Missnöjda Myrtle

Ibland vaknar man bara så där på fel sida. Bad hairday, kalla det vad ni vill. Idag var en sån dag. Jag ville allt och ingenting. Mannen och barnen var som vanligt men jag ville bara klösa dom allihop. En del var för hoppiga, andra för passiva. Frågan om när vi ska stå i teatergarderoben för Storasysters dans dök upp. Vi har fått ett papper som borde finnas någonstans... men NÄ... ingeneländesstans fanns det... Sökte och sökte. Slet ut pappershögar och började sortera. Till slut var halva vardagsrumsgolvet täckt med papper :-( Hornen i pannan växte sig större och större.

Problemet löste sig via facebook där jag är kompis med en annan dansmamma men faktum kvarstår. Vissa dagar har liksom lite sämre förutsättningar. Mannen frågar -Vad kan jag göra för dig? Vill först bara fräsa åt honom men tänker att det inte vore varken schysst eller ärligt, vad har han gjort för att förtjäna det? Kommer att tänka på ett tips som att höja sin livskvalité som jag hört för något år sedan. Sluta gnälla, sluta skylla ifrån dig och sluta ljuga för dig själv...

Usch, ett jobbigt men riktigt bra tips. Det blev rätt bra att vara ärlig. Jag sa till Mannen att jag känner mig som missnöjda Myrtle, gnällig men vet samtidigt inte riktigt vad jag vill. Vill helst skylla en massa saker på honom. Vill att någon annan ska lösa allt åt mig men samtidigt så missar jag ju att vara lördagsmartyr. Redan när jag sagt det började ja le lite. Nu när jag skrivit om det skrattar jag nästan. Kanske är det någon av er Bloggläsare som känner igen sig och också börjar le. Tack för att ni finns. Nu sticker jag nog till de andra på badhuset. Ha en trevlig dag. Kram

Hur mycket tid har vi?

Jag tror inte att man kan få eller hinna med allt. Ingen kan ha alla goda egenskaper och ingen kan få allt. Man måste alltid göra val utifrån sina förutsättningar och sen försöka låta bli att vara bitter över de val man gör. För mig känns det som om jag sparar väldigt mycket tid på att inte vara perfektionist. Visst söker jag saker ibland men det är lite tid i jämförelse med vad det "skulle kosta" att varje dag lägga tillbaka/tjata tillbaka alla saker som Kaosfamiljen strör omkring sig. Det känns som om mitt genuina ointresse av shopping och heminredning sparar både tid och pengar.

En alldeles underbar vän har gjort en hjärtoperation idag. Allt verkar ha gått bra men ändå. Det är viktigt att tänka på hur man vill ha det. För mig är det inte den som har fräschast tapeter när han/hon dör som vinner. Barnen kommer aldrig att känna sig tacksamma när de blir stora för att vi bytt köksluckor /piffat till badrum / klinkrat golv osv. Mannen och jag jobbar 75% var. Vi kan välja bort en massa saker så att vi klarar det ekonomiskt. Eventuellt ska vi spara för att åka utomlands mer än vart 12:e år men det får ta den tid det tar. Att känna att man har tid är verkligen en rikedom. Krama varandra och mys i mörkret. Ingen vet hur mycket tid vi har. Carpe Diem

Gnäll-funktion

Storebror är lite krasslig. 38° sådär lagom inte frisk men inte jättesjuk heller. Storebror har dötråkigt och har legat på soffan i två dagar. Imorgon tänker han nog strunta i att prova febern för han vill inte bli ihjältråkad. 12 år och ensam hemma en stor del av dagen. TV...

När vi andra kommer hem från jobb, skola och dagis är han väldigt understimulerad. Försöker få igång oss genom att retas, tjata och gnälla... Stackars stackars han och oj vad han har tråkigt och är inte Storasyster rätt ful och dum och Lillebror, ska han verkligen få och varför vill Lillasyster ha smöret? Lyckas förstås och alla blir galna på honom... Å då börjar han ju gnälla igen... Men åh, och varför och Åh...

Och då tänker jag på en diskussion vi hade på jobbet idag. Gnällets funktion. Ibland behöver man bara gnälla helt enkelt. Tycka synd om sig och tänka att man är oskyldig till att allsköns elände ramlar i huvudet på en... Jag tror att det är nyttigt att höra sig själv vara onyanserad, fånig och futtig. Det är först då man kan "komma på sig" och vända.

Tricket är att man helst bör gnälla till rätt person. Någon som bara lyssnar och inte kommer med tusen råd. Någon som inte är i samma situation så att man drar ner varandra (kräks man på någon i samma livboj börjar ju bara båda lukta illa). Och samma med att vara ledsen. Måste vara ledsen ibland, man får inte alltid som man vill och livet blir rätt sällan som man tänker. Jag tror att det är viktigt att "träna" på negativa känslor som liten så att man som vuxen kan hantera dom. Undrar hur det blir om jag bara bejakar det och tänker att gnäll är bra, gråt är bra, bråk är bra, tjat är bra och ret är bra. Kanske ska pröva det imorgon. Kram på er

Hit med lite vanlighet...

Jodå, nu smäller det snart. Kaosfamiljen kommer att ta ett stort steg mot vanligheten. Inte så att vi ska sluta ha trivselhögar, städa mer eller göra oss av med något barn eller så, nä, men sedan -02 har Mannen jobbat oregelbundna tider, gått på schema. Det har varit naturligt, så som det har varit bara men det har varit rätt slitigt. Det börjar jag tänka på nu, nu när han ska börja på ett annat jobb, ett jobb som bara är på dagtid. Jag upptäcker att jag firar lite i smyg. Tänker, ojsan, nu jobbar han visst sista natten. Nä, men hallå, nu behöver vi inte fundera på nytt dagis och fritidsschema alls. Samma struktur varenda vecka... Två vuxna till de fyra barnen varje kväll och helg (i stort sett)...

Och folk runt omkring säger men oj, vad bra, nu när barnen börjar med aktiviteter och så... Jag förstår hur de tänker men ändå blir jag nästan full i skratt. Nu går alla barnen att prata med och förstår ordet vänta. Bland annat kan man numera gå på toa utan att försöka hindra någon från att uträtta underverk med toaborsten. Jag tror på fullt allvar att ingen tid i mitt liv någonsin kommer att kunna mäta sig med hösten -05. Lillasyster var bebis, Lillebror var två, Storasyster var fem och Storebror var sju. Storsängen var smockfull med folk varje natt. När barnen är obevakade nu händer det att de lägger okokta makaroner under toaringen eller kladdar lite tandkräm på något handtag. Det händer att dom ryker ihop eller smygäter en glass typ. Hösten -05 ramlade någon ner från ett bord, stoppade viktiga saker i toan, klättrade upp i cykelsadeln, hällde ut mjölk i hela kylskåpet eller pillade in något i någon kontakt så fort man släppte dom med blicken. Och för att inte tala om så ofta någon kräktes... Ständig vaksamhet dygnet runt...

Eller vintern -06 när Storebror spelade hockey men inte kunde knyta skridskorna själv och trunken, de fyra barnen och jag skulle upp till hockeyrinken... När jag tänker tillbaka är barnhopen rena semestern nu ;-). Ikväll när Mannen jobbade började jag brottas och snacka livet och tingen med Storebror. När man är man är själv innebär en sådan sak att hela nattningsproceduren fördröjs men numera riskerar åtminstone ingen att få men för livet. En vuxen och fyra barn är underbemmanning, två vuxna är 100% bättre. Inte konstigt att man firar... Månggifte hade ju förstås varit ett alternativ men det känns rätt jobbigt. Det är nog svårt att samsas när man är två... och kanske framförallt två som ska hålla på och träffas varenda kväll. Jobba dagtid 75% båda två. Dagis och fritids tre dagar i veckan... Vi får se hur det blir men det känns bra, hit med lite vanlighet. Däremot tror jag varken det är aktuellt att skaffa volvo eller hund än, vi tar en sak i taget. Sköt om er

Vackert och tokskratt

Tänk så många saker som man hade missat utan barn. Igår tog Lillasyster och jag sparken till affären. På vägen dit är det så här vackert:

Vi passade på att göra några snöänglar och njuta av utsikten. På vägen från affären hade vi köpt för mycket frukt för vår kylväska, Lillasyster och jag fick ha en del påsar innanför våra kläder. Vi skrattade länge åt vilka stora problem det blir om man har så stora tuttar så att de ramlar ner i skorna... Den tanken hade säkert inte ens slagit mig om jag inte haft barn. Jag hade nog säkert inte behövt fundera över pruttkuddars vara eller inte vara i köket heller men det är en annan historia...

Mycket mindre skratt och dråpligheter utan barn men livet hade varit annars på många sätt. Bland annat hade man inte behövt se rädslan rakt i ögonen. Rädd är man hela tiden men man måste våga leva, inte låta rädslan förlama... Tacksam för varje snöängel... Ha en trevlig helg. Kram

Kaostopplistan...

På femte plats på topplistan kommer försöket att få en sjuåring vars hjärna tillfälligt blivit ockuperad av svampbob fyrkant att sova. Det gick som det brukar göra, barn somnar för det mesta till slut även om man själv är ännu slutare än slut efteråt ;-)...

Fjärdeplatsen kniper mitt försök att få bort glitterlim ur femåringens hår. Det gick sisådär.

På tredjeplatsen bekänner jag att jag glömt mina exeptionellt smarta vantar på jobbet. Eventuellt kommer jag att vara "inkopplad" med vantarna hela dagen på fredag för att få med mig dom hem till helgen. Utan ordentliga tumvantar i detta klimat skrattar man inte.

På delad andraplats kommer toan nere och Lillebrors rum (varför toan listas tänker jag inte berätta). Lillebror är en skrotsamlare av rang och nu har han tagit allt till nya nivåer, det både ser ut och luktar som en soptipp därinne.

Nu gott folk, kommer vi till ettan på Kaostopplistan. Vår WW (Wacko Wolfram) har efter att ha stått ett tag, nej den går inte in i vårt garage, frusit ihop lite. Detta upptäcktes i helgen då jag och tre barn skulle åka slalomskidor. Vi fick bara upp de två framdörrarna. Sidodörren och bagageluckan satt hjälplöst fast, hur vi än bröt och bände. Och visst, förr klarade folk sig med två-dörrars bilar men jag tror inte att det var såna här:




Man måste vara tre stycken för att få in slalomskidor, stavar, hjälmar och pjäxor i en sån här bil. Som tur är lider vi inte av brist på hjälpsamma typer här hemma men ju fler kockar, desto snöigare soppa. Jag kan meddela att det numera är så mycket snö inne i bilen så vi ska vara väldigt glada om vi kommer upp till temperaturer över -22 innan midsommar...

Men alla sakerna på Kaostopplistan är förstås egentligen rätt världsliga saker... Kram på er

Världen jag lever i är oerhört vacker

och samtidigt finns det mycket att fundera på. Hemma-kaoset är ungefär som vanligt. Stökigt och bråkigt men väldigt mycket mys också. Läser Kvinnors sanningar och lögner av Harriet Goldhor Lerner. Mycket intressant bok. Hos Lars H Gustafsson hittade jag det här:

15 steg på vägen mot ett positivt åldrande...
Kosmiskt
1. Tiden. Man upplever sig som barn, vuxen och gammal på en gång
2. Generationerna. Man känner sig som en länk i generationskedjan, som om man hörde
samman både med dem före och dem efter
3. Döden. Man blir allt mindre rädd för slutet
4. Livets mysterier. Det blir allt mer okej att inte förstå allt som händer
5. Vardagsglädje. Man känner djup glädje av små händelser hemma eller i naturen

Personligt
6. Personligheten. Man upptäcker nya sidor av sig själv, positiva och negativa
7. Jaget. Självcentreringen minskar. Låg självkänsla höjs och överdriven tonas ned
8. Kroppen. Man blir inte så upptagen av det fysiska och mindre rädd för sjukdom
9. Andra. Eventuell tidigare egoism skiftar till mer osjälviskhet
10. Livet som helhet. När man tittar tillbaka känner man större integritet, förstår sig själv och hur livet blev som det blev

Socialt
11. Relationer. Man väljer bor ytliga relationer och får ett ökat behov av ”god” ensamhet
12. Livets rollspel. Man kan strunta i sociala masker och bli mer sig själv
13. Frigjord barnslighet. Konventionerna styr mindre och man upplever en mogen lekfullhet
14. Materiella ting. Det blir inte längre intressant att äga för mycket prylar
15. Vishet. Man blir mer tolerant och mindre tvärsäker. Ovillig att ge förnumstiga råd

Källa: Lars Tornstam: Gerotranscendence. A developmental theory of positive aging
(Springer 2005)
Edmund Sherman: Contemplative Aging. A way of being in later life (Gordian Knot Books
2010)


Tänk om jag hade förstått när jag var 20 att man aldrig slutar utvecklas (om man inte vill stanna, då går det också utmärkt tror jag)... Livet är vackert och häftigt, även om det också är jobbigt. Ibland är det dags att stanna till och fundera lite över livet och hur man vill ha det... Kram på er