Om det där med oro...

Pratade med e kompis om det där med oro idag. Det där ni vet, som människor som tycker om andra människor så lätt kan ägna sig åt. Något man med jämna mellanrum behöver lära sig att hantera igen...

Tänkte att jag är en rätt garvad 4 barns-morsa. Vid middagen pratade vi om döden en stund. Vad som skulle hända barnen om både Mannen och jag dog. Sen gick jag ut på facebook och fick se en delning om att en tjej i omgivningen var borta. Jösses... Så klart att jag spann igång en aning. Tänkte på allt möjligt som kunde ha hänt och jösses, ska jag verkligen släppa ut mina barn nu...

En stund senare var tjejen hittad välbehållen (så klart, det är ju så det faktiskt brukar vara). Och då började jag skratta, jo men det är farligt att vara människa, det är riskabelt att ha barn. Vi tror att det är farligt att leva nu men faktum är att det alltid har varit det (vi vet bara mer om allt som händer överallt nu). Det var till och med farligare förr, både att vara tjej och kille. Föräldrar släppte ändå ut sina barn och det behöver vi så klart också göra.

Sen sökte jag lite här på Bloggen då jag har "lärt mig igen" att hantera oro och då förstås också skrivit om det ett par gånger, här.

Hoppas att ni får en lagom farlig helg och att ni har människor att oroa er över, det betyder ju att ni har några ni tycker väldigt mycket om. Kram på er

Just nu är Storasyster försvunnen...

Hon har hjälpardag idag och vi brukar äta vid fem. Eftersom klockan är kvart över sex så tycker jag nog faktiskt att hon är lite försvunnen. Har försökt ringa på mobilen men inte lyckats nå henne. Även om det gått en timme sen hon kanske borde ha varit hemma så tycker jag inte att hon är så mycket försvunnen. Hon gör väl något roligare helt enkelt. Kanske badar hon på badhuset eller så har hon fastnat på Biblan eller håller på och tränar för någon dansuppvisning hos någon kompis. Vad vet jag, här är hon i alla fall inte och vi får prata lite om det när hon kommer hem.

Nyss ringde det en kompis och undrade om hon var hemma. Jag sa att jag inte har någon koll på vart hon är just nu. ÅÅÅÅÅHHHH säger ni, det kan ju ha hänt något riktigt hemskt. Jo, tanken har förstås slagit mig men det är så ytterst otroligt så det är försumbart och ingenting hjälper om jag börjar "go bananas" ringer polisen, river upp hela samhället, startar facebook-grupp eller lägger mig här och vibrerar sönder av oro.

Att ha fyra barn och en massa andra människor som man tycker om innebär att man antingen kan låta oron eller tilliten styra. Man kan förstås försöka knyta fast dom, ständigt ha koll och veta var de är. Kräva ständiga lägesrapporter via mobil. Göra kroppslig scanning en gång i veckan av alla, ha gps i jackan och skjutsa överallt. Tvinga på reflexväxt, flytväst, fallskärm, säkerhetsbälte och hjälm samtidigt.

Livet är farligt och det krävs mod för att låta sina älskade leva. Min mamma släppte ut mig och det gick bra. Det var fler mammor som släppte sina barn också. Magnus Uggla sjunger i ämnet här. Jag tror inte att samhället är farligare nu än förr. Skillnaden är att vi vet allt möjligt elände som händer överallt. Så fort något händer blir vi informerade, från alla håll, flera gånger. Så att vi till slut tror att det är OTROLIGT vanligt att hemska saker händer. Så att vi blir väldigt rädda.

Storebror och Mannen åkte bil till staden för en stund sedan. Faktum är att all statistik talar för att jag borde koncentrera min FULLSTÄNDIGA oro för dom. Kolla däcken, bromsarna, medtrafikanter osv. innan de åkte. Kanske be om polisescort. Trafik är det farligaste av allt och en del sätter sig i bilen flera gånger per dag, frivilligt ;-). Naturens gång är att mammor behöver släppa sina barn, till och med ut i trafiken. De allra flesta överlever till och med åratals bilkörning, själv har jag överlevt 24 ;-).

Livet har inga garantier men vi behöver släppa, ha tillit till världen. Det kan inte ska vara meningen att man ska veta exakt vart alla man tycker om är varje minut. Roligare än så borde väl ett barn (eller förälder) få ha eller ska man bli tvungen att plocka upp mobilen så fort man kommer på något kul, kolla klockan och fråga om lov om hur kul man kan få ha och hur länge? Och sen då... Ja, vart var vi nu igen... Borde inte vi alla få vara friare än så? Är det inte dags att vi avskaffar mobilslaveriet?? Vad tänker ni?? Kram på er

Vad är inte farligt?

Att ha barn som är lite äldre innebär nya utmaningar. Vi är lite familjen kommer och går numera. I förrgår var Storasyster på läger och alla andra var hemma, igår var det bara hon och jag hemma. Lillasyster skulle sova hos kompis, Storebror var på lan och Lillebror och Mannen stack iväg för att tälta. Efter några timmar kom Lillebror och Mannen hem, rejält blöta och frusna. Lillasyster blev hemlevererad en stund senare. Familjen krymper och växer. Ibland är vi massor och ibland nästan få. Barnen vågar sig ut och vi vill släppa iväg. Lite skräckblandat förstås. Ärligt talat så finns det inga mobiler, gps eller något annat som kan garantera oss eftersom livet ÄR farligt men vi måste leva ändå. Kanske är det därför livet är så härligt, därför att farligheterna finns...

Självklart är man rädd när man har så många att tycka så mycket om. Att vara människa är att vara rädd. Det är ju en av nackdelarna med att vara medveten. Och man kan vara rädd för nästan allt. Flyga, fästingar, att bli dumpad, vatten, bilar, överfall, ensamhet, att inte vara snygg/ poppis/ ung/ vältränad, trendig och så rädsla för höjder, kontrollförlust, hundar, döden osv osv. Rädsla kan förlama och förminska. Genom att låta rädslan styra blir vi kvävande, fördömande, krävande, egotrippade ja på sina sätt kanske rent samhällsvådliga om allt för många lyssnar på oss... Här är en lite intressant artikel som jag hittade när jag googlade på rädslostyrd.

Eventuellt är de så som Helen Keller (den första dövblinda som avlade akademisk examen) konstaterade: Att undvika fara är i det långa loppet inte säkrare än den direkta utsattheten. De räddhågade råkar lika ofta illa ut som de djärva. Jag tror att kvinnan har rätt, vi kommer alla att råka ut för saker allihop, förr eller senare kommer vi och alla runt omkring oss åtminstone att dö. Ska man hårddra det är ALLT mer eller mindre farligt...

Lycka är att se sina rädslor, fnysa åt dom, njuta av det man har och göra saker även om man är rädd. Att precis som fågeln med äggen känna tillit till världen, att gå utan rädsla.

Vad tänker ni om rädsla? Hoppas ni har en mysig söndag. Kram på er

Misslyckad röjning och den farliga världen...

Jag har varit ledig hela dagen och ändå ser det bra mycket värre ut nu än det gjorde på bilden. Mannen kommer hem och skrattar och pussar mig på pannan. Säger att det kommer att ta tid och att det nog blir bra till slut. Underbara han, klart han har rätt... Det ordnar sig (men nej, laddarkabeln till kameran är fortfarande borta).

Och så har det varit någon i kommunen som erbjudit ett barn skjuts. Och vuxenvärlden goes Sean banan, blir precis vettlösa. Pratar om att slå ihjäl gärningsmannen, att barnen aldrig mer ska få gå ut själva osv osv. Hm, finns mycket att fundera på där. Ska vi verkligen föra över alla våra rädslor för okända människor bara så där? Behöver världen verkligen fler rädda människor? Blir man gärningsman för att man pratat med ett barn?

De som oftast blir nerslagna är killar i 20 årsåldern av andra killar i 20 årsåldern. För tjejernas del så är det allra troligast att om hon blir slagen eller utsatt för något så är det hemma, av någon hon känner, troligtvis hennes pojkvän eller make. Vi uppmuntrar ändå tjejer att gifta sig och skaffa barn. Mörkertalet när det gäller våld i hemmet är stort eftersom en naturlig del i processen är att mannen isolerar och terrar psykiskt och göra om sanningen till sin sanning innan. I genomsnitt går det 2-3 barn i varje klass som bevittnat våld HEMMA!!! I själva verket kanske vi inte borde låta barn gå hem ;-).

Trafik är också farligt på riktigt, dödar och skadar massvis med folk, även barn. Vi kör glatt vidare, till och med korta sträckor. Och dricker alkohol och äter fet mat och massor med godis... Listan skulle kunna göras lång på saker som vi låtsas är ofarliga som är farliga och saker som vi förfasar oss grundligen över som i nära nog 100% av fallen aldrig kommer att hända. Faktum är att barnen kommer att utsättas för farligheter och hemska saker oavsett vi vill det eller ej. Vi får inte låta rädslan ta över utan resonera med barnen och lära dom att göra risk-kalkyler. Nu, dags för tekopp...