Bättre att vara 42 än 13 år...

Cyklade till jobbet igår och sen försvann cykeln. Fina gamla Bettan borta, stulen. Vi som har haft så kul... Hon som tagit mig över stock och sten i 13 år. Aldrig svikit, gått otroligt många mil. Ensamma upptäcktsfärder och cykelfrukostar. Tagit mig till träningar, jobb och vänenr. Fraktat hem oerhörda mängder mat från affären och allsköns andra bra och ha saker.
Har dragit runt på stan och spanat. Inte ett spår. Trettonårstjejerna som var med var mycket upprörda, fast det är ju såna damer nästan jämnt. De var 3 mot 1 när det gällde klackskor, hetsen var stor och argumenten höll. Först sprang jag ifrån dom men en stund senare gav jag leende med mig. Klart att det ska finnas någon fördel med att bli tonåring, om nu högklackade skor någonsin kan vara en fördel. Och självklart ska man få vinna diskussioner ibland.

Angående cykeln är det förstås irriterande. Någon annan cyklar runt på min favvo-cykel. Någon som kanske inte ens är snäll med den. Ve den i så fall. Bettan förtjänar ett gott nytt hem om nu inte jag ska ha henne. Men som jag konstaterade till Storasyster och hennes kompisar. Anledningen till att jag ändå inte är så upprörd är att jag är just 42 år. Jag tycker verkligen om min cykel men i min ålder vet jag att det finns viktigare saker. Jag har vänner som har sjuka barn och vänner som inte längre lever. Livet är så mycket större än en försvunnen cykel. Kanske var det någon annan som behövde henne. Kanske tyckte hon att det var dags att bege sig (smygtittade jag inte på en ny en gång ifjol?).

Att livet får verkliga perspektiv är anledningen till att det är mycket bättre att vara 42 än 13. När jag kom hem hade en vän skrivit på facebook om att hennes fina svärmor gick bort igår kväll. Nuet är det enda vi har, låt oss njuta av det ända tills vi, någon annan eller en cykel ska vidare. Kärlek till er alla :-)

En värld full av liv...

Det värsta och det häftigaste med att vara en stor familj är att det plötsligt bara händer saker, lite hela tiden och ibland massor samtidigt. I morse stod jag ock fixade helgfrukost. Lugnt och skönt. Vilken strålande morgon.

Storasyster gnolar och dansar runt lite. Jag tappar ett ägg på golvet när telefonen ringer. Mannen är nere och möblerar om i tvättstugan (eftersom det går att torka nu kan vi ha det praktiskt igen). Plötsligt kommer Lillebror in och skaffar sig äggfot. Lillasyster hittar äntligen sitt scoop. Jag vevar runt i gröten. Lillebror hoppar runt på ett ben, Lillasyster springer efter med en "mick" och kräver intervju och vill helst hämta sitt DS för att kunna ta kort. Lillebror hoppar väldigt energiskt för att komma undan den intensiva paparazzin. Telefonen ringer igen. Mannen har kommit upp och diskar lite. Jag torkar ägg-lägg. Vi hamnar i diskussion om hur vi ska hantera ett fenomen. Avbryts av att det blir ett litet tumult då Lillebror och Lillasyster stör Storasysters telefonsamtal. Mannen får en kram av Lillasyster och jag hänvisar Lillebror till duschen. Storasyster slänger sig ner vid frukostbordet. Storebror kommer upp och börjar retas lite och peta på oss allihop. Vi lever i en värld full av liv!

Och tror ni inte på rackarn att jag börjar misstänka att vi är förföljda. Kolla bara vad som låg och glodde på oss i vårt skåp när vi hade badat klart på badhuset igår. Ett PYSSELÖGA! Vi har ju ett gammalt trauma då Lillebror stoppade in ett pysselöga i örat (tänkte länka men min gamla Kaosblogg på vi föräldrar verkar borttagen, spela roll, ni får tänka er det :-)).


En fördelarna med att ha större barn är dagar som denna. När Lillebror var liten var denna dag en plåga. Inte kul alls när han vaknade fem och man fick ställa tillbaka klockan till FYRA. I själva verket ställde vi alltid om klockan på eftermiddagen, allt annat kändes så hopplöst... Idag när Storebror inte ätit klart förrän 11 kunde vi ställa tillbaka till 10 och tycka att det är ok ;-)Ha en trevlig söndag

Mitt i levande livet...

Det är skor överallt och drivor med skolväskor och cykelhjälmar. Det bråkas och stökas, retas och kramas, skrattas och tjuvnyps, tjatas och sjungs, visslas och surras, diskuteras och ordvitsas i alla hörn av huset. Jag känner hur jag står mitt i det allra mest levande liv och känner hur det spritter. Småbarnstiden har sin tjusning men det har det här som kommer efter också. Barnen hoppar runt och hittar på saker. Kommer hem med nya tankar och uttryck. Sliter hem helt nya fenomen till hushållet... Lana? Går det att äta och hur länge? Vi pratar rasism, homosexualitet, Beyblade och Eurovision song contest i en salig röra. Kanske är det med livet som med trädgårdar. De är mest njutbara om man låter saker dyka upp lite som de vill.

Jag kan inte påminna mig om att jag satt dessa lökar och framförallt inte där. Ifjol var det en, nu är de fler :-). Vackra i alla fall. Nu, mot en sammankomst med ännu fler barn med syfte att fira livet. Ha en trevlig helg alla fina!

Full kontroll?

Ibland blir jag lite avundsjuk på alla som verkar ha så där björnkoll men idag är inte en sån dag. Visst, jag blir helt galen på mig själv när allt kör ihop sig men samtidigt blir jag extremt lycklig över till synes små saker andra gånger. Jag förväntar mig inte att allt ska funka och när det inte gör det kan det roa någon annan. Det blir rätt bra historier som till och med jag kan skratta åt, efteråt. Och perspektiv... idag har jag till exempel njutit av mina ny-återfunna skor och flinande vinkat lite åt den fulltankade bilen. Hade jag varit en sån där full-koll mamma hade jag säkert inte alls insett storheten med vinterskorna och en nytankad bil utan ägnat resten av dagen åt att städa eller något annat "nyttigt".

Men jag säger nej nej, det är inte min grej... Jag skippade glatt alla måsten och gjorde rest-restaurang till middag (man får en meny som man får beställa ifrån, ibland tar det slut förstås men de flesta brukar bli nöjda). På morgonen skickade jag iväg barnen till skolan och sen sov jag en stund till för det tyckte jag att jag behövde. Efter det gick Lillasyster och jag längdskidor i allt det vackra. Vi åkte runt länge, pratade och skojade. I slutet hann vi bara 10 meter innan vi blev tvungna att vila oss lite. Sen tog Lillebror och jag sparken till affären. Vi kan verkligen ha trevligt, både på vägen dit, i affären och på väg därifrån när vi handlar mat. Framförallt tar vi det väldigt lugnt. Jag tror att de duktiga kolltrollen har färre knasiga glassar-dagar... Såna här dagar som jag behöver för att må bra i längden...

Summan av det som är borta brukar vara konstant...

Jo, jag vet att vi brukar tappa bort saker, Kaosfamiljen i allmänhet, jag i synnerhet. Men nu har vi ändå tagit priset. Vi har tappat bort en hel VÄRLD!!!!

Lillebror, Lillasyster och jag har under en längre tid gjort en värld med hjälp av gammalt lakan, tygbitar och textillim (nej, tack, jag syr inte). Sist vi blev tvungna att göra något annat tog Mamman världen och la den på ett bra ställe. PÅ ETT BRA STÄLLE... Varför tänker man sig inte för. Räck upp en hand den som lagt bort något totalt på ett bra ställe!!!

Så, med jämna mellanrum går Lillebror, Lillasyster och jag runt i hela huset och söker vår värld. Det känns lite sorgligt men vilken fest vi ska ha när vi hittar den och då ska jag lägga den på ett riktigt dåligt ställe. Summan av allt som är borta brukar vara konstant så det gäller väl att vi tappar bort något annat, något som vi inte behöver lika mycket som vår värld...
Ha en trevlig kväll...

4 månader senare

Den är på väg in igen nu, toan. Idag är det fyra månader sedan vi upptäckte vattenskadan. Så man kan säga att vi liksom levt på undantag ett tag. Ni vet äh, det ger inget att vi gör det där eller det där än, snart kommer det hit hantverkare. Äh, det lönar sig inte att ... för snart river de golvet. Äh, det lönar sig inte... för snart blir det ju... osv osv

Jösses, vår bästa stök ursäkt håller på att försvinna och igår hade jag en smärre Kaoskris. Gick runt huset och såg bara jobb o jobb och åter JOBB. Hade samma känsla som Storasyster hade när hon var sex år och fick ett superduper utbrott -VARFÖR SKA JAG SPRINGA RUNT RUNT OCH FRAM OCH TILLBAKA OCH UPP OCH NER I HELA HUSET OCH ALDRIG FÅR JAG VARA LEDIG... Jag ville verkligen inte vara ett bittert offer men jag kunde bara inte hejda mig.

Idag känns det bättre. Jag skulle fortfarande kunna gå in i vilket rum som helst i hela huset och börja röja men det är ok. Jag väljer att inte göra det. Golvet vi valde i hallen är mer än vettigt ljust, allt syns, men det är också ok. Jag tänker inte att barnen ska titta på varandra som vuxna och säga mamma? Hade vi en sån? Hm, när du säger det så... menar du kanske kvinnan som stod i hallen och dammsög och skurade dagarna i ända? Mannen och jag skrattar åt att vi varit så korkade men bestämmer oss för att vi ändå är nöjda och att det ska vara lagom städat, inte fin-fint jämt där också...

Nu tänker jag gå ner i källaren och försöka avliva Foppatofflorna (de har fler liv än katter, studsar upp i hallen igen som gummibollar) och skrämma ner några urvuxna kläder i någon låda. Det måste vara dagens viktigaste, att se till att vi inte fryser så att vi kan fortsätta att vara friska och ha en värld full av liv. Stöket hör till... Kram på er Bloggvänner