Tjatfrihet och Manana Manana...

Idag skulle vi åka direkt efter frukost, vi kom iväg lite efter två... Eftersom jag är ledig i veckan och inte var i någon som helst tidspress såg jag till att njuta av tiden som väntandes i stället för att bry mig allt för hårt. Likadant för någon morgon sedan, då konstaterade jag att stora barn inte behöver sin mamma så där skriande på morgonen så jag tog en låång cykeltur istället för att tjata om kliva upp och frukost... Ikväll, när jag hade gjort middag, ropade jag till familjen:
-Nu finns det mat, säg till när ni alla är samlade så att jag kan komma och göra er sällskap...

Försöker hålla mig lite Manana manana... Gröt till lunch/ frunch gör att vi alla kommer ikapp och förresten behöver man inte äta det heller om man inte vill. Det är inte jag som blir hungrig. Tjata så lite som möjligt... Sommarlovet är långt och det behöver inte måstas hela tiden. Tvärtom! När ska vi ta det lugnt om vi inte gör det nu? Tid för ingenting är klart underskattat. Det är ju nu som allt vi lärt oss och varit med om under året ska smältas... Det är nu vi ska komma ikapp oss lite. Göra några bokslut, fundera på riktningen och ta fart inför nästa år... Lugnt och skönt och världen blommar så här vackert.

Mitt i mitt bara varande så kommer ofta tankar, diskussioner och klokheter till mig på olika sätt. Helt underbart. Bland annat har jag diskuterat/ funderat på huggormar, Rot och Rut, den stora/ lilla odödligheten, kärlek, könsroller, konstanta personlighetsdrag, hur man ska göra för att inte vara så rädd om barnen så att man inte vågar låta dom leva, relationsoskicklighet, tvångsgifte, hamsterbeteende och att gnälliga personer kan vara rätt roliga om man inte är allt för nära släkt med dom... Säkert blir det en och annan blogg om något av detta, men inte än, Manana manana... Snart behöver man klättersele för att ta sig in i Kaoshallen, samma sak där. Det blir tid för det när andan faller på...

Tjatförbud med fusk...

Igår kväll bestämde jag mig. Det skulle inte bli en likadan dag till (eftersom den var både ineffektiv och allt annat än konstruktiv). Jag la tjatförbud på mig själv helt enkelt. Det är inte jag som ska bo i dom där rummen. Sen måste jag erkänna att jag fuskade lite för att lyckas hålla det. Jag åkte hemifrån med Lillasyster. Lämnade de tre större hemma. De klarar sig ypperligt utan en mor som tjatar sönder dom. Och tror ni på rackarn inte att Storasyster och Lillebror gjort var sitt litet ryck under denna tjatfria dag. Faktum är att jag tror att det inte är tack vare gårdagens tjat utan trots gårdagen. Jag har inte blandat in mig i ett enda bråk heller... Tjoho!

Ok, jag är personligt ansvarig för vad jag tar mig till. Faktum är att jag KAN välja att viga mitt liv åt att skapa ordning i Kaosfamiljen så att jag aldrig mer får känslan av dödsstjärnans soprum. Risken är bara att jag kommer att bli bitter eftersom Kaosfamiljen är Kaosfamiljen och inte låter sig ändras med skrik och tjat. Att erhålla ständig ordning skulle också ge mig alla möjligheter till att bli olycklig eftersom det är ett Sisyfosarbete som aldrig tar slut. Intressant också hur jag tycker att jag borde kunna kräva att alla i lilla familjen ska ställa sig i givakt i exakt samma ögonblick som jag tycker att det är dags för röjning.

Nå, igår kväll hade vi ett litet rådslag och resonerade om hösten i allmänhet och städning i synnerhet. Konstruktivt. Kan bli riktigt bra. Om jag bara tänker mig för och inte går igång och tjatar för faktum är att det bästa sättet att få något att ta en miljon år i Kaosfamiljen är att börja tjata om det. Alla i Stökriket är mer eller mindre allergiska mot tjat. Varenda år är det gnissel i maskineriet när vi ska "komma igång". Om jag inte vore mej så vore jag avundsjuk. Jag är Drottningen i Stökriket and I´m proud of it... Kram på er Bloggvänner

Hem ljuva hem

Hemma igen och det känns riktigt bra. Resan har varit alldeles underbar men det är alltid något speciellt med att komma hem igen. Längtan och saknad är inte så dumt ibland. Inte att vara för sig själv och vara lite oansvarig heller.

Och på tal om ansvar så har jag satt tänderna i Jesper Juuls bok, ditt kompetenta barn igen. Den tål alltid en omläsning och man får nya ideér. Juul pratar om ansvar och skiljer på det sociala ansvaret och det personliga ansvaret. Det sociala ansvaret är det ansvar vi har för varandra i familjen, gruppen, världen. Det personliga ansvaret är det ansvar vi har för vårt eget liv- vår fysiska, psykiska och andliga hälsa och utveckling. Jesper Juul hävdar alldeles bestämt att vi alla har personligt ansvar. Han skriver att kanske två av hundra av vuxna tar ansvar för sitt liv och sin integritet (!). Vidare säger han att en stor del av konflikterna mellan barn och vuxna eller mellan vuxna beror på att parterna inte kan (eller vill) ta personligt ansvar för sig själva utan istället ger varandra skulden.

Intressant tanke men samtidigt, shit vad taskigt. Jag känner själv hur jag vill vråla det är ditt fel till någon samtidigt som jag tänker att karln har rätt. Oftast blir det mindre trassel när "problemet" hamnar hos den som på riktigt kan göra något åt det (istället för den som tjatar, bönar, mutar, hotar osv osv). Och detta oavsett om det gäller en vantvägrande tre-åring, en 8 åring med totalt städsammansbrott, en 13 åring som glömmer gympa-grejorna eller en 40-åring som trycker i sig godis. Ok, jag är väl personligen ansvarig då. Nu har jag tänkt diskutera logistik över en tekopp med Mannen. Vad tänker ni om personligt ansvar? Karamellskålen här kommer jag ;-). Ha en trevlig kväll

Gnäll-funktion

Storebror är lite krasslig. 38° sådär lagom inte frisk men inte jättesjuk heller. Storebror har dötråkigt och har legat på soffan i två dagar. Imorgon tänker han nog strunta i att prova febern för han vill inte bli ihjältråkad. 12 år och ensam hemma en stor del av dagen. TV...

När vi andra kommer hem från jobb, skola och dagis är han väldigt understimulerad. Försöker få igång oss genom att retas, tjata och gnälla... Stackars stackars han och oj vad han har tråkigt och är inte Storasyster rätt ful och dum och Lillebror, ska han verkligen få och varför vill Lillasyster ha smöret? Lyckas förstås och alla blir galna på honom... Å då börjar han ju gnälla igen... Men åh, och varför och Åh...

Och då tänker jag på en diskussion vi hade på jobbet idag. Gnällets funktion. Ibland behöver man bara gnälla helt enkelt. Tycka synd om sig och tänka att man är oskyldig till att allsköns elände ramlar i huvudet på en... Jag tror att det är nyttigt att höra sig själv vara onyanserad, fånig och futtig. Det är först då man kan "komma på sig" och vända.

Tricket är att man helst bör gnälla till rätt person. Någon som bara lyssnar och inte kommer med tusen råd. Någon som inte är i samma situation så att man drar ner varandra (kräks man på någon i samma livboj börjar ju bara båda lukta illa). Och samma med att vara ledsen. Måste vara ledsen ibland, man får inte alltid som man vill och livet blir rätt sällan som man tänker. Jag tror att det är viktigt att "träna" på negativa känslor som liten så att man som vuxen kan hantera dom. Undrar hur det blir om jag bara bejakar det och tänker att gnäll är bra, gråt är bra, bråk är bra, tjat är bra och ret är bra. Kanske ska pröva det imorgon. Kram på er

Bekännelse från kvällens gestapo

Andan återhämtad och jag är tillbaka med ny energi. En massa Bloggar finns i huvudet och så kom det en och trängde sig... Ärligt talat, ibland vill man bara tjata. Eller vill och vill. Man vill sluta men man kan inte. Man tjatar fastän man vet att det är lönlöst. Ikväll har jag just genomlidit en given tjatsituation. Mannen var på möte och barnen skulle i säng.

Kvällsfika, detta djävulens påfund (jo, jag vet att detta inte ens kvalar in till att vara ett i-lands problem, men ändå). Kvällsfikan hemma hos Kaosfamiljen är allt annat än fredliga och lugna tillställningar. 365 dagar per år vankas kvällsfika, för utan kvällsfika kan det tydligen inte bli kväll och detta oavsett om man nyss svalt sista tuggan av middagen. Barnen har kanske varit på olika ställen under dagen och tröttat ut sig. Trött Kaosfamilj samlas vid kylskåpet /skafferiet. Påminner lite om när stressad Kaosfamilj samlas i microskopisk hall.

Vid kylskåpet stångas man och retas. Sen sätter man sig ner och börjar bre mackorna extremt sakta/ säger något dumt /springer runt och sjunger/ petar på någon med foten osv osv. Alltid är det någon som blir galen och alltid är det någon som bara ska springa och kolla en sak... Efter en stunds kivande kanske något ljushuvud börjar berätta roliga historier. Detta innebär undantagslöst att flera stycken ramlar av stolarna av skratt och noll personer får i sig sitt kvällsfika. Möjligtvis har någon också passerat fnitterstadiet och antagit en lätt gnällaktig ton som allsköns olika klagomål framförs på. Mitt i allt detta står Kaosföräldrarna och sliter sitt hår. Pekar med hela handen och tjatar, försöker ordna och fixa, kastar sig som blöta yllefiltar över eventuella konflikthärdar, hotar och lirkar ända fram till sängarna... Ikväll fick jag nog och körde ut barnen från köket innan de var klara.

Imorgon tror jag att vi ska ta barnen till hjälp för att vi kan lösa våra kvällsfikan aningens bättre. De brukar ha fina idéer. Helt bra är det nog svårt att få det med trött Kaosfamilj som ska kvällsfika. Perfektionism tror jag inte på, snarare snäpphöjning. Som vanligt är barnen helt bedårande när de ligger i sina sängar, jag är en rik kvinna.
Hoppas att ni har en trevlig kväll Kram från Kvällens gestapo

KAOS-OS?

Nu är det feng shui i Stökrikets hall. Det finns ingenting, inte ens golv. Stort hål i golvet. Hålet i golvet i källaren har de gjutit igen. Vattenskadan håller på att åtgärdas och rören ska bytas i ungefär hela huset. Suck... Stökrikets hela hall har flyttat in i vardagsrummet (gissa om det blev mindre stökigt?). Sågspån och grus överallt i hela huset. Idag har jag verkligen försökt hålla mig hemifrån, även om det varit min lediga dag.

Det som känns riktigt bra är att det inte var vi själva som satt och fånglodde på varandra och sa -Åh, kan vi inte fixa till lite i hallen... Då skulle jag nämligen aldrig sluta vara bitter över mig själv. Nu är det vattenskadan som gjorde det och det känns mer ok. Mer ok att livet smiskar till en lite än om det hade varit jag själv som med öppna ögon gick in i byggstöket.

Jag tänker försöka påminna mig själv i fortsättningen om hur mycket jag hatar att bo på en byggarbetsplats. Mannen försöker plugga mitt i allt detta... Så, eh, vi kan väl tillstå att vi båda är lite less... Byggstök är inte något som precis gör kungen och drottningen i stökriket saliga. Tvärtom blir vi trötta och lättstötta, tjatiga och gnatiga, bråkiga och tråkiga, gnälliga och skälliga osv osv. Vad lätt det var att rimma till då... Kanske kan vi arrangera KAOS-OS (släkt med hemma VM ). Hopp över hål i hallen med vällingflaska, grussparkning ( först till 10 kilo), spånskivedans och sågspånsmaraton. Den som gör minst avtryck i nygjutna betongolvet och först hittar sin jacka i den gigantiska jackhögen kommer till finalen. Lyckas man sen lokalisera två likadana skor, två tandborstar och en nagelsax kan man vara säker på medalj. Kanske kan vi göra affär av det här och sälja biljetter. Kom och köp, parkettplats till KAOS-OS, se Kaosfamiljen springa 20 meter avloppsrör... Tror ni vi får ihop till åtminstone en fläskig godispåse av intäkterna?

Äntligen fattar man felet...

När det är semester kan man lätt få en överdos av vissa ord. Först, sist, mest, minst, störst och flest tillhör dom orden. Men vänta nu... Det här påminner mig om något. Alldeles väldigt mycket påmind blir jag, om ett barnprogram som gick när jag var liten. Ett barnprogram som jag tycker att det är jätteroligt att barnen tittar på.

Det är Magnus, Brasse och Evas fel att det låter mest, minst, fler, först och störst här hemma från morgon till kväll. Och så tror man att detta är oskyldigt och går över, icke. Vår totalförstörda generation som indoktrinerats med fem-myror mätar och tävlar även som vuxna i allt möjligt och omöjligt. Anar en konspiration. Kan det vara så att fem myror tidigt sponsrades från byggföretag, bilfirmor, kläddesigners och bebisprylskedjor. Allt för att tjäna pengar på att vi försöker bräcka varandra. Jag håller just nu på att forska i möjligheterna att dra eländet inför rätta och kräva ett totalförbud. See you in court fem-myror...