Vardagsanfall!!!!

Ibland kommer den över mig, den där vardags-grå-grå känslan. Ni vet lämna, jobb, lunch jobb, hämta, middag, läxor, kvällsfika, sova.... Torka booord!!!

Men, ikväll ska jag inte tjuta. Egentligen borde jag aldrig det eftersom det här är ett riktigt i-lands problem. Lite besläktat med fenomenet livspussel. Har man inte i många fall så många pusselbitar som man gör sig? Kanske borde man sortera lite i måste -måstena och låtsas-måstena ibland. Och ärligt talat, visst borde det gå att göra något åt vardagen också ibland? Med handen på hjärtat skulle jag kunna göra det i alla fall. Jag jobbar 75% och är ledig imorgon, halv helg ikväll och morgondagen skulle jag kunna göra om till en tok-torsdag (popcorn till lunch eller nåt). Jag är den som är vuxen, vem ska hindra mig? ;-) Eller också klämmer vi till med några hoppsa-steg och sen drar vi till skogs. Vårvinter... en alldeles underbar årstid nära mej :-). Gör vi något av ovanstående går nog vardagsanfallet över.




Tack för alla kommentarer, jag blir jätteglad. Ni är ju för söta, kloka och trevliga. Hoppas att ni också får ha tok-torsdag imorgon.

Hit med lite vanlighet...

Jodå, nu smäller det snart. Kaosfamiljen kommer att ta ett stort steg mot vanligheten. Inte så att vi ska sluta ha trivselhögar, städa mer eller göra oss av med något barn eller så, nä, men sedan -02 har Mannen jobbat oregelbundna tider, gått på schema. Det har varit naturligt, så som det har varit bara men det har varit rätt slitigt. Det börjar jag tänka på nu, nu när han ska börja på ett annat jobb, ett jobb som bara är på dagtid. Jag upptäcker att jag firar lite i smyg. Tänker, ojsan, nu jobbar han visst sista natten. Nä, men hallå, nu behöver vi inte fundera på nytt dagis och fritidsschema alls. Samma struktur varenda vecka... Två vuxna till de fyra barnen varje kväll och helg (i stort sett)...

Och folk runt omkring säger men oj, vad bra, nu när barnen börjar med aktiviteter och så... Jag förstår hur de tänker men ändå blir jag nästan full i skratt. Nu går alla barnen att prata med och förstår ordet vänta. Bland annat kan man numera gå på toa utan att försöka hindra någon från att uträtta underverk med toaborsten. Jag tror på fullt allvar att ingen tid i mitt liv någonsin kommer att kunna mäta sig med hösten -05. Lillasyster var bebis, Lillebror var två, Storasyster var fem och Storebror var sju. Storsängen var smockfull med folk varje natt. När barnen är obevakade nu händer det att de lägger okokta makaroner under toaringen eller kladdar lite tandkräm på något handtag. Det händer att dom ryker ihop eller smygäter en glass typ. Hösten -05 ramlade någon ner från ett bord, stoppade viktiga saker i toan, klättrade upp i cykelsadeln, hällde ut mjölk i hela kylskåpet eller pillade in något i någon kontakt så fort man släppte dom med blicken. Och för att inte tala om så ofta någon kräktes... Ständig vaksamhet dygnet runt...

Eller vintern -06 när Storebror spelade hockey men inte kunde knyta skridskorna själv och trunken, de fyra barnen och jag skulle upp till hockeyrinken... När jag tänker tillbaka är barnhopen rena semestern nu ;-). Ikväll när Mannen jobbade började jag brottas och snacka livet och tingen med Storebror. När man är man är själv innebär en sådan sak att hela nattningsproceduren fördröjs men numera riskerar åtminstone ingen att få men för livet. En vuxen och fyra barn är underbemmanning, två vuxna är 100% bättre. Inte konstigt att man firar... Månggifte hade ju förstås varit ett alternativ men det känns rätt jobbigt. Det är nog svårt att samsas när man är två... och kanske framförallt två som ska hålla på och träffas varenda kväll. Jobba dagtid 75% båda två. Dagis och fritids tre dagar i veckan... Vi får se hur det blir men det känns bra, hit med lite vanlighet. Däremot tror jag varken det är aktuellt att skaffa volvo eller hund än, vi tar en sak i taget. Sköt om er