Lillebror steker potatis

Våra barn har varit rätt puckade i sexårsåldern och Lillebror följer det mönstret väldigt bra. Han ramlar överallt, kladdar och bryter ihop. Har riktigt rekorderliga raseriutbrott över saker som mest gör en förvånad...

Men precis som våra andra sexåringar är han också alldeles underbar mellan varven. Idag erbjöd han sig att hjälpa till med maten. Han skalade potatisar, skar och stekte, helt själv för första gången... Vi lyssnade på hans musik och dukade fint. Massa ljus igen... Och akta er så stolt han var. Det fanns inte en som missade att det var han som bjöd på världens godaste potatis... Jag tror han växte en decimeter...

Lilla tonåren brukar proffsen kalla sexårsåldern. Är det så kan det tänkas att vi klarar det, till och med fyra gånger. Så länge det finns stjärnstunder så kan det funka... Sov gott på er Kram

Ett speciellt dygn...

Innan vi åkte höll vi som vanligt på att bli galna. Den här gången var det vår sexåring som promenerade oss på nerverna. Han låg i hallen eller på köksgolvet och sjöng "skumtomtar är vi allihopa allihopa allihopa" i ungefär två timmar. Vi packade och han sjöng... Och så hade vi en sammandrabbning, lite paus och så började han sjunga igen. Det enda han sa att han ville med sin sång var att tåget skulle gå tidigare... Aghhh... Syskonens lösning på problemet var att de tyckte att de skulle reta honom /spöa honom till tystnad (och vips hade man börjat bråka med dom också). En lång stund var jag helt övertygad om att vi nästa gång vi åker någonstans kommer att spara pengar så att vi kan boka var sin helikopter... Mannen var mer inne på snålvarianten Silvertejp...

Väl på tåget fick vi med oss en fripassagerare. En tjej som hade plats i vår kupé fast dagen efter... Lite lätt skönt när vi utrett att hon var fel och inte vi. En sexpersoners familj stuvar man liksom inte bara in någonstans... Vi erbjöd henne att hänga med oss och att vi kunde knöla ihop oss men sen fixade konduktören en plats åt henne i en annan kupé. Det blev riktigt bra, säkert både för henne och oss. Även om hon var kvällens happening i vår kupé så var det skönt med egen säng.

Så varm i hjärtat man blir av att se sin morgonrufsiga familj titta fram på morgonen... Och att vi alla tar hand om varandra, busar, skojar och hjälps åt. Den enda missen vi gjorde var att ta X-2000 (påminn oss gärna om att det kan framkalla åksjuka). Det är riktigt häftigt att vara del i en hel flock... Visst, jag är drottning i Stökriket, Kaosmodern, men Kärleken till Mannen och barnen är konstant. Bra för att man har Kaos ibland och inom vissa områden gäller det inte alltid och alla områden... Kram på er Bloggvänner

Kalabalik-pik

Kaos är typ charmigt. Nu har vi uppgraderat oss och förhoppningsvis nått kalabalik-piken. Jag har stridit med Lillebror i 45 min om en sån självklar sak som att man går och kvällspinkar, tvättar händerna, borstar tänderna, tar på sig nattkläderna och sedan går man och lägger sig. 45 minuter på ett enda barn och det tog ännu längre tid innan han gav sig. Låg i sin säng och tittade på mig med ögon smala som springor och funderade på vad han skulle ta sig till härnäst. Hade jag inte vetat att detta är århundradets mammagris hade jag på fullt allvar trott att han alltid har hatat mig.

Sen har jag tre andra barn och en sjuuuuk man. Ett jobb som är spännande på gränsen till skräck, en låst cykel med borttappad nyckel och ett gäng räkningar som borde postas. Å så den rörande röran förstås...En miljon saker som borde göras men borden är inte måsten. Nu tänker jag, ja vad tänker jag göra? Inget vettigt i alla fall...

MAMMA SKA...

OM DU INTE ÖSER UPP MAT ÅT MIG SKA JAG KASTA NER MJÖLKPAKETET I GRYTAN MED STROGANOFF FÖR JAG VILL INTE ÖSA UPP MAT ÅT MIG. SEN TÄNKER JAG KASTA ALLA TALLRIKARNA PÅ GOLVET..

Och där gick startskottet till en Mega konflikt med Lillebror. Han är principfast till tusen och snart sexåring. Han har tex nyss bestämt att han inte ska gå i trappor mer eftersom han ramlar så ofta. Tur för honom att han bor på entré våningen. Synd bara att vi har X-boxen i källaren men det är han tydligen beredd att ta. Han har helt enkelt slutat gå i trappor.

Jag kan förstås bara uttala mig om våra sexåringar men de har varit snäppet mer än speciella. Förhandlingar, hot och oförklarliga sammanbrott har föräldraparet bara fått tugga i sig på löpande band. Saker och ting som varit självklart i flera år har plötsligt blivit omöjligt eller tvärt om. Eller vad sägs om en unge som på fullaste allvar kommer hem och deklarerar att han/hon SKA äta godis till middag. Våra sexåringar har varit allt annat än nöjda när de varit på den bogen men inga har varit lika gulliga efteråt, när man visat “vart skåpet ska stå”.

Fortsättningen på vår fight blev att jag vägrade. Sa att -Lillebror, gör dig inte olycklig. Jag tycker hemskt mycket om dig men jag tänker INTE ösa upp mat åt dig. Jag öser inte upp mat åt barn som kan och dessutom funkar inte hot på mig. Du kan bli hur arg du vill, det enda som kommer att hända är att jag kommer att bli arg och du kommer att bli olycklig. Efter vad som kändes som hundra försök att gå runt problemet från Lillebrors sida (jag SKA ha en annan gaffel, -Gå och byt då, om jag ska så MÅSTE du... -NEJ, om jag äter så SKA jag få..-.NEJ). -Lillebror, det är DU som är hungrig, jag har redan ätit...

Efter striden var klar satt den lille söte bokmärkesängeln i mitt knä halva kvällen, alldeles underbart mysig och kärleksfull.