Har dygnet för få timmar?

Varje fredag har Storasyster och jag haft fotbollsaktivitet under ett gäng veckor. Det gör att helgen blir väldigt kort och lång samtidigt. Kor för att jag på lördag morgon inte känner att jag varit hemma så mycket. Lång för att det vid samma tidpunkt känns som enormt länge sen det var fredag eftermiddag på jobbet.

Lördagarna är däremot fulla med vad-du-vill-tid. Tid för att åka skidor, läsa en bok, bada, åka skridskor eller bara skrota runt. Lillebror och krassliga Lillasyster gör en värld av textil-lim.

Vad du vill tid, smaka på den... Mm, när jag tänker på saken så har vi i i-länderna hur mycket sån tid som helst. Ingen tvingar mig till fotbollscuper på fredagskvällarna. Vi hade kunnat låta bli att anmäla oss eller lämnat WO. Tjoho, jag är där exakt för att Storasyster men också JAG vill det. Som vuxen i ett i-land har man, även om man ibland låtsas som motsatsen, massor med tid som man kan göra vad man vill med. Faktum är att man till mångt och mycket har ett vad-du-vill-liv. Du KAN faktiskt ägna din tid åt att åka som volontär någonstans, fixa markservice åt fullt friska 15 åringar, engagera dig i kvinnojouren, röda korset eller planera för nästa projekt hemma. Du kan också renovera köksluckorna med tejp, baka kladdkakor, jobba en hel himla massa för att kunna åka på häftig semeter, i smyg tävla med andra om vem som har nyttigast grejer i sin kundvagn, åka Vasaloppet, bjuda på fina middagar, åka på shoppingresor eller engagera sig i barnens sporter. Det enda är att man inte kan göra allt och därför behöver man tänka över vad man ska göra med sin vad-jag-vill-tid.

Kanske är det därför i-världen ibland går lite vilse när det gäller vad som verkligen är viktigt. Man springer runt och låtsas som om en massa obetydliga saker är "överlevnadsmåsten". I stora delar av U-länderna har de inte tid med annat än att skaffa tak över huvudet, mat på bordet och roa sig. Jag har lika mycket tid som dom, dygnet har itne för få timmar, vi behöver bara ta ansvar för våra prioriteringar. Så, dagens känsla är tacksamhet över att jag har så mycket kärlek och vad-jag-vill-tid i livet och så många att skratta med. Hoppas att ni också har det...

Hit med lite vanlighet...

Jodå, nu smäller det snart. Kaosfamiljen kommer att ta ett stort steg mot vanligheten. Inte så att vi ska sluta ha trivselhögar, städa mer eller göra oss av med något barn eller så, nä, men sedan -02 har Mannen jobbat oregelbundna tider, gått på schema. Det har varit naturligt, så som det har varit bara men det har varit rätt slitigt. Det börjar jag tänka på nu, nu när han ska börja på ett annat jobb, ett jobb som bara är på dagtid. Jag upptäcker att jag firar lite i smyg. Tänker, ojsan, nu jobbar han visst sista natten. Nä, men hallå, nu behöver vi inte fundera på nytt dagis och fritidsschema alls. Samma struktur varenda vecka... Två vuxna till de fyra barnen varje kväll och helg (i stort sett)...

Och folk runt omkring säger men oj, vad bra, nu när barnen börjar med aktiviteter och så... Jag förstår hur de tänker men ändå blir jag nästan full i skratt. Nu går alla barnen att prata med och förstår ordet vänta. Bland annat kan man numera gå på toa utan att försöka hindra någon från att uträtta underverk med toaborsten. Jag tror på fullt allvar att ingen tid i mitt liv någonsin kommer att kunna mäta sig med hösten -05. Lillasyster var bebis, Lillebror var två, Storasyster var fem och Storebror var sju. Storsängen var smockfull med folk varje natt. När barnen är obevakade nu händer det att de lägger okokta makaroner under toaringen eller kladdar lite tandkräm på något handtag. Det händer att dom ryker ihop eller smygäter en glass typ. Hösten -05 ramlade någon ner från ett bord, stoppade viktiga saker i toan, klättrade upp i cykelsadeln, hällde ut mjölk i hela kylskåpet eller pillade in något i någon kontakt så fort man släppte dom med blicken. Och för att inte tala om så ofta någon kräktes... Ständig vaksamhet dygnet runt...

Eller vintern -06 när Storebror spelade hockey men inte kunde knyta skridskorna själv och trunken, de fyra barnen och jag skulle upp till hockeyrinken... När jag tänker tillbaka är barnhopen rena semestern nu ;-). Ikväll när Mannen jobbade började jag brottas och snacka livet och tingen med Storebror. När man är man är själv innebär en sådan sak att hela nattningsproceduren fördröjs men numera riskerar åtminstone ingen att få men för livet. En vuxen och fyra barn är underbemmanning, två vuxna är 100% bättre. Inte konstigt att man firar... Månggifte hade ju förstås varit ett alternativ men det känns rätt jobbigt. Det är nog svårt att samsas när man är två... och kanske framförallt två som ska hålla på och träffas varenda kväll. Jobba dagtid 75% båda två. Dagis och fritids tre dagar i veckan... Vi får se hur det blir men det känns bra, hit med lite vanlighet. Däremot tror jag varken det är aktuellt att skaffa volvo eller hund än, vi tar en sak i taget. Sköt om er

Konsert på impuls och nattbakning

Ikväll smet jag iväg med en annan mamma på konsert. Livemusik... Mmm... att bara vara i mörkret, applådera och skratta. Det började halv åtta och jag fick tag på kompis tio över sju. Annars hade jag stuckit iväg själv...

Och kanske är det tur att man tillåter sig att ha lata dagar eftersom det är för få timmar på en del andra dagar. I själva verket finns det alltid minst en miljon saker att göra... Ikväll har Mannen och jag just avslutat vår nattbakning. Lite konstigt är det förstås att vi mest bakar till hockey-fikan. Och då är det inte konstigt att vi bakar på kvällen. Om vi skulle baka på eftermiddagen skulle barnen (läs gräshopporna) med kompisar anfalla direkt och då skulle det inte vara någon mängd kakor till hockeypubliken längre.

Den mesta bakningen som barnen är med om är med mormor eller farmor men det unnar jag både barnen och mormor/ farmor. Det är en ynnest att ha mor/farföräldrar och det måste inte alltid vara föräldrarna som gör allt. Om jag någon gång blir mormor/farmor så tänker jag också vara snäll jämt, bjuda på godis ofta och så tänker jag baka massor. Så fort barnen blir gnälliga eller behöver fostras lämnar jag tillbaka dom, det ska vara ett privilegium att vara far/ morförälder... Ha en trevlig helg Bloggvänner