Motsatsen till ljust, fräscht och minimalistiskt

blir det lätt när Kaosmodern roat sig en hel dag...

Tre starter i Lilla Vasaloppet såg jag. Ingen ville åka med mig men det är lugnt. Det är nämligen meningen att mammor SKA bli mer och mer nobbade eftersom det är en del av självständighetsprocessen. Kaosmodern gjorde som hon brukar göra när hon inte har några åkuppdrag. Backade upp de duktiga fröknarna. Strålade med ögonen till allt från krisande förskoleklassare till kämpande femmor. Klappade händerna, peppade och lyfte, skojade och ordnade. Lilla Vasaloppet äger och det gör även 25% föräldraledighet, efter en sån här dag är man som ny. 7:e Lilla Vasaloppet och det är fortfarande en fröjd, vilken glöd, vilka krascher och vilken dramatik.

Sen åkte jag ett eget varv i skogen. Vårvintern, årstiden då vi norrlänningar får lön för mörkret som vi hade innan snön kom. Hoppas att ni har det minst lika bra som jag. Nu är det dags att spöa Mannen i Wordfeud IRL dvs scrabble över en tekopp... Kram på er

Taskigt resultat och ändå godkänd?

Jo, det är mycket lättare att snacka om vad barn borde göra och inte när man har såna där knattar. Såna där som i och för sig skriker en hel del men man kan stuva in dom under armen. Jösses så enkelt det är att ha principer då... Idag har de stora varit lediga. Storasyster tyckte att frukosten var tråkig så hon stack till affären och handlade Risi Frutti till sig och Storebror. De åt Risi frutti och var sin kokosboll till frukost. Sen åt dom hela 0 lunch (eller kokosbollen var lunchen). Storasyster stack till badhuset i nästan 0 kläder också. Storebror har nog spelat en HEL del dator under dagen. När vi kom hem ikväll såg vi att Storasyster och hennes kompis haft kul i precis överallt, på ALLA husets tre våningar...

Och ändå gott folk så tycker jag inte att jag är en dålig mor. Jag kan och ska inte styra allt som händer ungarna. Det är inte jag som varken blir hungrig eller fryser. Visst tog vi ett och annat snack ikväll om lite olika saker men det blev nog egentligen mer kramar och lyssnande från min sida. Det mesta vet de redan, som de flesta unga människor. Egentligen blir jag lite provocerad när man säger att man ska lära ungdomar rätt och fel. Alla, från och med förskoleklass vet att man inte ska slåss, knycka saker och retas till exempel. Ungar vet vad man ska göra och inte, om de sen gör det är en annan sak (och det gäller oss vuxna också).

Nåja, tillbaka till Kaosfamiljen. Storebror bär man ingenstans numera och Storasyster är en hejjare på att käfta. Lite hormontemperament och dessutom svart och vitt tänkandet som hör ihop med att vara ung gör att Kaosfamljen går en spännande tid till mötes. Jag kan se att de närmaste åren kommer att tära på mina tjat och käftningsreflexer. Det kommer att bli en riktigt utmaning men antagligen kommer jag att vara mycket klokare när Lillasyster flyttat hemifrån.

Jösses vad jag önskar att jag kunnat säga till de där små-barn-små-bekymmer-tanterna och de där njut-när-de-är-små-tanterna när jag träffade dom på konsum att barn är fina i alla åldrar och att en kvart med ett äldre barn sällan är lika lång som en när man har en skrikande bebis. Ibland hade de där tanterna med sig äldre barn också, är inte det ohyfsat att prata om att bara bebisar är fina när man har en halvstoring??? Jag tycker att mina stora fortfarande är alldeles underbara (även om de inte direkt blir helt till sig av lycka över alla mina tilltag). Mitt uppdrag är mer och med att stå bredvid och prata lite om saker när tillfälle ges. Snart har jag lärt mina Stora allt jag kan och ska se på när de breder ut sina vingar. Allt är inte upp till mig (ibland får man också hålla tummarna litegrann), jag tycker att jag gör en godkänd insats. Det är en fröjd att vara människa...

Imorgon ska jag vara ledig eftersom det är Lilla Vasaloppet på skolan. Tre barn åker vid olika tider, jag brukar vara med och åka om det är någon som vill ha mig med :-). Vi får hoppas på sånt här väder. Vårvinterkram på er :-)

Ljust och fräscht live...

Mannen och jag skrattar än... Det var underbart.. Kommer showen Ljust och fräscht till en konsert-lokal hyfsat nära dig så tveka inte. Ta med dig någon eller gå dit själv. Smartast är att ta med sig den du bor med eftersom det handlar om boende, hem och vår fullständiga idioti i ämnet.

En soffa kan "vara vi", 65 sorters missnöjesmagasin (gud, varför har inte VI varsamt renoverat en skola i Sörmland med så där naturnära material och fått fram husets själ), att det ska vara så svårt att göra sig av med sopor och vikten av att skaffa sig en snyggare golvbrunn var bland annat ämnen som avhandlades. Kontentan är att vi fungerar som flugor. Vi vet en massa saker och förstår att det inte funkar, vi har till och med sett andra ofunka på det sättet. Men vi tänker att det inte gäller oss och så flyger vi in i rutan igen och igen och igen, tänkandes "om vi bara ... så kommer ....... och då blir vi lite lyckligare/ kärare/ snyggare/ populärare/ nöjdare". Intressant och rätt beklämmande att vår värld, som vi känner den, snurrar runt med stor hjälp av missnöje.

Ah, en sån där show kan inte beskrivas... Den måste upplevas... Finalen, då Henrik och Fredrik gjorde vad de verkligen hade kommit dit för var verkligen ljus och fräsch. Så, nu är Mannen och jag så ljusa och fräscha så vi måste ha solglasögon för att kunna titta på varandra ;-). Att sen sova på hotell, skrota runt lite och åka hem när man längtar hem är inte fel det heller. Underbara mamma och pappa som tog hand om barnen så att vi kunde ha denna upplevelse. Ett bra nätverk är verkligen guld värt!

Och plötsligt händer det...

Att man träffar en hel bunt kloka härliga människor och får till en massa stjärnstunder. Möten med människor där det börjar "spraka i huvudet på en". Samtal där det känns som om man pratat en eon av tid med varandra. När man möts hjärta mot hjärta och tänker på de lite större sakerna, långt ifrån tjafs om bagateller.

Gårdagen var en sån där magisk dag. Nya eller utvecklande nygamla tankar om livet dryftades med människor som tänkt till. Är vi som födda till att leva våra liv? Vad gör man när livet hakar upp sig och kan det göra det för vem som helst? Vi kom fram till att ibland behöver vi och våra medmänniskor lite hjälp när livet "laggar lite" och att lite "laggande" inte är hela världen. Även jobbiga saker blir erfarenheter. En av de riktigt stora fördelarna med att vara vuxen är att man kan välja- inte bara göra som man är van. Och så pratade vi en hel del om personlig utveckling och att det är riktigt skönt att bli äldre och klokare. Känslorna är nog desamma men perspektivet är annorlunda och då blir resultatet av det man gör så mycket bättre. Och pratade vi om den böjbara tiden. Känslan att länge man är här och nu ibland och inte bara är på väg framåt och unnar sig riktiga möten med människor går inte tiden så fort... Att utveckling går stegvis och att man behöver vila sig ibland.

Ah, ni hör. Hur mycket trådar som helst som behöver landa lite. Intressanta saker som man kan prata och fundera mycket på. Det bara sprakade i huvudet när jag kom hem igår, fylld av energi men just då inte så smart. Nu tekopp med Mannen. Imorgon åker vi och tittar på Mannens julklapp här. Skratt och allvar. Kan bli en del att prata om på hotellkvällen och bussen hem från grann-stan. I sovrummet har vi en sån här vägg, lyllost vi...
Ska bli skönt att komma iväg men riktigt härligt att komma hem också. Hoppas ni har en underbar helg. Faktum är att ni som läser Bloggen också ger mej en del stjärnstunder. Tack. Kärlek till er...

Schack matt...

Ibland blir jag helt paff över vad som kan hända när folks föreställningar om hur saker borde vara krockar med hur det blir.

Idag var det några som bråkade om SEMLOR på jobbet idag... Vuxna kvinnor... Full hysteri... kollegor emellan, om SEMLOR!!!

Lokala skidbacken skulle vara öppen ikväll, annons i tidningen och allt. Lillebror och jag for dit. Brukar vara mysigt att åka skidor och äta Semla sen... Men då funkade inte lyset så det blev inget. Folk var mycket upprörda. Som om den ideella föreningen lurat dit folk för att roa sig eller vad?

Kontroll, planering, kontroll och måste...

För några veckor sedan stod det i tidningen om vita arkivet. Visst, jag förstår tanken men det blir lite så där att kontrollera vad som händer till och med efter man dött. Äh, när jag dör får dom donera vad som helst och göra hur dom vill med allting. Jag kommer ändå garanterat inte att vara där.

Varför engagerar sig inte i politik, läkare utan gränser, världsfreden, svält, preventivmedelsfrågan eller bara erbjuder sig att hjälpa till och styra upp i föreningen som sköter lokala backen istället för att lägga extrem energi på småsaker?

Det är såna här dagar som jag tappar lite hoppet för mänskligheten, blir lite schack matt. Vad är det som gör att man väljer att tjafsa om Semlor? Varför blir det verkligen katastrof om man tar på sig pjäxor en gång för mycket eller om något annat inte blivit som planerat? Och varför i hela friden måste saker styras upp i minsta detalj till och med efter döden??? Vad tror ni?
Är inte livet större än så!!!

Gnällkram på er

Mirakel, politik som gått överstyr eller budskap med speciell budbärare?

Brukar ju försöka låta bli att oroa mig men efter gårdagens Melodifestival så tycker jag nog att skolpolitiken gått för långt. Ve dej Björklund, hur kunde du lägga ut sexualundervisningen på entreprenad? Undrar vilket budskap barnen uppfattade? Kvinnan är det första könet, och sen tittade han inte på någon annan, framförallt inte hon som sjöng åt honom =gav honom anledning att vara med i MELODI festivalen. Eller tror ni att barnen kommer ihåg det där om att vägra säden? Hoppas verkligen att denna nya pedagogik utvärderas ordentligt... Börjar nästan ana en politisk konspiration. Samma vecka som detta händer går KD ut och berättar att man är emot tvångssterilisering vid könsbyten. Kan det vara så att man redan då visste att man hade ett ess i rockärmen, på bästa sändningstid?
Klart det är lätt att skjuta en sådan budbärare som Ranelid eftersom han så uppenbart har ett sånt ego som överskuggar allt... Tyvärr, för naturligtvis behöver vi fundera, bejaka och leva kärleken i ännu större utsträckning än vi gör. Kärleken är ett stort mirakel. Det som får världen att snurra och människor att lyfta sig över sig själva. Budskapet är underbart men (har ingen bra översättning på detta) it´s important to not just talk the talk, we have to walk the walk to. Kärleken räddar oss undan ensamhet och mycket annat elände. Kärlek är det häftigaste en människa kan få vara med om och den förökar sig och blir större av att delas... Tänk bara när man fick sitt första barn och tänkte att aldrig kan jag älska någon lika mycket. När jag fick barn nummer fyra grät jag för första gången i mitt liv av glädje och älskade alla ännu mer... Så, istället för att hata Ranelid kan vi sprida kärlekens budskap...

Vad tror ni, är Mirakel en politisk komplott mellan KD och Björklund eller ett budskap med lite tokig budbärare ller är budbäraren möjligtvis rätt eftersom låten just nu diskuteras överallt? Njut av varandra, mys, sträck ut en hand till någon annan. Nu hjälps vi åt att sprida kärlek omkring oss. Kram på er alla

Misslyckad röjning och den farliga världen...

Jag har varit ledig hela dagen och ändå ser det bra mycket värre ut nu än det gjorde på bilden. Mannen kommer hem och skrattar och pussar mig på pannan. Säger att det kommer att ta tid och att det nog blir bra till slut. Underbara han, klart han har rätt... Det ordnar sig (men nej, laddarkabeln till kameran är fortfarande borta).

Och så har det varit någon i kommunen som erbjudit ett barn skjuts. Och vuxenvärlden goes Sean banan, blir precis vettlösa. Pratar om att slå ihjäl gärningsmannen, att barnen aldrig mer ska få gå ut själva osv osv. Hm, finns mycket att fundera på där. Ska vi verkligen föra över alla våra rädslor för okända människor bara så där? Behöver världen verkligen fler rädda människor? Blir man gärningsman för att man pratat med ett barn?

De som oftast blir nerslagna är killar i 20 årsåldern av andra killar i 20 årsåldern. För tjejernas del så är det allra troligast att om hon blir slagen eller utsatt för något så är det hemma, av någon hon känner, troligtvis hennes pojkvän eller make. Vi uppmuntrar ändå tjejer att gifta sig och skaffa barn. Mörkertalet när det gäller våld i hemmet är stort eftersom en naturlig del i processen är att mannen isolerar och terrar psykiskt och göra om sanningen till sin sanning innan. I genomsnitt går det 2-3 barn i varje klass som bevittnat våld HEMMA!!! I själva verket kanske vi inte borde låta barn gå hem ;-).

Trafik är också farligt på riktigt, dödar och skadar massvis med folk, även barn. Vi kör glatt vidare, till och med korta sträckor. Och dricker alkohol och äter fet mat och massor med godis... Listan skulle kunna göras lång på saker som vi låtsas är ofarliga som är farliga och saker som vi förfasar oss grundligen över som i nära nog 100% av fallen aldrig kommer att hända. Faktum är att barnen kommer att utsättas för farligheter och hemska saker oavsett vi vill det eller ej. Vi får inte låta rädslan ta över utan resonera med barnen och lära dom att göra risk-kalkyler. Nu, dags för tekopp...

Missnöje är grunden...

Röjningen i vardagsrummet är fortfarande inte klar men det har sina fördelar att ta det lugnt. Man hittar en massa bra och roliga saker. Minnen som man flinar åt eller bra saker. Hittade den här artikeln av Anna Kåver. Verkligen fantastisk. Enligt henne så är vår hjärna sedan samlartiden inställd på att söka efter brister och fel. grunden är alltså att man är Missnöjda Myrtle. Hon är inne på att vi därför behöver träna på att uppmärksamma och njuta av saker som är bra eftersom glädje är en flyktig känsla. Så, därför ska vi inte vara förvånade när vi känner missnöje och vill ha mer/större/oftare osv utan tänka att det är normaltillståndet. Och om man vet att ens hjärna försöker lura en att samla en ännu större hög med nötter fast man redan klarar sig i flera år så kan man koncentrera sig på att odla förmågan att vara generös, omtänksam och förnöjsam eftersom det är på så sätt som man kan finna verklig lycka.

Alla hjärtans dag idag. Två hjärtans sittningar vid kvällsfikat. Tänk vilken ynnest att fika med kloka, roliga och finurliga barn i två omgångar. Nu, dags för tekopp med Mannen. Idag har det varit en sån här dag: "Ibland är det som om livet plockade ut en av sina dagar och sa: ’Dig ska jag ge allt! Du ska bli en av de där rosenröda dagarna som skimrar i minnet när alla andra är glömda.’"

Vi på Saltkråkan
Hjärtepresenter kan se ut på många sätt. De bästa kostar inte pengar. Vad tänker ni om missnöje/ förnöjsamhet? Hoppas ni har det underbart...

Motsatsen till ljust och fräscht...

Det var länge sen sist. 2006 kändes det som om vi uppfann sjukdomar. 2007 hände det att vi hörde att någon i andra delar av Sverige var sjuka innan vi blev sjuka. 2008 hörde vi att folk i denna kommunen hade sjukdomen innan vi fick den. Då hade vi en kompis som sa att när det gällde magsjuka och oss kände han sig lugn, våra sjukdomar smittade inte dom... Sen har det blivit bättre och bättre. Hänt nästan aldrig.

Igår hade vi just gått och lagt oss när vi hörde det omisskännerliga LJUDET. Ljudet som alla småbarnsföräldrar fasar för. Snabba som kobror studsade vi upp ur sängen och började göra vår mumbo-jumbo. Hink här, lyfta barn, trasa, torka, stöka ur sängen och ner i tvättstugan. Efter 14 år i branchen vet vi vad vi ska göra.

Hängandes över hinken stönade Lillasyster: -Om det bara inte hade varit sån hemsk färg. Om det hade varit rosa, blått eller åtminstone rött...

En stund senare stod han än en gång, Mannen i mitt liv, i tvättstugan och sjöng Stefan Sundströms gamla slagdänga. "Amors pilar föll som regn, över en smal madrass, vi hade ingen säng. Nu har vi dubbelsäng men ingen tiiiid att ligga kvar"...

Vi log mot varandra och konstaterade att det tack och lov inte händer så ofta längre. Det är inte kul men det finns värre saker som kan hända en människa. Kram på er

Stökhantering och vårsol...

När det varit -30° och vårvintern visar upp sin bästa sida så vill man bara ut. I andra delar av världen blir man inte till sig i trasorna över -5° och solsken men här och nu känns det fantastiskt. Sen blir man aningens lite mer motiverad av att det sen igår eftermiddag ser ut så här i vårt vardagsrum

Det är så här oavslutade röjningar ser ut. Och inte har jag hittat laddarkabeln till kameran heller... Nåja, nu får vi hoppas på riktigt fint väder ett par veckor. Ja men vet ni hur jobbigt det var att lyfta ut allt detta? Hade jag gjort allt klart hade jag bergis blivit utbränd... Känns viktigt att inte förta sig. Vår handledare har sagt att man i stort sett kan ha det hur mycket som helst utan att bränna ut sig, bara man har tid för återhämtning. Återhämtning från sånt här tror jag att man bäst gör ute i vårsolen. :-). En liten nackdel med vårsolen är att den ofta avslöjar nya områden som man "borde" röja, putsa och greja med och då kan det ju lätt bli hur mycket som helst och ingen återhämtning. I förebyggande syfte är det nog bäst att hålla sig en bit ifrån huset ;-). Solig kram på er allihop

Äcklig mat!!!

Jajjemän, idag har Lillebror och jag gjort den hittills äckligaste maten. Som vi har gjort tillsammans alltså. Själv har jag gjort äckligare mat en gång. Det var när jag och en kille gjorde pizza åt ett helt kollektiv och han hade grymt dålig koll på skillnaden mellan tesked och matsked. Matskedar salt istället för teskedar gör man trolldeg med. Inte alls gott på pizza.

Dagens äckel-mat är en maträtt som vi numera inte nämner vid namn. Lillebror och jag kämpade och skar, mixade och tricksade men det blev så vidrigt så att vi blev tvungna att klunsa om vem som skulle provsmaka. Hemliga ingrediensen, ingenting hjälpte. Käket var värdelöst. Ett intressant fenomen inträffar tydligen i Kaosfamiljen när man presenterar maten som rå-vidrig. Helt plötsligt börjar delar av familjen att försöka gilla eländet (och gudarna ska veta att favoritsporten annars alltid varit att fördöma god mat). Någon försökte hälla i lite grädde, en annan hittade på någon liten förmildrande omständighet och en tredje kom på att man kan ha klädnypor/ hålla för näsan. Jösses vilken lojalitet. Men, inte ens när genierna slog sina kloka ihop och utlyste tävling och muta hjälpte upp problemet. Ni-vet-vad gick inte äta. Storasyster tyckte att det smakade halv kompost. Lillebror, som annars brukar äta allt stod inte ut. Eventuellt blir Lillebror och jag fråntagna vår gemensamma matdag på familjerådslaget på söndag.

Nåja, familjen skrattar fortfarande. Bland annat för att jag lagat en maträtt som jag borde ha förstått att jag skulle hata, flertalet av ingredienserna tycker jag själv är våldsamt äckliga... Ingen lär glömma denna maträtt, någonsin. Eventuellt är det något som det kommer att berättas om i generationer... Ökända mormors mormor som lagade mat som till och med hon själv spottade åt... Ja, vad gör man inte för att bli ihågkommen? Nu måste jag nog dricka lite te så att jag slutar att rapa ni-vet-vad. Klunsande (sten-sax-påse) är förresten ett underskattat sätt att lösa konflikter på. Sköt om er...

Ibland stannar livet upp...

Fick besked igår om att min hittills absolut bästa chef gått ur tiden. Ett stort varmt rött hjärta har slutat slå. På tok för tidigt.

Döden är nära livet. Sorgen är kärlekens pris. Klart att man blir ledsen när en så klok, varm och härlig person dör. Finns inte mer. Alla dom där frågorna man velat ställa, alla de där sakerna man borde ha sagt lite mer av. Visste han till exempel att han enligt mina mått fortfarande är den bästa chef som jag någonsin har haft? En person som jag tänker på ofta och som jag hade som förebild när jag själv var chef.

Jag hoppas och tror att han visste det. Jag skickar tankarna till honom, övertygad om att om det finns en himmel så är han där och har just valt ställets rödaste och snabbaste vingar. Sorgen är kärlekens pris. Det tröstar mig idag. Det är tack vare att man har så många som man tycker om som man blir ledsen. Tyvärr är döden en naturlig del av livet men det är alltid läge att stanna upp lite och berätta för folk det de bör veta. Du fattas mig, världen blir inte densamma, vila i frid Danne.

Morgonstund har guld i mund?

Misstänkt lunginflammation på Storebror. Obligatoriska komma-iväg-bråken. -26°. Nåja, fina Storebror lär väl bli frisk med lite penicillin. Komma-iväg-bråk går över och -26° går bort. Tänk när det inte fanns medicin mot sjukdomar, huuu.

Här är lite intressant läsning. Så här vackert har vi ute. Det är ungefär som högklackade skor och massor av inredningsprylarna, väldigt vackert men varken så mysigt eller praktiskt. Ha en fin dag allihopa

En hyllning till nätet...

Det skälls en del på internet. Folk ondgör sig över tonåringarnas spelande och delande och att det facebookas och Bloggas. Ny tider nya grejer att oroa sig för... Visst nätmobbas det en del och visst sitter en massa ungdomar väldigt stilla men ändå... som vanligt gäller det att ta diskussioner och att försöka hålla balans. Internet har varit borta hela helgen och det gör att jag funderat lite på nätets vara eller inte vara. Jag tycker att nätet är i det mesta är strålande. Man kan googla på allt man inte vet, Youtube musik är underbart och Bloggar har vidgat mina vyer. Samma kväll kan jag skratta lite åt att ett pysselbord (eller för den delen pysselgolv) aldrig räcker, glädjas över att det är fler som upptäckt cyklelns förträfflighet som fortskaffningsmedel, flina lite åt magsjukefobi och fundera på hur det skulle vara om man var väldigt sjuk. Jag väljer vilka jag surfar in hos. Skriver kommentar ibland. Det berikar mig, ger mig mer att surra om vid tekoppen.

Genom facebook har jag sparat massor med tid genom att organisera allt från julmatsknytisen och 8/3 firande till semesterplaner. Löst en hel del problem via trevliga vänner och bekanta på "fejjan" också... Dessutom får man sig en “walk down the memorylane” genom att kunna hålla lite kontakt med gamla härliga kompisar. Såna där som man gjort en massa galna, knäppa och roliga saker med. Någon erinrar sig ett knasigt bråk om kräftor av granris, någon flinar man med åt tokresor, danser i regn, skrattattacker, möten med ännu galnare människor och så blir man påmind om viktiga saker som frös ihop, flöt bort, man missade eller tappade bort (men som blev riktigt bra historier efteråt). Via facebook kan man hålla lite kontakt ändå, även om det vanliga livet och prioriteringarna gör att man varken ses eller hörs. Facebook är ett sätt att kunna hålla kontakt i mån av tid och lust. Kravnivån för umgänget är extremt låg.

Och mitt eget Bloggande började för att ge en motbild till allt det där äckligt perfekta. Det där som det kändes som om alla strävade efter och var missnöjda om de inte uppnådde, varje dag. Den där världen där levande människor inte får plats. Kändes kul att ge en bild av det härliga i stök. Sen utvecklades Bloggandet till att bli en ventil, ett ställe att skriva av sig, skratta lite och eventuellt få respons. Nu har det gått och blivit, ja, det fortsätter av bara farten. Eftersom det inte är samma Kaos nu så blir det mer funderingar... Och så ni, alla trevliga. Tänk vilken lyx och få skriva och få feedback... Upptäcker mer och mer att jag trivs med att skriva och internet är ett roligt ställe att "hänga ut sig på". Och det är kul att det är fler som skriver, tänka sig att det numera, tack vare internet, finns fler sätt än att prata att uttrycka sig på. Länge leve nätet!! Kram på er

Det perfekta är i bästa fall tråkigt...

Har börjat läsa en helt bedrövlig bok. En sån där som jag troligtvis aldrig kommer att bli klar med. Suerlativen avlöser varandra och jag somnar. Ord som vacker, lyckad, underbart, begåvad, färgstämd, sympatisk, charmig, trevligt sinnelag, fulländade dagar osv osv... Helt blodlöst. Supertråkigt...

Och det är något som jag upptäckt eftersom. Perfekta saker tråkar ut mig rejält. Tycker inte om när det är så städat så att allt står i räta vinklar. Människor som har lagom stora näsor och inte något annat utmärkande heller kommer jag knappt ihåg. Det går inte att skilja en inredningstidning/ artikel ifrån den andra. Bara en massa bilder och en massa ord som inte säger egentligen någonting. När jag säger till barnen att jag inte kan tänk mig något värre än att bli prinsessa menar jag det. Tråk-perfekt...

Att låtsas vara perfekt tror jag är skadligt, i alla fall när det kommer till föräldraskap. Åkte tunnelbana med en sån där pedagogisk perfekt förälder i helgen. Ni vet en sån där otäck som låter pedagogisk hela tiden och aldrig höjer rösten. Bara resonerar med sin fyraåring med en aldrig sinande svada och lyssnar ingenting. Tyvärr var den här perfekta föräldern en förklädd skräcködla. Dottern var arg och slog sin mamma. Mamman försökte (med sin pedagogiska röst) att tvinga sin dotter att säga förlåt. Ni vet så där säg förlåt till mamma nu... Du SLOG mamma, säg förlåt... Du slog mamma, säg förlåt... Efter en stund låtsasringde hon i sin telefon och sa att dottern var dum och undrade om personen kunde möta upp vid Slussen. Nytt "samtal" med ny person, samma visa. Sen sa hon till dottern att hon skulle lämna henne vid Slussen till (något namn) eftersom dottern inte var snäll. VAAA!! Dottern blev jätteledsen och sa förlåt. Fy för såna där pedagogiska skräcködlor... Som om att dotterns lilla arga fyraårshand råkat landa på mamma skulle rättfärdiga hot om att lämna och lögner!! Jag blev så arg så jag först inte kunde göra någonting. Sen skulle jag av och sa då till mamman att det inte är lätt att vara liten (kom inte på något bättre, tyvärr).

Vad tänker ni om det perfekta? Känner ni igen det där med perfekta pedagogiska förklädda skräcködlor då? Och vad tycker ni om tvångsförlåt??