Livräddade några blommor idag...

Gurkorna slokade och pelargonerna ser rätt sorgliga ut. När det blir mycket så gör jag som kroppen när den blir avkyld, skyddar det viktigaste. Som läget varit nu, både hemma och på jobbet så har blommorna kommit låångt ner i prioriteringen.

Däremot har jag varit till mamma och pappas stuga med de tre yngre barnen. Lekt lite med brorsan och hans familj. Doppat mig i havet flera gånger per dag. Pratat en massa med brorsan och hans mysiga fru. Barnen har lekt och stuckit iväg på äventyr. Som att vara utanför tiden. Åkte och jobbade lite men åkte tillbaka igen. Hoppade på avkopplingståget igen och efter en stund kändes det som om jag inte varit på jobbet på länge. Återhämtning med stor Å.

Pratat en del om hierarkier, makt och våld också. Intressant men inte lätt. Det där att det alltid finns någon dåre på skolgården och att tjejer men framförallt killar måste hitta sätt att förhålla sig till våld. Och att det, om man inte bestämmer sig för att försöka "hoppa av det där tåget" fortlever även i vuxenlivet fast mer sofistikerat... Att en människa med en Audi eller Bmw i stort sett är beredd att köra ihjäl både sig och sina medtrafikanter hellre än att ligga bakom en folkabuss en bit är ett sånt exempel... Och jo, jag har träffat många "hierariki-människor" i mina dagar. Både de som har pengar och sånt men också de som härkar genom våld och jag tror att de som försöker låta bli att tävla och hierarkia sig har det bättre genom livet. Verkar som att ju mer makt och ju högre upp i hierarkin desto räddare blir man...

Inte lätt att hålla blommorna vid liv när man har så mycket omkring sig och i huvudet. Kärlek till er allihop!

Misslyckad röjning och den farliga världen...

Jag har varit ledig hela dagen och ändå ser det bra mycket värre ut nu än det gjorde på bilden. Mannen kommer hem och skrattar och pussar mig på pannan. Säger att det kommer att ta tid och att det nog blir bra till slut. Underbara han, klart han har rätt... Det ordnar sig (men nej, laddarkabeln till kameran är fortfarande borta).

Och så har det varit någon i kommunen som erbjudit ett barn skjuts. Och vuxenvärlden goes Sean banan, blir precis vettlösa. Pratar om att slå ihjäl gärningsmannen, att barnen aldrig mer ska få gå ut själva osv osv. Hm, finns mycket att fundera på där. Ska vi verkligen föra över alla våra rädslor för okända människor bara så där? Behöver världen verkligen fler rädda människor? Blir man gärningsman för att man pratat med ett barn?

De som oftast blir nerslagna är killar i 20 årsåldern av andra killar i 20 årsåldern. För tjejernas del så är det allra troligast att om hon blir slagen eller utsatt för något så är det hemma, av någon hon känner, troligtvis hennes pojkvän eller make. Vi uppmuntrar ändå tjejer att gifta sig och skaffa barn. Mörkertalet när det gäller våld i hemmet är stort eftersom en naturlig del i processen är att mannen isolerar och terrar psykiskt och göra om sanningen till sin sanning innan. I genomsnitt går det 2-3 barn i varje klass som bevittnat våld HEMMA!!! I själva verket kanske vi inte borde låta barn gå hem ;-).

Trafik är också farligt på riktigt, dödar och skadar massvis med folk, även barn. Vi kör glatt vidare, till och med korta sträckor. Och dricker alkohol och äter fet mat och massor med godis... Listan skulle kunna göras lång på saker som vi låtsas är ofarliga som är farliga och saker som vi förfasar oss grundligen över som i nära nog 100% av fallen aldrig kommer att hända. Faktum är att barnen kommer att utsättas för farligheter och hemska saker oavsett vi vill det eller ej. Vi får inte låta rädslan ta över utan resonera med barnen och lära dom att göra risk-kalkyler. Nu, dags för tekopp...