Ibland är det rätt att skolka...

Åkte med sju bussen till den där stora staden där universitetet bor. Tanken var att det skulle vara föreläsning hela morgonen men jag gav upp efter första passet. Känner att min tid är på tok för dyrbar för att jag ska sitta på föreläsning när någon monotont läser innantill o jag försöker hålla mig från att titta ut genom fönstret o längta hem.

Kan tänkas att Kaosmodern med åldern/ erfarenhet osv blir mer o mer excentrisk. Spela roll hur det uppfattas, det är en massa saker jag inte vill lägga min tid på längre o då gör jag inte det. När man passerat halvt 90 behöver man prioritera hårt så att man inte lägger dyrbar tid på trams. Risken är ju stor att tiden framför mig är mindre än den bakom mig. Det innebär att saker som att färga håret, ha osköna skor o bh någonsin, gardiner o heminredning, "relationsspel" o att inte säga hur man vill ha det osv inte längre är acceptabelt i min värld. Riktigt skönt.

Så då är det faktiskt rätt att skolka när föreläsningen är urusel o tre timmars läsning/ blipp på mobilen eller samtal med en kompis skulle ge mycket mer. Föreläsaren får väl låtsas att jag blivit sjuk om hon vill, annars kanske hon behöver göra någon förändring på något sätt. Inte mitt problem.

Ha en fin dag allihop. Kram

Alla känner igen en vinnare?

Vunnit pengar, jo minsann... Eh, eller vann och vann. Låt oss säga att man till exempel upptäcker under lunchen att man inte har en endaste liten susning om var ens Visa kort tagit vägen. Söker och söker. Först lite på jobbet, kommer på att man hade kortet på affären hemma sist. Fortsätter sökandet hemma, lite i smyg så där eftersom man inte är beredd att roa familjen. Funderar på om man ska känna tillit till omvärlden eller spärra. Ponera att man har viss erfarenhet av hur trassligt det är att ha spärrat kort samtidigt som man inser att man fick lön igår. Bestämmer sig för att ändå inte spärra kortet och en stund senare hittar man kortet. Då tycker jag att man vunnit pengar, inte för att jag är helt högavlönad men ändå.

Mannen skrattade riktigt rått och högt när han hörde mitt resonemang om vinst. Jag tänker ändå känna mig som en vinnare denna månad. Hoppas att ni har en fin helg, kram från en vinnare

Gör inte om mig...

Fyra barn senare har man lite mer kropp än innan, på sina ställen alltså. Magmyyys...(eller välkommen till Valkköping). Naturligtvis, femton år, fyra graviditeter och lite tröstande och firande i form av mat och godsaker. Njutning, och tänka sig, jag har bestämt mig. Det är precis så här jag SKA se ut. Möjligtvis vore det trevligt med lite mer kondition men det skaffar jag genom att cykla lite oftare och fortsätta träna tjejerna i fotboll helt enkelt.

Och som alla andra människor så är jag både hopplös och underbar, samtidigt. Energisk och startar saker, tänker alltid att inget är omöjligt och sen upptäcker jag att vissa saker var bra mycket svårare än jag tänkte mig. Taskigt tålamod och blomgalen. Rätt obrydd om prylar och oteknisk till tusen. Håller gärna många bollar i luften men är inte någon höjdare på att avsluta saker. Skrattar gärna men har inga problem att prata om döden osv osv.

I detta gör-om-samhälle vill jag värna om rätten att få fortsätta att vara som man är. Inte fiffa till och låtsas. Jag är som jag är just nu och det är alla andra också. Och visst utvecklas man, inte är jag helt samma som för 15 år sedan och ibland så utvecklas man ifrån varandra men jag tycker att det är viktigt att ha olika perspektiv och respekt för olikheter. Det var en av anledningarna till att jag startade Bloggen på Vi föräldrar för några år sedan (tack Vi föräldrar för att det var så lätt och lockande att starta hos er). Jag började inte Blogga för att säga att alla måste göra som jag utan som motvikt till allt det till-fixade och på låtsas som jag tyckte att det var för mycket av. Som family, the true story på facebook.

Förr uppfostrade jag alla i omgivningen och var nog inte så värst nöjd med mej heller. Numera skulle jag vilja säga att överseende "is the shit"... Klart det behöver fostras lite ibland men inte alls så ofta, inte egentligen. Ingen ska få kliva över någon annans gränser och ha det bra på bekostnad av någon annan men annars... Det häftiga är att när jag klappar om omgivningen för deras charmiga personligheter så blir det också lättare att leva med mig, precis som jag är, just nu. Underbara jag. NI är också underbara, precis som ni är!! Vad tänker ni om att göra om sig själv, Mannen, barnen, soffan, huset, bilen, båten, vännerna och hunden?