Det perfekta är i bästa fall tråkigt...

Har börjat läsa en helt bedrövlig bok. En sån där som jag troligtvis aldrig kommer att bli klar med. Suerlativen avlöser varandra och jag somnar. Ord som vacker, lyckad, underbart, begåvad, färgstämd, sympatisk, charmig, trevligt sinnelag, fulländade dagar osv osv... Helt blodlöst. Supertråkigt...

Och det är något som jag upptäckt eftersom. Perfekta saker tråkar ut mig rejält. Tycker inte om när det är så städat så att allt står i räta vinklar. Människor som har lagom stora näsor och inte något annat utmärkande heller kommer jag knappt ihåg. Det går inte att skilja en inredningstidning/ artikel ifrån den andra. Bara en massa bilder och en massa ord som inte säger egentligen någonting. När jag säger till barnen att jag inte kan tänk mig något värre än att bli prinsessa menar jag det. Tråk-perfekt...

Att låtsas vara perfekt tror jag är skadligt, i alla fall när det kommer till föräldraskap. Åkte tunnelbana med en sån där pedagogisk perfekt förälder i helgen. Ni vet en sån där otäck som låter pedagogisk hela tiden och aldrig höjer rösten. Bara resonerar med sin fyraåring med en aldrig sinande svada och lyssnar ingenting. Tyvärr var den här perfekta föräldern en förklädd skräcködla. Dottern var arg och slog sin mamma. Mamman försökte (med sin pedagogiska röst) att tvinga sin dotter att säga förlåt. Ni vet så där säg förlåt till mamma nu... Du SLOG mamma, säg förlåt... Du slog mamma, säg förlåt... Efter en stund låtsasringde hon i sin telefon och sa att dottern var dum och undrade om personen kunde möta upp vid Slussen. Nytt "samtal" med ny person, samma visa. Sen sa hon till dottern att hon skulle lämna henne vid Slussen till (något namn) eftersom dottern inte var snäll. VAAA!! Dottern blev jätteledsen och sa förlåt. Fy för såna där pedagogiska skräcködlor... Som om att dotterns lilla arga fyraårshand råkat landa på mamma skulle rättfärdiga hot om att lämna och lögner!! Jag blev så arg så jag först inte kunde göra någonting. Sen skulle jag av och sa då till mamman att det inte är lätt att vara liten (kom inte på något bättre, tyvärr).

Vad tänker ni om det perfekta? Känner ni igen det där med perfekta pedagogiska förklädda skräcködlor då? Och vad tycker ni om tvångsförlåt??

Uppdrag granskning- det moderna föräldraskapet

Förr i tiden uppfostrade man barn till att kunna samma saker som man själv kunde och ofta även till att helt enkelt bli samma sak som man själv var.

Dagens föräldraskap kräver helt andra saker. När det gäller vissa saker lär sig barnen mer och det tidigt. Vi har ingen aning om vad som behövs i samhället om 10 år. Jag tänker mig att vi, dagens föräldrar har som uppdrag att visa barnen saker som man inte kan googla fram. Vänskap, kärlek, möten och aktiviteter i verkliga livet, saker som är "på rikt". När allt ligger ute på you-Tube eller visas i dokusåpor, retuscheras och photo-shopas så är det vi som är de vanliga operfekta vuxna som ibland klantar till det och pratar om värderingar och andra viktiga saker. Så, ja, jag ser det som en av mina plikter att inte vara perfekt och att kunna skratta åt det. Riktigt befriande! Vad tänker ni om det moderna föräldraskapet?

Lite stök tillhör livet...

När jag tog kortet till förra inlägget flinade jag lite och tänkte att det här kan bli en Blogg. Det finns säkert någon som behöver se lite hall-kaos i sina staplande vardagsförsök. Nåväl, Lillebror kom förbi och undrade vad jag gjorde. Jag sa att jag tog kort på detta otroliga hall-kaos. Sen åkte jag och handlade. När jag kom hem var varenda ryggsäck upphängd, man kunde ta sig in igen. Mysigt. Eftersom det var fint väder tisdagsgrillade vi och fick en riktigt härlig kväll. Det är ovisst när vi får chansen nästa gång och det kommer aldrig mer att vara andra dagen i förskoleklass, tvåan, femman och sjuan för barnen. Vardag kan vara riktigt fint...

Det här med att Blogga är väldigt trevligt. Man får liksom lite perspektiv på sig. Jag tänker ett extra varv och ofta skrattar jag. Respons från trevliga läsare. Det är inte alltid vi tänker likadant men det är härligt. Nya, andra och vidare perspektiv. Ibland blir jag lite trött på att ha en Kaosblogg, klart att saker och ting funkar, också. Men när jag inser hur oerhört många perfekta bloggar det finns så tänker jag att det finns ett behov av en Kaosblogg, någon som visar något annat.

Detta kommer aldrig att bli en skrytblogg där jag bara visar upp de perfekta stunderna, inte dagens outfit, kolla vilken god mat och smarriga efterrätter eller inredningsgrejs heller. Det här är en Blogg om det där andra. Hallen är fortfarande lite stökig men i det stora hela har vi det bra Mannen, våra underbara ungar och jag. I smyg är nog hela familjen lite nöjd med att det är vardag igen. Stök tillhör livet. Det är roligare att inte bo i en inredningstidning. Det händer, om än temporärt att skorna står i rader, då tar jag inga kort. Kaosfamiljen lever, älskar, bråkar, skrattar, gråter och frodas, här och nu. Hej hopp, dags för tekopp med Mannen, vännen och lekkamraten. Tack för att ni finns!

Facebook som lycko-fälla och trädgård för skötsel-puckon

Får väl börja med att säga att jag är positiv till facebook. Det går att lösa det mesta via "fejjan", jag har gjort allt mellan att ragga barnstol till jobbet och köpt lammkött. Dessutom är det ett förnämligt sätt att ha lite kontakt och "snacka" när man har möjlighet. Men det finns också vissa nackdelar.

Det där med uppdateringar på facebook och att alla liksom ska vara så hiskligt lyckliga, duktiga och käcka. Lite som inredningstidningar fast inom kompiskretsen. Oj vad alla putsar fönster, umgås och dricker rött och vitt och grediskärt (som om drickande är tecknet på lycka och avslappning, vart hamnar man då?), vilka projekt man lyckats genomföra och vad avslappnat, trevligt och vackert allt är... Och vilket fint väder och yada yada...

Och så råkar man kanske, precis som väldigt många andra fastän de inte erkänner det, ha det lite sunkigt och tråkigt ibland. Och så har man en sån där familj där det bråkas och skriks massor mellan varven. En familj där vissa delar visar kärlek genom att retas, som börjar sommaren med att "slå ihop sig" och sen bryter ihop tillsammans med jämna mellanrum hela ledigheten. Då kanske man känner sig konstig. Kanske vill man mest läsa böcker och gräva gropar i trädgården mellan sammanbrotten. Grilla lite när vindarna är gynnsamma och andan faller på med de som kommer i ens väg. Jämför man med andra istället för att fundera över vad man själv, innerst inne vill och tycker är viktigt, blir man lätt en missnöjesmaskin. Missnöjda Myrtle som alltid borde ha gjort något annat...

Det är därför jag en gång i världen startade den här Bloggen. För att vara lite motvikt till allt det där perfekta. Livet är sällan perfekt men oerhört härligt ändå. Lite Kaos behöver inte vara det värsta som kan hända en människa. Min nästa uppdatering på facebook blir nog att jag gräver en grop. Jag gillar nämligen det, att plantera. Men jag verkar inte ha så värst mycket intresse för att rensa och sköta om. Charles Darwins teorier om naturligt urval får råda i vår trädgård. Kanske kan jag göra affär av det där till slut. Trädgård för skötsel-puckon borde bli nästa trend och då vet jag vilka arter man kan satsa på :-) Sov gott på er

Ja men det är ju som förgjort...

Varenda gång man tänker att nu ska vi ha så där extra mysigt så går det och kör ihop sig. Ofelbart börjar någon bråka, vill hem eller tappar hela glassen.

Pratade nyss med en kompis och konstaterade att det finns ett gäng saker som är bättre på bild eller i teorin än i verkligheten. Som det där med att hångla på sandstränder skulle vara så fantastiskt... Och att det är trevligt att vara vacker, det är vackert att vara vacker men oftast ack så tråkigt... Varje gång man tänker att jag vill att barnen ska somna nu, så innebär det att de är vakna i ungefär 3,5 timmar extra.

Receptet för att få till den perfekta picknicken brukar i Kaosfamiljen vara att inte ladda så förtvivlat. Mer njuta av de stunder som är fina. Vi är inte kramiga och artiga hela tiden men vi uppskattar när vi är det. När barnen var mindre brukade jag säga att jag är en nanosekundsnjutare (någonstans på nätet har jag bloggat om det men jag hittar det inte). Nu kan jag säga att jag är en stundsnjutare. I en sån här familj blir det en del dåliga stunder men jag är en hejjare på att njuta av de goda stunderna. Det kramas och skrattas en hel del här hemma och inte sällan blir det skratt i samband med det som skulle varit "perfekt" om man kan titta på det med lite humor. Och försöker göra saker som jag inte kommer att ångra. Ett bad ångrar man till exempel sällan... Inte att man räddar maskar eller stannar och tittar på skogsstjärnor heller. Ha en bra dag...

Behöver vi lite snöstorm ibland?

Ibland blir man nästan full i skratt. Vi människor planerar och ordnar. Stressar över massvis med saker. Ringer från mobiler och skickar efter via datorn. Tror att vi kan bestämma precis hur allt ska bli och att vi kan fixa det perfekta. Jag tänker att vi behöver lite snöstorm, magsjuka, smällkallt eller askmoln för att begripa. Begripa att vi är såå små... Att det finns en massa saker som man bara kan förhålla sig till... Att det inte finns någon som alltid kan få som den vill... Jag tänker att vi de senaste 20 åren blivit extremt korkade och dåliga på att vänta och handskas med livets överraskningar.

När jag var runt 20 så flygliftade jag ofta. Skjuts till flygplatsen och sen var man där tills man kom med, helt enkelt. Utrustad med en väska som var skön att sitta på, lite pengar och en kortlek satt man och väntade. Ville det sig illa fick man sova över. Det känns som en helt annan värld. Nu förväntar vi oss att allt bara ska funka och annars vill vi åtala någon (och det gäller även många 20 åringar har jag märkt). Vi vrålar på SJ, skriver arga mail till SAS eller anklagar någon på kommunen istället för att förlika sig med situationen, låta armarna hänga en stund och sen göra det bästa av det. Ständig uppkoppling med mobiler, bredband, GPS, Mp3 och allsköns tekniska saker samt garantier gör att vi tror att vi ska slippa utsättas för oväntade saker och oplanerad tid. Som om det skulle vara det värsta?

Ibland blir utflykten ännu bättre av att köra vilse. Många av mina absolut roligaste minnen är i samband med att saker inte blivit som jag tänkt mig. Stunder när oväntade saker och oplanerad tid dykt upp. Jag har träffat människor som för alltid kommer att ha en plats i mitt hjärta. I många fall ger livets oplanerade krokar perspektiv på livet. Till exempel har överhängande magsjuka ofta gett friska helger och högtider en extra "skjuts". Jag funderar på att adoptera ett arabiskt uttryck som enligt Wikipedia både används av muslimer, judar och kristna är Insha-Allah, om gud vill. Klart man måste fixa en del själv och göra sitt bästa men livet är fullt av ställen där oro och planering inte hjälper, det handlar mest om att hitta humorn i det hela och flyta med. Jag hoppas på att snöa in med mina kära. Hoppas det händer er också, Insha-Allah ;-)

Vackert men sen då?

Ibland blir man lite förvånad över sina tankar. Har just konstaterat att detta antagligen är den absolut vackraste årstiden. Årstiden då till och med en parkering kan vara vacker. Och visst, det är vackert, om man bara tittar ut genom fönstret alltså. Börjar man däremot skärskåda den eländiga årstiden så kan man så att säga trycka på ogilla-knappen många gånger. Inte för att det ger något eftersom det här är som det är, något att förhålla sig till. Kallt och idiot mörkt. För lite snö för att det ska kunna vara riktigt kul. Vackert men urtråkigt och inte speciellt mysigt.

Och är det inte så rätt ofta. Såna där glittrande prinsesskronor och balklänningar är vackra men sen då. De där perfekta matchande jularna med barn med stärkta kläder är vackra men sen då. Vitt golv är också vackert men sen då.

Det tänker jag är en tanke som jag ska ha med mig in i julstöket. Hellre roligt än vackert om man måste välja. Jag lär plocka fram hela jul-lådan i år igen och låta barnen pynta av hjärtans lust. Granen ska traditionsenligt ha alla färger och former och kläs om minst en gång om dagen till julafton. Hellre skratta än att slita med "hur saker och ting måste vara". Vad tänker ni?