Ibland är det rätt att skolka...

Åkte med sju bussen till den där stora staden där universitetet bor. Tanken var att det skulle vara föreläsning hela morgonen men jag gav upp efter första passet. Känner att min tid är på tok för dyrbar för att jag ska sitta på föreläsning när någon monotont läser innantill o jag försöker hålla mig från att titta ut genom fönstret o längta hem.

Kan tänkas att Kaosmodern med åldern/ erfarenhet osv blir mer o mer excentrisk. Spela roll hur det uppfattas, det är en massa saker jag inte vill lägga min tid på längre o då gör jag inte det. När man passerat halvt 90 behöver man prioritera hårt så att man inte lägger dyrbar tid på trams. Risken är ju stor att tiden framför mig är mindre än den bakom mig. Det innebär att saker som att färga håret, ha osköna skor o bh någonsin, gardiner o heminredning, "relationsspel" o att inte säga hur man vill ha det osv inte längre är acceptabelt i min värld. Riktigt skönt.

Så då är det faktiskt rätt att skolka när föreläsningen är urusel o tre timmars läsning/ blipp på mobilen eller samtal med en kompis skulle ge mycket mer. Föreläsaren får väl låtsas att jag blivit sjuk om hon vill, annars kanske hon behöver göra någon förändring på något sätt. Inte mitt problem.

Ha en fin dag allihop. Kram

Livet och vad man gör av sin tid...

Mm, de senaste veckornas händelser runt omkring oss ger perspektiv. Tre familjer som kämpar med cancer. Föräldrar i två fall och ett barn i det tredje. Otroligt tufft. Mycket tankar och känslor "all over the place". Om man får säga så, både positiva och negativa. Glädjen över att någon får komma hem igen, om än hårt medicinerad. Sorgen över att några måste åka till avdelning och vara kvar länge. Är det miljön, något vi äter eller har det alltid varit så här?

Känslan av att livet är outhärdligt orättvist är stark. Det här är saker som man vanligtvis inte brukar vilja tänka på ens lite. Att det plöstligt bara händer. Att vi ska vara extremt glada så länge vi har våra nära och kära och de är friska. Vi vet alla att allt har ett slut...

Vad som än sägs i braskande rubriker i tidningen så har vi en grymt bra sjukvård. De gör verkligen allt de kan. Vi andra kan bara hålla tummarna och njuta av tillvaron så länge det går. Inte skjuta upp stunder av närhet och skratt. Inte tänka att vi gör det roliga sen.

Vi har inte hur mycket tid som helst så det gäller att prioritera. Göra det viktigaste först och skippa det som inte är viktigt. Kanske är det för att jag länge haft den känslan som jag blir lite beklämd över tidningar med ljust och fräscht/ vi har vigt vårt liv åt inredning osv. Jag tror inte att någon kommer att ligga på sin dödsbädd och ångra att de inte byte tapeter i hallen. Den abslolut enda fördelen med sjukdomar är att man får sig tankeställare om livet. Vad är det som på riktigt är viktigt? Vad vill jag/ vi verkligen göra?

Vi har vår tid i vår hand. I helgen ska jag och syrran ge bort oss själva i 40 årspresent till brorsan. Skidor i fjällen bara vi tre syskon. Roa oss för allt vad tygeln håller. Vilken ynnest. Hoppas ni har en underbar helg och njuter av tillvaron. Kärlek till er alla...

Orättviiist...

Jaha, då har den gamla diskussionen dykt upp igen. Lillebror tycker absolut att vi ska hålla Lillasyster från att se Star Wars 3 tills hon är 9 och ett halvt. Annars har nämligen orättviiist drabbat honom. Något som med jämna mellanrum kommer över någon av barnen.

Grunden är att livet inte är rättvist, inte det minsta faktiskt. Det må vara att jag tycker att man bör försöka jämna ut orättvisor men det går inte att göra allt rättvist. Dessutom tror jag att det är bra för barn att få längta och även träna på både att vara den som inte får och den som får.

Skulle vi vara rättvisa skulle ju alla få fotbollsskor när Storasyster får det och alla skulle äga svarta "fladderbyxor", klänningar och klackskor. Vårt uppdrag som föräldrar är inte att se till att det blir rättvist utan att barnen får ungefär det de behöver. Storasyster och Lillasyster får mer på fritiden utifrån att de sina intressen. Lillebror får också börja dansa om han vill. Vi tvingar inte alla att spela trummor för att Storebror gör det. Inte får alla var sin skruvdragare heller bara för att Lillebror tycker att det är höjden av lycka. De har alla olika intressen och de pengar vi har att tillgå är ju inte direkt något förskott på arvet. Vi utgår ifrån behov helt enkelt.

Ifjol fick Lillasyster en splitter ny cykel i födelsedagspresent. Storebror har haft en ny cykel (som Lillebror håller på att älska sönder nu) och Storasyster fick en ny för några år sedan. Den största anledningen till att Lillasyster fick en ny var att vi inte hade någon i passande storlek, att hon hatar att vara yngst, ha minst däck och inga växlar= cykla saktast. Dessutom kunde vi inte komma på något annat vettigt att ge henne...

Så dagens diskussion om orättvist hamnade där den brukar hamna. Om Lillebror verkligen vill att vi ska börja vara helt rättvisa så kan vi börja med att be om ursäkt för att han varken har en egen hårborste, ringar, läppglans, hårtofsar eller någon rosa dagbok. Sen tänker vi kompensera honom för det storligen nu när han fyller 10 i juli. Dessutom tänker vi i så fall vänta ett par år till innan han får mobiltelefon eller något som liknar en dator eftersom Storebror var bra mycket äldre innan han fick det. Låt oss säga att han inte antog erbjudandet om total rättvisa.

En sak som vi föräldrar däremot pratar en del om sinsemellan är fördelning av tid och uppmärksamhet. Finns det någon som behöver mer än den får? Finns det någon som får mer än den behöver? Det är mer intressant att fundera på än vem som gjorde vad vid vilken ålder och om det verkligen var rättvist att Lillasyster fick en ny cykel (i och för sig ingen som funderade på då de känner Lillasyster och bara log åt förklaringen om varför hon fick en cykel)...

Hoppas att ni har det bra, även om världen är orättvis... Kram

Vit Allium och pax bli äkta häxa...

Äntligen har mina miniDahlior transformerat sig, till vit Allium (tror att den var senaste skriket förra året så det passar ju bra).

Insåg idag att det inte räcker att bara vara kärring längre. Jag behöver bli en äkta häxa för att klara resten av veckan. En häxa från Harry Potter världen. En som kan ordna en tidsvändare eller en osynlig utvidgningsförhäxning av tid. Skulle vara praktiskt med lite fler timmar fram till lördag, både på jobbet och hemma.

Jag bryr mig inte om att räkna upp att som skulle göras, både ni och jag skulle bara bli svettiga. Jag konstaterar bara att det inte funkar. Finns inte en chans i världen att jag hinner allt. Efter en liten cykeltur i regnet skaffade jag mig en taktik. Stor prioritering helt enkelt. Inte det viktigaste först utan bara det viktigaste. Punkt. Såna saker som spelar roll om ett par år. Resten får vara tills jag vet inte när. Det är inte meningen att jag ska ta kål på mig. På sina sätt är det skönt att få insikt om att man inte hinner allt, prioritera och leva med det. Nöja sig med topp tio på VIP listan och sluta sträva efter att hinna topp hundra. Nummer ett till sex är redan förprioriterade, barnen, Mannen och jag ;-). Hoppas att solen skiner på er och att ni har kärlek i era liv allihopa. Kram

Har dygnet för få timmar?

Varje fredag har Storasyster och jag haft fotbollsaktivitet under ett gäng veckor. Det gör att helgen blir väldigt kort och lång samtidigt. Kor för att jag på lördag morgon inte känner att jag varit hemma så mycket. Lång för att det vid samma tidpunkt känns som enormt länge sen det var fredag eftermiddag på jobbet.

Lördagarna är däremot fulla med vad-du-vill-tid. Tid för att åka skidor, läsa en bok, bada, åka skridskor eller bara skrota runt. Lillebror och krassliga Lillasyster gör en värld av textil-lim.

Vad du vill tid, smaka på den... Mm, när jag tänker på saken så har vi i i-länderna hur mycket sån tid som helst. Ingen tvingar mig till fotbollscuper på fredagskvällarna. Vi hade kunnat låta bli att anmäla oss eller lämnat WO. Tjoho, jag är där exakt för att Storasyster men också JAG vill det. Som vuxen i ett i-land har man, även om man ibland låtsas som motsatsen, massor med tid som man kan göra vad man vill med. Faktum är att man till mångt och mycket har ett vad-du-vill-liv. Du KAN faktiskt ägna din tid åt att åka som volontär någonstans, fixa markservice åt fullt friska 15 åringar, engagera dig i kvinnojouren, röda korset eller planera för nästa projekt hemma. Du kan också renovera köksluckorna med tejp, baka kladdkakor, jobba en hel himla massa för att kunna åka på häftig semeter, i smyg tävla med andra om vem som har nyttigast grejer i sin kundvagn, åka Vasaloppet, bjuda på fina middagar, åka på shoppingresor eller engagera sig i barnens sporter. Det enda är att man inte kan göra allt och därför behöver man tänka över vad man ska göra med sin vad-jag-vill-tid.

Kanske är det därför i-världen ibland går lite vilse när det gäller vad som verkligen är viktigt. Man springer runt och låtsas som om en massa obetydliga saker är "överlevnadsmåsten". I stora delar av U-länderna har de inte tid med annat än att skaffa tak över huvudet, mat på bordet och roa sig. Jag har lika mycket tid som dom, dygnet har itne för få timmar, vi behöver bara ta ansvar för våra prioriteringar. Så, dagens känsla är tacksamhet över att jag har så mycket kärlek och vad-jag-vill-tid i livet och så många att skratta med. Hoppas att ni också har det...

No more parlay....

På måndag smäller det... Vardagen slår till igen. Vi försöker förbereda oss men det gårsådär... Alla är vakna till på tok för sent o det mesta är lite hip hap o manjana manjana... Ju längre lov desto ok lösare konturer får vi... Gör lite vad vi vill... Äter lite hur som helst och låter inte familjepiskan vina över någon... Tar med oss den som vill för att göra något, de andra får stanna hemma. Snackat på kvällarna tills någon gång, sett en massa bra filmer och åkt skidor i skogen...Gått ner i varv och vänt på dygnet så mycket så att vi inte förstår hur vi ska klara vårt eget liv från och med måndag...

Det har varit skönt med lugnt tempo o lov men samtidigt har det bråkas en del och människor är inte gjorda för så mycket slappande, gör vad du vill o godsaker... Det tär lite med lov också. Barnen har hur mycket tid som helst för att slita fram pyssel, vara ivägen för varandra och tjafsa. Blippa med telefoner, sitta blick stilla med hörlurar, vända på dygnet, skaffa konstiga vanor och klaga över alla möjliga saker. Så pass så att jag ett tag undrade om vi inte skulle säga nej till nästa lov-erbjudande. (Nej tack, vi vill inte ha något sportlov. Betalar vi inte skatt för att barnen ska gå i skolan? Ledig på lovet? Nej, då går jag upp i tid chefen...)

Det ska också bli skönt att komma igång med det vanliga. Rutiner istället för förhandlingar. Mm för matsedel och iväg allihop på dagarna. Jippie input utifrån till alla. Och hurra för att somliga kan börja reta upp sig på andra än sina syskon. No more Parlay... Vardagen förhandlar inte. Den kommer bara att ställa sig mitt i huset klockan halv sju på måndag och kräva lydnad. Det kommer att bli tufft men... Litegrann av tempot kan man nog behålla. En del saker som vi stressar till skulle vi egentligen inte behöva stressa till och somliga saker som oroar oss borde vi kunna släppa... Och det där med att åka längdskidor tänker jag fortsätta lite med...

Skogen är fantastisk...Välkommen vanliga vardag...

Tonåringar och lögnar-tanter...

Har just avslutat ett litet nattligt samtal med tonårs-sonen. Ett sånt där om livet och tingen. Mm, jo, det är sent på natten och jajjamän, jag vet att det var de gratis chipsen som först lockade (han har nyss börjat med månadspeng) men vad då? Ibland får man ta chansen helt enkelt och ibland dyker den upp precis efter en WoW raid. Eftersom det är sommarlov, helg och redan var rätt sent behövde vi inte stressa till något utan kunde vi ta det lugnt... Prata om en massa olika saker, både lite i de lite större sammanhangen och om lite mer personliga saker...

Vi berättar väl förstås inte de allra hemligaste grejjerna för varandra. Ömsesidig respekt... men vi vet ändå lite mer om livet och även mer finurliga, lustiga och skojiga saker om varandra nu än innan. Intressant att höra hur han resonerar om saker. Det är så häftigt att det håller på att bli vuxna egna människor av de där 4 kilos knytena som vi fick äran att få hem till oss. Och de där tanterna man träffade på när man hade bebis som sa att tiden bara säger swosh och sen är dom vuxna, dom ljög. Jag tycker att det känns oerhört länge sen jag hade Storebrors lilla rumpa i min hand och bar honom "dunt dunt".

Klockan 07:15 åker Storasyster och jag på fotbollscup. Det blir inte så mycket sömn men jag kommer ändå inte att ångra mig. Att prata med någon om livet och tingen, att mötas hjärta mot hjärta är alltid spännande, utvecklande och värt lite trötthet. Dessutom är det roligt att agera lite motpol till internet och filmer... Mamma irl ;-) Ha en trevlig helg...

Torsdagen då tiden finns...

På torsdagar skickar jag min lilla fina flock till skolan. Sen brukar jag kolla läget med de äldre i släkten. Att jobba 75% innebär att torsdagen blir en sån där dag då jag kanske gör kanske en liten cykeltur med en kompis eller själv, handlar lite, gräver i trädgården, bakar något bröd, läser en bok eller hänger på nätet. Kan bli lite vad som helst helt enkelt. Som andan faller på. Är det mycket på jobbet uträttas inte några underverk på den lediga dagen direkt. Återhämtning!

Ibland äter jag något som bara jag i hela familjen gillar till lunch. Helt själv, helst ute på trappan i solen. Tar emot barnen som droppar hem från skolan. Pratar lite, skojar lite. Tiden finns. En äkta trivseldag. Dagen då jag kommer ikapp mig själv. Vilar upp mig och laddar mentalt.

De andra dagarna må det hända de mest underliga saker hända på jobbet. Fyra dagar i veckan gör jag det som krävs men min trivsel-torsdag tänker jag behålla, om så chefen hotar med att slita mig i håret ;-). På torsdagarna får saker ta låång tid, allt går i sin egen takt. Eller snarare min takt. Den här Bloggen började jag till exempel skriva i förmiddags. Nu är klockan snart sex och Lillebror och jag ska just lägga vår sista hand på middagen. Kommer jag någonsin i sånt ekonomiskt trångmål så att jag MÅSTE jobba heltid gör jag nog en ordentlig fundering över mina prioriteringar. Detta är vardagskvalité som inte kan mäta sig med några veckors utlandssemester eller någon som helst köksrenovering. Mannen har sin lediga dag på fredagarna. Lyx!! Hoppas att ni också haft en fin torsdag. Kram

Tid med vattentäta skott?

Jajjemän, jag tar med mig jobbet hem och du kan verkligen hoppa upp och sätta dig på att jag tar med mig hemmet till jobbet... Inte jämt men vad vore jag för typ om jag inte gjorde det ibland undrar jag? När det "behövs" så gör jag det och det är väl ingenting att hymla om heller för jag tror med handen på hjärtat att vi är fler. Tycker inte ens att det är fult eller hemskt utan mer naturligt. Om det hänt något stort, roligt eller hemskt på jobbet så är det klart att det påverkar fritiden och om familjen rykt ihop på morgonen eller om det är något speciellt med något av barnen/Mannen eller så så SKA det väl påverka. Är jag inte först och främst människa kanske? Alla som jobbat med någon som separerat, haft sjuka/ döende anhöriga eller något annat livsomtumlande för sig förstår nog naturligheten i det hela. På något vis är vi som förryckta när tänker att tid kan delas upp i sån och sån tid med vattentäta skott emellan. Och äh, låt oss dra en gammal filt över sånt som familjeussel och kvalitetstids-stress. Här är en kille som skrivit bra om det.

Det viktiga är att vi är ärliga mot oss själva och de personer vi har runt omkring oss. Kan räcka med att säga att man haft en tuff dag på jobbet eller att man sliter med saker på hemmafronten om man inte vill/kan veckla ut sig. I relation med andra och som förebild för barnen bör jag försöka reda ut i alla fall för mig själv hur jag fungerar och tackla de känslor som dyker upp. Prata med barnen och hjälpa dom att hantera sina känslor. Prioritera tid och stå för prioriteringarna. För mig är ställtiden på bussen eller cykeln jätteviktig. Livet är här och nu. Tid är viktig och KA:s gamla tes om att intresset aldrig ljuger är lika aktuell som någonsin. Du lägger tid på det du tycker är viktigt helt enkelt, all tid räknas, inte bara ensamtid, partid eller kvalitetstid utan alla 24 timmarna om dygnet. Människan Jenny är jag hela tiden. Hm, dags att surra lite med Mannen och sen sova (i den ordningen). Vad tänker ni om tid? Kram på er

Och plötsligt händer det...

Att man träffar en hel bunt kloka härliga människor och får till en massa stjärnstunder. Möten med människor där det börjar "spraka i huvudet på en". Samtal där det känns som om man pratat en eon av tid med varandra. När man möts hjärta mot hjärta och tänker på de lite större sakerna, långt ifrån tjafs om bagateller.

Gårdagen var en sån där magisk dag. Nya eller utvecklande nygamla tankar om livet dryftades med människor som tänkt till. Är vi som födda till att leva våra liv? Vad gör man när livet hakar upp sig och kan det göra det för vem som helst? Vi kom fram till att ibland behöver vi och våra medmänniskor lite hjälp när livet "laggar lite" och att lite "laggande" inte är hela världen. Även jobbiga saker blir erfarenheter. En av de riktigt stora fördelarna med att vara vuxen är att man kan välja- inte bara göra som man är van. Och så pratade vi en hel del om personlig utveckling och att det är riktigt skönt att bli äldre och klokare. Känslorna är nog desamma men perspektivet är annorlunda och då blir resultatet av det man gör så mycket bättre. Och pratade vi om den böjbara tiden. Känslan att länge man är här och nu ibland och inte bara är på väg framåt och unnar sig riktiga möten med människor går inte tiden så fort... Att utveckling går stegvis och att man behöver vila sig ibland.

Ah, ni hör. Hur mycket trådar som helst som behöver landa lite. Intressanta saker som man kan prata och fundera mycket på. Det bara sprakade i huvudet när jag kom hem igår, fylld av energi men just då inte så smart. Nu tekopp med Mannen. Imorgon åker vi och tittar på Mannens julklapp här. Skratt och allvar. Kan bli en del att prata om på hotellkvällen och bussen hem från grann-stan. I sovrummet har vi en sån här vägg, lyllost vi...
Ska bli skönt att komma iväg men riktigt härligt att komma hem också. Hoppas ni har en underbar helg. Faktum är att ni som läser Bloggen också ger mej en del stjärnstunder. Tack. Kärlek till er...

Vad gör jag nu för tiden?

Varför hör jag aldrig av mig? Det är nog något som man skulle kunna fråga sig. Det där med fyra barn i åldrarna 6-13 år gör inte att man är supersocial direkt. Ikväll tänkte jag nog att jag kanske skulle ringa till någon som det vore väldigt trevligt att prata med...

Men så var ju Mannen borta och så blev det pepparkaksbak och lite schack samtidigt. Sen skulle Lillasyster i säng tätt följd av Lillebror. Tandborstning och pyjamas. Kram och litet snack på sängkanten. Storasyster bakade vidare så jag assisterade och pratade lite med henne. När jag kramat Storasyster god natt dök Storebror upp och fikade så vi pratade lite. Sen kunde vi tydligen inte låta bli att brottas lite och efter det gav jag instruktioner inför morgondagens lax-middag (del i vår win-win förhandling om speltid ;-)). När jag sedan gått loven i hans rum för att godnatta honom och pillrat ner de nya pepparkakorona i burkar var klockan en bra bit efter anständig ringa till kompis-tid.

Det var alldeles för länge sen vi sågs... Skulle man ju också kunna prata lite om. Vi känner en massa trevliga människor som vi väldigt gärna träffar men... Är det inte det ena så är det det andra. Vi har ju en hyfsat stor flock och just nu ligger oftast prioriteringen på den. Kvalitetstid, kvantitetstid och all möjlig annan tid som vi kan komma åt. Det kommer säkert en tid framöver som kan innehålla mer höras och umgås med vänner på annat sätt än via facebook ;-). Var sak har sin tid.

Jag har ett jobb där folk med jämna mellanrum bränner ut sig. Det tänker jag förstås inte göra, men jag har insett att man måste tänka sig väldigt noga för. Det viktigaste jag har förutom mig själv är hemma på kvällarna, familjen. Funkar inte den fungerar ingenting. Jag tror att fler vi känner är i samma läge och annars får vi hålla tummarna för att de förstår. Eftersom vi inte vet hur mycket tid vi har får man ägna sig åt det viktigaste först. Här är ett julklappstips som handlar om att vi, de allra flesta av oss faktiskt har MASSOR med tid som vi kan göra vad vi vill med. Imorgon vill vi nog, för tredje dagen på raken, baka pepparkakor. Sköt om er

Livets olika skeden...

Somliga säger att det bara säger svish det där med tid. Alla tider är olika och tid är relativt. Personligen tycker jag att en kvart med en skrikande bebis är bland den längsta tid som kan finnas. Var tid har sina saker, att vara barn, tonåring, vuxen småbarnsförälder, barnförälder, tonårsförälder, vuxen med utflugna barn, pensionär, mormor/farmor osv. Det ser ut som om var tid har sina gåvor och vedermödor... Tricket är väl att i möjligaste mån var nöjd med sig själv och sin situation i den tillvaro man just är.

När jag tänker på saken så tror jag att man som person är olika bra på att vara i olika åldrar. En del tider ska man bara försöka stå ut med (hade jag behövt höra när jag gick i 7:an och min bästa kompis skulle flytta). Lägg därtill att vänner och kärlekar under hela livet kommer och går, om än, turligt nog, inte i samma tempo som i tonåren ;-).

Och så är vi alla olika och det berikar enormt om vi inte försöker göra om varandra. En del vill ha planer och struktur, andra vill ta dagen som den kommer. Somliga vill ha fart och fläkt, andra tycker att tillvaron gärna får vara lugn. Idag är det varmt. Jag är en barnförälder i mina bästa år. Kan bli sand emellan tårna för de som vill... Min bästa tid är nu... Kram

VaB av älva och jobbiga barn

Lillasyster är varm och snuvig. Spelar ingen roll, vi skulle ändå vara hemma men nu blir det verkligen hemma. Mysa ner oss under någon filt och titta på någon film, läsa lite bok och så.

Och så har ett av våra barn haft det lite jobbigt med sig. Det går ju i skov det där och händer alla barn (ock vuxna) mer eller mindre. Vi måste alla leva med oss. När det blir så brukar vi, efter den obligatoriska oron och problemtänkandet, försöka göra en satsning. Barnet som har jobbigt med sig får massor med extra tid. Tid går alltid att plocka fram om man vill det, intresset ljuger aldrig. Barnet som har jobbigt med sig får speciell tid med en förälder. Ibland med den förälder som barnet bråka mest med och ibland den andra föräldern. Göra speciella saker tillsammans och snacka lite om livet och tingen, massa tid. Kvalitet men också kvantitet. Det kan göra susen. Inte så att allt löser sig men det är värt att chansa på att det blir ett litet "hack framåt".

Det är en utmaning för oss allihop att leva med oss och då kan vi behöva en liten "kärleksboost". Våra för och nackdelar hänger ihop. Det bästa med mig är också det sämsta. Än lever det gamla talesättet: Älska mig mest när jag förtjänar det minst för då behöver jag det bäst. Nu är det dags att mysa ner sig under en filt med lilla älvan.

Vad ska du göra när du får mer tid?

Den frågan fick jag idag och den är mycket intressant. Just nu är jag här och nu både när det gäller jobbet och hemma.

Idag är det 25 år sedan Olof Palme dog. Åh, en sådan sorglig dag det var på många sätt. Kanske är det politik jag ska syssla med sen. Global miljö, fred, jämställdhetsarbete och så vidare. Det finns väldigt många viktiga frågor men det känns som om partipolitiken och vi som röstar skulle behöva ruskas om. Folk dör varje dag för demokrati och vi tittar ner i våra plånböcker och tänker på vad vi kan göra för Rot avdraget.

Ska bli spännande att se vad det blir "av mig när jag blir stor". Vad ska du göra när du får mer tid?

Hur mycket tid har vi?

Jag tror inte att man kan få eller hinna med allt. Ingen kan ha alla goda egenskaper och ingen kan få allt. Man måste alltid göra val utifrån sina förutsättningar och sen försöka låta bli att vara bitter över de val man gör. För mig känns det som om jag sparar väldigt mycket tid på att inte vara perfektionist. Visst söker jag saker ibland men det är lite tid i jämförelse med vad det "skulle kosta" att varje dag lägga tillbaka/tjata tillbaka alla saker som Kaosfamiljen strör omkring sig. Det känns som om mitt genuina ointresse av shopping och heminredning sparar både tid och pengar.

En alldeles underbar vän har gjort en hjärtoperation idag. Allt verkar ha gått bra men ändå. Det är viktigt att tänka på hur man vill ha det. För mig är det inte den som har fräschast tapeter när han/hon dör som vinner. Barnen kommer aldrig att känna sig tacksamma när de blir stora för att vi bytt köksluckor /piffat till badrum / klinkrat golv osv. Mannen och jag jobbar 75% var. Vi kan välja bort en massa saker så att vi klarar det ekonomiskt. Eventuellt ska vi spara för att åka utomlands mer än vart 12:e år men det får ta den tid det tar. Att känna att man har tid är verkligen en rikedom. Krama varandra och mys i mörkret. Ingen vet hur mycket tid vi har. Carpe Diem