevlig lördag

Lite trött..

Hösten är i full gång. Det är lite lätt mycket på jobbet och när man kommer hem är det full huggning. Det är snabba kast mellan sams och tokbråk eller glädjefnatt och totalt sammanbrott här på kvällskvisten. Allt blir liksom mycket mer när både barnen och man själv är trött. Trött? Vore det inte slöseri om vi alla var pigga när kvällen kom. Ungefär som att jag kommer att bli grymt besviken om jag inte hunnit bli rynkig som ett russin och litat på varenda cell i kroppen ordentligt när jag dör. Och jösses så roligt jag ska ha på vägen dit ;-).

En fördel med hösten är att mörkret faller över hallkaos, numera stort vardagsrumskaos. På kvällen behöver man inte ha känslan att man bor under ett utedass (vilket man lätt får om man vistas här för mycket på dagtid), för då kan man tända en liten lampa och krypa in under en filt med en bok. På dagarna är det vackert ute så då behöver man inte vara inne...

Veckans flopp var när jag fick ett infall och tänkte att jag skulle vara pedagogisk och upplysa Storasyster om vad som händer med kroppen när man blir kvinna...Låt oss säga att hon inte blev jätteinspirerad över framtidsutsikterna. Hittills är det bästa jag kunnat komma på att hon kommer att kunna äta godis när hon vill när hon blir vuxen och inte kommer att få skägg... Själv trivs jag fint med att vara kvinna även om jag skulle kunna skippa delar av det men jag är lite tom i huvudet på att få en nioåring att begripa det... Så, kom igen och hjälp mig, rabbla upp lite fördelar med att vara kvinna...
Hoppas att ni har någon att mysa med i höstmörkret och får en fin helg

Stressless Thursday

Har kommit på att det optimala för mig när det gäller jobb är att vara ledig en dag i veckan. Jobbmässigt passar det bäst torsdagar och tror ni inte på rackarn att jag upptäckt att det även passar familjen och mig. Hellre en helt ledig dag än att försöka jaga hem tidigare. Mycket mindre stress och press. Lugnare på jobbet eftersom jag har halv helg på onsdagen, resten hinner jag göra på fredag. Halv helg på onsdag kväll, lugn torsdag och så jobba fredag. Lillebror är väldigt tacksam över att få vara på fritids på fredagen eftersom det är roligaste dagen där.

Och eftersom det är torsdag så blir den lediga dagen lite kravlösare. Ingen fredagsstädning och extra fin middag här inte. Idag gick jag och Lillasyster och fikade med mormor och sen handlade vi mat. Att handla med bara ett barn och ha tid är helt underbart. Skickade iväg henne för att hämta gurka och kunde sedan lugnt stå och vänta tills hon glädjestrålande kom tillbaka med sin "fångst". Sen lät jag några pensionärer gå före i kön eftersom de hade så lite och jag inte hade bråttom. Inte bråttom, hur trevligt är inte det?

Sen gjorde Lillebror och Storasyster smulpaj med två äpplen, björnbär, rabarber, fyra blåbär ch två vinbär. Själv gjorde jag Tuvas morotssås som alla smakade utan att göra kräkljud = godkänt 8kan också bero på att alla ville smaka pajen). Tror aldrig någonsin jag hade disk-disco innan jag fick barn. Lillasyster, Lillebror och jag rockade järnet till Gagga-skivan, dansade, diskade och slabbade med trasor lite överallt. "Längst ner i min ryggsäck ligger en svart banan" och så vickade vi på rumporna i takt. Shit så tacksam jag är över att jag förärats med barn, och att skoja till det lite kan nog rädda en från att hamna här. En sån här torsdag är värt mer än en hel helg... Ha en trevlig kväll

Osorterade tankar

Ibland bubblar det bara av tankar i huvudet, helt osorterat.
Varför kan man säga att något är ett pojkstreck men motsvarigheten, ett flickstreck är omöjligt?
Hur i hela friden kan det vara viktigare att vi ser bra ut och bor fint än hur vi är med/ mot varandra?
Varför har vi så många surnade handdukar här hemma?
Varför kastas det så mycket, både mat och saker som funkar?

Och så något jag läste på en leksakskartong alldeles nyss:
We do not stop playing because we grow old
we grow old because we stop playing

Med så mycket som snurrar runt är det inte konstigt att man behöver vila upp sig ibland. Ha en kul kväll

Rim i september...

Många händelser, mycket drag

jag har varit för gnällig ett tag

svårt att komma igång med hösten

men i hjärtat känns bästa trösten

allt bråk och stök är övergående

när man tänker på det är det slående

och byggdamm är inte hela världen

värre saker kunde hända på livsfärden

Jag har en underbar barn-skock

som äter, skojar och bråkar i flock

så många kramar och härliga tankar

ögon som strålar och hjärtan som bankar

livet är så levande att det är en fröjd

jag tillåter mig att känna mig nöjd

jag vill fortfarande vara Mannens fru

Mmm, jag tror att min bästa tid är NU

Om vådan med att vara opålitligt pålitlig

Vaknade kvart i sex i morse. I soffan. Jösses så trevligt det är att somna i soffan ibland. Mannen hade försökt väcka mig ett gäng gånger utan resultat. Borstade tänderna och gick och la mig och småslumrade lite. Klockan sju sa jag till Storebror att gå och äta frukost så att han skulle hinna till träningen.

Klockan kvart över sju ringde tränaren och undrade vart vi var. Det var samling SJU (hockeydårar) för match. Jo men visst, de ringde och pratade om det igår. Men det var ju en del annat också. Vi försökte få barnen att inte missa brädorna och hoppa på rören i hallen, Lillebror skulle sova hos en kompis, Storasyster pratade om ett kalas, Lillasyster behövde på toa och Storebror funderade om vi kunde spela något spel. Igår kväll gick jag förstås ut och kollade på lagsidan. Träning åtta. Jag vägde min uppfattning av telefonsamtalet mot lagsidan. Fördel lagsidan. Jag satsade på att opålitliga jag missat nåt i det där telefonsamtalet...

Och så klart löste det sig, även om vi fick starta Wacko Wolfram och stressa. Det är inte lätt att vara opålitligt pålitlig. Kanske borde man löpa hela linan ut och bli konsekvent opålitlig, kvinnan med helt genuint noll koll... Gå över från Drottningen i Stökriket till kvinnan i noll-koll huset... Då kanske kraven både inifrån och utifrån minskar. Människor omkring oss är jättesöta och har överseende, vi har överseende med andra. Det mesta blir bra till slut. Ha en trevlig dag

Giv mig kraft

att acceptera det jag inte kan påverka...

Väderomslaget här hemma känns. När vi hade fläktarna hade vi ca 25-26° grader, nu har de slagit av fläktarna och eftersom hantverkarna sprungit runt här har det varit korsdrag hela dagen. När jag kom hem var det ca 16° inne. Vi har just haft fredagsmys framför brasan med mössor, halsdukar och tjocksockar. Ungarna såg jätteroliga ut eftersom de hade mellan tre och fem mössor på sig. Mysigt var det och vi skrattade en hel del...

Det mesta här hemma går inte att påverka just nu. Vardagsrummet är hall, toa, vardagsrum och skrotupplag. Ja men fine, vi struntar i att ens försöka påverka det som är döfött. Just nu är det så här vi ska ha det, punkt slut. I vissa lägen är höstmörker inte helt fel. Kanske ska vi tända lite ljus. Mössan och halsduken behåller jag på. Dags att utmana Mannen i något spel. Ha en trevlig kväll och hoppas ni har någon att mysa med i höstmörkret. Och tack för alla kommentarer, ni är ju för härliga. Kram på er

KAOS-OS?

Nu är det feng shui i Stökrikets hall. Det finns ingenting, inte ens golv. Stort hål i golvet. Hålet i golvet i källaren har de gjutit igen. Vattenskadan håller på att åtgärdas och rören ska bytas i ungefär hela huset. Suck... Stökrikets hela hall har flyttat in i vardagsrummet (gissa om det blev mindre stökigt?). Sågspån och grus överallt i hela huset. Idag har jag verkligen försökt hålla mig hemifrån, även om det varit min lediga dag.

Det som känns riktigt bra är att det inte var vi själva som satt och fånglodde på varandra och sa -Åh, kan vi inte fixa till lite i hallen... Då skulle jag nämligen aldrig sluta vara bitter över mig själv. Nu är det vattenskadan som gjorde det och det känns mer ok. Mer ok att livet smiskar till en lite än om det hade varit jag själv som med öppna ögon gick in i byggstöket.

Jag tänker försöka påminna mig själv i fortsättningen om hur mycket jag hatar att bo på en byggarbetsplats. Mannen försöker plugga mitt i allt detta... Så, eh, vi kan väl tillstå att vi båda är lite less... Byggstök är inte något som precis gör kungen och drottningen i stökriket saliga. Tvärtom blir vi trötta och lättstötta, tjatiga och gnatiga, bråkiga och tråkiga, gnälliga och skälliga osv osv. Vad lätt det var att rimma till då... Kanske kan vi arrangera KAOS-OS (släkt med hemma VM ). Hopp över hål i hallen med vällingflaska, grussparkning ( först till 10 kilo), spånskivedans och sågspånsmaraton. Den som gör minst avtryck i nygjutna betongolvet och först hittar sin jacka i den gigantiska jackhögen kommer till finalen. Lyckas man sen lokalisera två likadana skor, två tandborstar och en nagelsax kan man vara säker på medalj. Kanske kan vi göra affär av det här och sälja biljetter. Kom och köp, parkettplats till KAOS-OS, se Kaosfamiljen springa 20 meter avloppsrör... Tror ni vi får ihop till åtminstone en fläskig godispåse av intäkterna?

Mot utmattningens brant?

Med fyra barn med tillhörande aktiviteter, ett hus och hyfsat krävande jobb borde det väl hända snart. Utbrändheten. Vad vet jag? I förebyggande syfte har jag just läst Utbränning och mental utmattning -en motbok. Funderar och diskuterar med människor runt omkring mig. Spännande och skrämmande att jag känner en hel bunt med oerhört dugliga människor som sprungit in i väggen. Innan de visste ordet av hade de klivit ner för hela utbrändhetstrappan: fysisk trötthet, intellektuell trötthet, social trötthet, beteendeförändringar, meningslöshetskänslor och till sist sammanbrott. Shit pom fritt, är det bara en tidsfråga?

Men tänka sig, det finns en del tips i boken. Några riktigt bra tips.
* Att vara observant på sig själv är inte så lätt eftersom man slutar lyssna på sig och bara ser ett sätt att göra när man är stressad.
* Att lyssna på andra KAN kanske vara lättare.
* Att bli konstruktivt lat är min favorit. Känn på ordet, konstruktivt lat. Att ställa sig frågorna MÅSTE det göras? MÅSTE det göras av MIG? MÅSTE det i så fall göras NU?
* Unna dig att njuta gör något för din egen skull
* Ändra på det du kan hänger också ihop med
* Var förlåtande både mot dig själv och andra. Att våga misslyckas kan du ha mycket glädje av (Ha Ha, här borde de ha tagit upp humor också, skratta högt när saker skiter sig)
* Jobbet är inte allt här i livet.

Jaha, ikväll har Mannen skjutsat till hockeyn och jag var på föräldramöten i skolan för de tre äldsta barnen. Först var det stormöte med rektorn och oj oj oj vad vi föräldrar är viktiga. Och så pratade några ur personalen om rutiner och läggtider, regler och datoranvändande, hygien och flunsan osv osv. Sen valde jag att gå på Lillebrors möte, man kan inte klona sig. Där pratades det om pennfattning och packa väskor och någon måste ju blir klassförälder. Krav Krav Krav. Det är inte lätt att vara människa... Men spela roll om hundra år, mina nya ledord är konstruktivt lat. (tänkte att sälarna skulle illustrera det konstuktivt lata men skärpan var visst lite sisådär) Kram på er

Underlig helg

Jisses Amalia. På varenda fläck där man kan lägga grejer, lägger vi grejer. Saker som är bara lite trasiga, som snart ska ätas upp eller ev läggas någon annanstans. För att ni inte ska missta Kaosbloggen för att vara en jösses-vad-vad-vi-plockar-bort-och-har-det-fint-blogg så lägger jag ut en bild på en typisk trivselhög full med pyssel, viktiga papper och trasiga robotar.

Helgen har gått i de omkullstörtade planernas tecken. Ungefär inget har blivit som vi tänkt oss. Igår hade jag och två kompisar laddat för att plocka svamp och kom hem med blåbär. På kvällen skulle familjen se en mysig tecknad barnfilm och jag blev rasande. Fatta att alla djur alltid går på två ben, att man låtsas att kor gifter sig och att det fanns kor som var KILLAR. Efter åratals ammning är kon liksom lite helig för mig. Jag förstår varför kor ser lite korkade ut efter att ha blivit mjölkade i hela sitt liv. Då kan inte något filmbolag dissa kor och leka att kor med juver är karlar. Senare på kvällen fick jag storstryk av Mannen i Sequense, FYRA gånger (har aldrig hänt förr).

Idag tänkte jag skjutsa till hockey och gå på skördemarknad. Det blev hosta, fika, pyssel i trädgården och lingonplockning istället. Mutade barnen med att vi skulle äta hämtpizza om de hjälpte till i skogen. Vet inte om jag tjänade så bra på det men det var mysigt. Fyra ynka liter hittade vi men barnen tyckte det var kul att vi tjänar pengar på att inte köpa lingonsylt. Röstningen till kyrkovalet föll tyvärr helt ur mitt huvud. Pinsamt, jag har alltid röstat varje gång jag fått. Det finns folk som dör för rösträtt. Jag ångrar mig...

Ah, inte mycket annat att göra än att lägga en underlig men ändå härlig helg till handlingarna. Kram på er

Somliga har DET

Det har väl kanske inte vi men vi har ett äkta Borttrollningsskåp a´la det som finns på Harry Potters Hogwarts. Vårt eminenta borttrollningsskåp är placerat i köket. Vi brukar kasta in hjordar med plastburkar med tillhörande lock i det. Sen stänger vi dörren. Nästa gång vi öppnar dörren är där bara udda burkar och helt konstiga lock som inte passar någonstans. Magiskt va...

Aha, få se nu, vad kan man göra med ett sånt skåp? Mmm, oanade användningsområden. Jag tror att vi ska börja använda skåpet till alla våra bra och ha saker som ligger och dräller överallt kanske kan det bli bra och ha saker som vi behöver där. Uddasockar och barnens pyssel riskerar också att stängas in bakom borttrollningsskåpets dörrar. Nu måste jag gå och knöla in prylar i borttrollningsskåpet. Undrar vad Lillebrors alla uppfinningar blir när borttrollningsskåpet fått sätta tänderna i dom? Spännande värre... Ha en trevlig helg Kram

En vecka utan mobil

och jag säger att det funkar. Visst rycker det i mobilarmen ibland. Jag tänker att jag ska ringa och kolla... skicka iväg ett mess... På ett sätt är det faktiskt bättre utan mobil. Man blir mer här och nu. När jag sitter på bussen kan jag inte göra annat än att sitta på bussen. Träna sig i att vänta lite, och alla andra får också träna sig på att vänta eller lösa sina problem själva. Jag kommer säkert att skaffa ny mobil vad det lider men inte nu. Intressant fenomen det där att mobilen också blir en stressfaktor. Att man känner sig naken när man inte har den med.

Och så har stora hostan drabbat oss. Vi sover sardinburk på nätterna. Vi var in med Lillasyster till akuten i förrgår natt. Jättehemskt. Och så tänkte man svininfluensa och blev jätteorolig (kanske borde man sluta läsa tidningar/ se TV också). Det var krupphosta förstås. Lillasyster var helt Bricanyltoppad när hon kom hem och låg och pladdrade i flera timmar om att både hon och pappa fått present på sjukhuset. Hon fick en glittrig sköldpadda. Pappa fick Molipect i ett rör. -Men Lillasyster, det är din medicin... -Nej, det är pappas, jag har redan fått MASSVIS med medicin!

Här är en härlig artikel om Anna Anka (är inte det namnet ett skämt?) och hemmafruidealet, heja Nalin. Nu tänker jag lägga mig brevid Lillasyster och se på Lilla Sjöjungfrun (som iofs är korkaad men vi lever inte så i stökriket). Vila upp mig och mysa med Lillasyster som är småfebrig och hostig är nog det vettigaste jag kan göra idag. Bara vara. Här och nu. Hoppas att ni får en riktigt mysig kväll i höstmörkret.

Osynkade med resten av världen!

Hela världen håller andan och väntar på svinflunsan. Handspritar sig och har sig. Funderar och funderar. Kaosfamiljen är som vanligt inte med i matchen. Igår kom Storebror hem från träningen och KRÄKTES. Vi trodde knappt våra öron och blev nästan tvungna att kolla på eländet innan vi trodde honom. Alltså, Hallå, Storebror vad GÖR du?

Och efter saneringen och ompysslandet blir det som vanligt. Kaosmodern är i stort sett nykterist eftersom hon inte gillar de flesta alkoholhaltiga drycker och absolut inte kan tänka sig något värre än att vakna i sin familj med "ont i håret" eller ren baksmälla. Men när vi plockar fram hinkarna går Kaosmodern till skåpet och lyfter ner mors dricka (turkisk peppar) att skölja ner vitpepparn med. Ska vi vara helt traditionsenliga bör också Mannen stå i tvättstugan och sjunga "Amors pilar föll som regn, över en smal madrass, vi hade ingen säääng. Nu har vi dubbelsäng men ingen TIIID att ligga kvar..."

Nu måste jag tjata lite på Lillebror så att han gör sitt livs första läxa. Ännu ett tecken på att vi är osynkade, borde man inte tycka att det är fränt med läxa när man går förskoleklass? Ha en trevlig kväll

Om att mötas

Funderar lite på det där med umgås. Vi har himla trevliga vänner men det är verkligen inte ofta man hinner träffas. I sommar har vi knappt hunnit träffa någon förrutom oss själva och lite släkt. Klart man kan boka in träffar men det kan vara lite vanskligt att veta i förväg i vilket skick vi är. Ni vet att hela familjen har medvind, sol i ryggen, är utvilade, friska osv osv. Eftersom de flesta av våra vänner också har barn så är det rätt många variabler...

Vi får väl hoppas att våra vänner har överseende med oss för att vi inte alltid är så sociala. Ibland, om läget är gynnsamt kan man ändå få till det. Riktiga möten, stunder som ger något och som man kan lära sig något av och bära med sig... Att verkligen få mötas med en annan människa är en ynnest. Mötte en kvinna som har fyra utflyttade barn för ett tag sedan. Hennes budskap var ungefär att var sak har sin tid. Hur tänker ni när det gäller umgås/ vänskap och småbarn?

Nu tänker jag dricka te med Mannen i mitt liv... Kram på er

I balans igen

Kände mig lite lätt missnöjd igår när jag racklat bort mobileländet. Sen läste jag lite ur Musafa Cans bok Tätt intill dagarna, berättelsen om min mor. Då kändes livet vips pips alldeles underbart igen. Jag har förlorat en mobiltelefon, Mustafa Cans mor har förlorat 7 av sina 15 BARN.

Och idag gick jag in på Bloggen och fick se era kommentarer och blev jätteglad. Underbara ni. Eftersom det av naturliga anledningar inte kommer att bli så mycket Kaoskort här på ett tag kan jag tipsa er som är med i Facebook om att gå med i gruppen family living- the true story. Där finns det Kaosbilder och Kaoskompisar. Ni kan se ett smakprov här. Hoppas ni får en fin helg och hamnar ni i en svacka, tänk på Mustafa Cans mamma...