Motsatsen till ljust och fräscht...

Det var länge sen sist. 2006 kändes det som om vi uppfann sjukdomar. 2007 hände det att vi hörde att någon i andra delar av Sverige var sjuka innan vi blev sjuka. 2008 hörde vi att folk i denna kommunen hade sjukdomen innan vi fick den. Då hade vi en kompis som sa att när det gällde magsjuka och oss kände han sig lugn, våra sjukdomar smittade inte dom... Sen har det blivit bättre och bättre. Hänt nästan aldrig.

Igår hade vi just gått och lagt oss när vi hörde det omisskännerliga LJUDET. Ljudet som alla småbarnsföräldrar fasar för. Snabba som kobror studsade vi upp ur sängen och började göra vår mumbo-jumbo. Hink här, lyfta barn, trasa, torka, stöka ur sängen och ner i tvättstugan. Efter 14 år i branchen vet vi vad vi ska göra.

Hängandes över hinken stönade Lillasyster: -Om det bara inte hade varit sån hemsk färg. Om det hade varit rosa, blått eller åtminstone rött...

En stund senare stod han än en gång, Mannen i mitt liv, i tvättstugan och sjöng Stefan Sundströms gamla slagdänga. "Amors pilar föll som regn, över en smal madrass, vi hade ingen säng. Nu har vi dubbelsäng men ingen tiiiid att ligga kvar"...

Vi log mot varandra och konstaterade att det tack och lov inte händer så ofta längre. Det är inte kul men det finns värre saker som kan hända en människa. Kram på er

När det blir oväntat stök...

Allt var klart och förberett in i minsta detalj. Resten skulle vi klara på rutin. Nu kunde väl ingenting gå fel... Hm, det finns kriser och så finns det KRISER. För Lillebror är detta en KRIS. Både Storasyster och Storebror har konstaterat att deras liknande första skolavslutningskris respektive nyårskris inte riktigt kan mäta sig med detta. I vanliga fall bråkar vi till tusen. Barnen håller ständigt på och retar hål i huvudet på varandra men en sån här dag är det inte aktuellt. Lillebror har kräkts på sin födelsedag =inget kalas och mest dricka vatten... (men hallå, sånt här höll vi ju på med 2006, minst en gång i månaden, inte NU...)

Ok, dags att ringa återbud till kalasungar och ställa om sig. Karantän och tråkdag istället för kalas och firardag. Jag har sett det hända förr men blir ändå lite förvånad. I kriser ställer vi oss upp, mangrant. Blixtsnabbt transformerar vi om oss från Kaosfamilj till stor fin tröstmaskin. Transformerar oss till husalfer i den drabbades tjänst. Vi pysslar om och har förståelse, tycker synd om, gör teckningar och fixar med Dvd:n, hämtar festis och rostar mackor. Vi låter Lillbror kämpa med sin kris men försöker dämpa den lite, alla på sitt vis. Solen kommer att gå ner idag också, även om det inte blev den åttaårsdag som Lillebror laddat för. Allt blir inte som man tänkt sig. Lillebror kommer att vara med om värre saker livet men detta kommer garanterat att bli en åttaårsdag han inte glömmer.

Bättre lycka på nästa kalas, som vi för säkerhets skull lägger ett par veckor bort. Nu, dags att förvandla sig till Winky i Lillebrors tjänst, han är redan hungrig. Hm, få se nu, det här är det barn som kräkts så fort han fått en tand, varit snuvig, sovit för lite osv osv. Kan hända är detta inte smittsamt alls, förhoppningsvis kan vi äta lite av tårtan ändå idag... Hoppas ni har en bra dag...

Gnäll och hoppfullhet

Jajamän, nu är jag supergnällig. Storasyster och Storebror kräks och Mannen har varit väldigt sjuk ett par dagar. Jag ser jobb i varendaste hörn av huset och blir arg bara jag tänker på det. Det är bara att konstatera, jag är inte något hemma-fru ämne. Hamnar jag i helvetet så kommer ett av mina uppdrag vara att torka bord. Efter året då vi hade fram hinkarna minst en gång i månaden mellan oktober och april så är jag helt allergisk mot hinkar. Jag blir bitter så fort de gör entré och tycker av någon anledning att vi alltid har det så här (och det är verkligen inte sant).

Har läst några artiklar från 70 och 80 talet om det här med män, kvinnor och jämställdhet. artiklar som föder massor med intressanta tankar men vad jag mest slås av är att föräldraskapet förändrats till att inte bara vara moderskap och det tror jag kommer att betyda mycket för framtiden. Den generation som nu växer upp för att bli män och kvinnor har i högre utsträckning än tidigare generationer blivit omhändertagna även av sina pappor. Jag tror att det kommer att innebära att de också kan tänka in ordet omhändertagande och kärleksfull i begreppet manlighet. För mig känns det hoppfullt på många sätt. Bland annat så tror jag att män vars bild av manlighet inbegriper att man tar hand om barn tänker sig väldigt noga för innan de startar krig. Enligt en av artiklarna är största skillnaden mellan män och kvinnor att kvinnor föder och ammar barn och män är de som startar krig. I diskussion med Mannen nu på morgonen fick han gå tillbaka till Trojanska kriget för att komma på ett krig som startades på grund av en kvinna.

Nu fick jag en sån där charmig blombukett (ni vet en sån där med på tok för korta stjälkar). Det påminner mig om att nu har den trevliga årstiden då man kan och ska vara ute så fort vädret tillåter börjat. Vi måste ju bunkra ljus inför vintern. Dom dagar det regnar kan man göra lite inomhusjobb, om man inte har ett bra regnställ förstås ;-) Storebror och Storasyster tittar på Alice i Underlandet (vilken tur han har som har en syster så han åker på att "tvångstitta" på sånt ibland).Nu ska jag ut i trädgården, ha en bra dag allihop.

Behöver vi lite snöstorm ibland?

Ibland blir man nästan full i skratt. Vi människor planerar och ordnar. Stressar över massvis med saker. Ringer från mobiler och skickar efter via datorn. Tror att vi kan bestämma precis hur allt ska bli och att vi kan fixa det perfekta. Jag tänker att vi behöver lite snöstorm, magsjuka, smällkallt eller askmoln för att begripa. Begripa att vi är såå små... Att det finns en massa saker som man bara kan förhålla sig till... Att det inte finns någon som alltid kan få som den vill... Jag tänker att vi de senaste 20 åren blivit extremt korkade och dåliga på att vänta och handskas med livets överraskningar.

När jag var runt 20 så flygliftade jag ofta. Skjuts till flygplatsen och sen var man där tills man kom med, helt enkelt. Utrustad med en väska som var skön att sitta på, lite pengar och en kortlek satt man och väntade. Ville det sig illa fick man sova över. Det känns som en helt annan värld. Nu förväntar vi oss att allt bara ska funka och annars vill vi åtala någon (och det gäller även många 20 åringar har jag märkt). Vi vrålar på SJ, skriver arga mail till SAS eller anklagar någon på kommunen istället för att förlika sig med situationen, låta armarna hänga en stund och sen göra det bästa av det. Ständig uppkoppling med mobiler, bredband, GPS, Mp3 och allsköns tekniska saker samt garantier gör att vi tror att vi ska slippa utsättas för oväntade saker och oplanerad tid. Som om det skulle vara det värsta?

Ibland blir utflykten ännu bättre av att köra vilse. Många av mina absolut roligaste minnen är i samband med att saker inte blivit som jag tänkt mig. Stunder när oväntade saker och oplanerad tid dykt upp. Jag har träffat människor som för alltid kommer att ha en plats i mitt hjärta. I många fall ger livets oplanerade krokar perspektiv på livet. Till exempel har överhängande magsjuka ofta gett friska helger och högtider en extra "skjuts". Jag funderar på att adoptera ett arabiskt uttryck som enligt Wikipedia både används av muslimer, judar och kristna är Insha-Allah, om gud vill. Klart man måste fixa en del själv och göra sitt bästa men livet är fullt av ställen där oro och planering inte hjälper, det handlar mest om att hitta humorn i det hela och flyta med. Jag hoppas på att snöa in med mina kära. Hoppas det händer er också, Insha-Allah ;-)

Rekord, julstress och vad värre är..

Hipp hurra, Någon har slagit REKOORD!!! Den här gången behövde fem gosedjur, täcke, två kuddar, madrassen, golvet, Lego och hela Någon själv en riktigt seriös tvagning... Undrar om de tar emot kräksrekord på rekordbyrån? Kaosmodern drack "mors dricka" och åt vitpeppar i fem dagar, oroade sig för att hinna bli gravt alkoholiserad innan magsjukan gick över.. Lite bitter var jag ett tag, det ska erkännas. Mannen låg som en slips och klev upp lagom till att åka till jobbet. Nåja, sjukan är över. Det finns ingenting som går upp emot att familjen helt plötsligt blir frisk igen.

När familjen tillfrisknat så återkommer humorn och energin. Så det har hoppats runt och julpyntats. Julgodis har vi gjort både idag och igår. Nu är det inte något större problem, syskonen Stor gjorde egna projekt och syskonen Lill går ju numera att prata med så att man inte behöver oroa ihjäl sig för att skålla dom. När det gäller julstöket är det helt lugnt. Vi ska vara här i jul, en hel tomtearmé men det är bara "känt" folk som inte kräver krusade örngott. Knytkalas som vi samordnar via Facebook. Heja tekniken och heja att hjälpas åt. Julgodis och trevligt sällskap, vad kan gå fel? Världen kommer antagligen att finnas även efter den 24:e.

På tal om julgodis funderar jag på att försöka muta hit Jultomten lite före jul. För något år sedan önskade jag mig hela hinkar i julklapp och födelsedagspresent. Nu önskar jag mig madrasser... Gärna i teflon så att de är lätta att torka av när "rekordbarnet" slår till igen.

Under tiden som vi varit i karantän har jag läst Pia Hintzes fortsättning på Baby Blues och så har det hänt en del i världen. Det finns värre saker än magsjuka. Självmordsbombaren, tänk om han skulle ha lyckats. Och tänk i trygga Sverige? Vänd på frågan, varför inte i Sverige och menar vi på fullt allvar att det ska sitta massor med SÄPO folk beredda hela julhelgen? För att det finns galningar. Vi glömmer väl inte bort att de flesta muslimer också är upprörda. Även i Irak där någon sprängde sig själv och massor med människor till döds senast i söndags är de upprörda. Den här artikeln är fin och här ett hoppfullt reportage. Jag tror på Amos Oz, det är inte religionen som är farlig, det är fundamentalismen. Och rädslan, måtte vi inte låta den övermanna oss. Mer om det en annan dag. Magsjuka, julpynt och sånt blir rätt futtigt i det här perspektivet. Nu ska jag surra med Mannen som gått av sitt skift och jobbar kväll imorgon också. Kram på er